Sydafrika – Utbildning

Sydafrikas skolväsen brottas med stora problem. Effekterna från apartheidtidens ojämlika system lever kvar med en stor andel vuxna analfabeter. Det råder brist på kvalificerade lärare, lokaler och material och många elever lämnar skolan i förtid. 

Rasåtskillnadspolitiken under apartheidsystemet (se Modern historia) innebar att det fanns olika skolor för vita, färgade, asiater och svarta. Skolgång var inte obligatorisk för svarta, som därmed fick sämre utbildning och vanligen bara tillgång till låglönejobb. Tidvis satsades tio gånger mer resurser på en vit elev som på en svart. Protester i skolorna mot apartheid och det orättvisa skolsystemet gjorde att undervisningen ibland låg nere.

Skolväsendet reformerades i flera steg under början av 1990-talet. Utfasningen av systemet med rasåtskillnad inleddes 1991 och fullbordades med den nya konstitutionen och en ny skollag 1996.

Det är obligatoriskt för alla barn att gå i skolan från årskurs ett till nio, därefter följer tre frivilliga påbyggnadsår. Med den nya skollagen från 2024 (se nedan) blir det även lag på att sända barn till förskoleundervisning.

I september 2024, undertecknade president Cyril Ramaphosa en ny skollag som väckte stor debatt, inte minst bland landets afrikaans talande (se Befolkning och språk). Landets näststörsta parti DA, som ingår i samlingsregeringen efter valet tidigare samma år, var en av lagens vassaste kritiker och för att inte spräcka samlingsregeringen valde Ramaphosa att lägga delar av skollagen på is. Dessa handlar om ökat statligt inflytande över undervisningsspråk och antagningskrav, något som den afrikaanstalande minoriteten ser som ett hot. Endast 5 procent av landets skolor har afrikaans som undervisningsspråk. Enligt tidigare lag är det skolans styrelse som beslutar om undervisningsspråk.

I övrigt innebär den nya skollagen bland annat striktare regler för hemundervisning, obligatorisk förskola och hårdare straff för föräldrar som inte skickar sina barn till skolan. Aga i skolan kan straffas med böter eller fängelse.

Skolor är normalt sett avgiftsbelagda men i fattiga områden finns skolor som helt finansieras med offentliga medel. Det finns också en möjlighet för föräldrar som inte har råd med skolavgiften att få bidrag för att skicka sina barn till avgiftsbelagda skolor utan att behöva betala. Även när undervisningen i sig inte kostar något tillkommer utgifter för skoluniform, resor till och från skolan och i många fall läromedel.  Det är betungande utgifter för många familjer.

Det råder stor brist på kvalificerade lärare liksom på lokaler och läromedel. Medan vita lärare normalt är behöriga saknar fortfarande många svarta lärare tillräcklig utbildning, en rest från apartheidtidens segregerade utbildningsväsende. Det sydafrikanska skolsystemet är också svårt drabbat av korruption på såväl lokal nivå som inom lärarfacket och berörda myndigheter.

Så gott som alla barn börjar i skolan men det är många som inte går vidare från årskurs sju till årskurs åtta och nio (secondary school). Drygt hälften av alla elever fullföljer motsvarigheten till gymnasiestudier men bara en tredjedel klarar sin examen (matric).

Knappt 20 procent av de elever som klarat sin examen går vidare till högre studier. Endast en procent av samtliga elever i en årskull tar examen från universitet, något som medfört att näringslivet lider brist på välutbildad arbetskraft.

Sydafrikas universitetssystem räknas till Afrikas bästa med knappt 30 universitet och tekniska och ekonomiska högskolor. Numera är drygt hälften av studenterna svarta. Vita studenter är fortfarande kraftigt överrepresenterade i förhållande till befolkningssammansättningen.

LÄSTIPS – läs mer i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Sydafrikas skolsystem förfaller trots satsningar (2019-11-26)

 Om våra källor