Turkiet – Demokrati och rättigheter

Turkiet är ömsom tolerant, ömsom strängt. Friheten att välja livsstil är ganska stor, men i politiska sammanhang är gränserna bestämda. För närvarande är det en religiös president som anger tonen, och rättsväsendet och andra myndigheter används till att bestraffa presidentens motståndare och tysta kritiska röster.

En följd av att Turkiet haft militärstyre under långa tider är att statens rättigheter varit starka och individens svaga. Svag är medborgaren fortfarande, men nu är det inte som tidigare en stenhårt sekulär militärhierarki utan toppstyrd islamism som sätter reglerna. Samma moderata islamistledare som till en början såg ut att vilja verka för ett tolerant samhälle har blivit alltmer auktoritär och genomdrivit lagändringar som utökar presidentens makt (se Politiskt system).

Polisen har sedan 2015 stora befogenheter att ingripa mot demonstranter och använda skjutvapen mot civila. Efter ett kuppförsök mot presidenten 2016 rådde undantagstillstånd i två år och mycket långtgående ingripanden sker fortfarande: Fler än 140 000 lärare, akademiker, jurister, poliser, militärer och andra offentliganställda har förlorat sina jobb och tiotusentals människor har hamnat i fängelse, varav många dömts till livsstidstraff (se Kalendarium). De flesta anklagas för att vara gülenister – anhängare till en annan islamisk rörelse än den form av islam som statsledningen förespråkar. Utvecklingen kan sammanfattas så här: Förr, fram till en bit in på 2000-talet, motarbetade staten dem som ville ge religionen större roll i samhället, och nu motarbetas de icke-religiösa. Och för dem som är religiösa kan det samtidigt vara farligt att inte vara troende på rätt sätt.

Staten ser också med misstänksamhet på annan etnisk härkomst än den turkiska. Företrädare för prokurdiska partier som vunnit val har avlägsnats från sina poster, trots att de hade godkänts som kandidater. 2024 dömdes en av de mest kända, Selahattin Demirtaş, till ett långt fängelsestraff efter att ha suttit fängslad sedan 2016. Prokurdiska partier som HDP, som leddes av Demirtaş, motarbetas men kringgår förbud genom att återuppstå i ny form. (Partier som betecknas som extremister var förbjudna redan tidigare, i synnerhet PKK-gerillan med avläggare eftersom de förespråkar en kurdisk stat och har drivit sina krav med vapen, se Kurderna).

Kvinnoorganisationer upprörs av att Turkiet 2021 beslutade att lämna den så kallade Istanbulkonventionen, ett europeiskt avtal som tillkom 2011 för att motarbeta våld mot kvinnor. Åklagare har agerat för att stänga plattformen Vi ska stoppa kvinnomorden (Kadın Cinayetlerini Durduracağiz), men 2023 vann plattformen när saken prövades i domstol. I båda fallen har man anfört att traditionella familjevärderingar hotas. Bakom plattformen finns aktivister som hävdar att minst 315 kvinnor mördades 2023 och 403 året innan. 2023 inträffade dessutom 248 dödsfall där organisationen misstänker mord även om myndigheter registrerade fallen som självmord.

Även hbtq-aktivister vittnar om att trycket mot dem har ökat.

Flera lagar begränsar fackföreningarnas rättigheter att organisera arbetare och tjänstemän, bedriva kollektivförhandlingar och utlysa strejker. Böter och fängelse kan drabba dem som deltar i strejker. Vid prestigeprojekt som genomförts under Recep Tayyip Erdoğans styre har byggtakten varit pressad och olyckor har rapporterats. Arbetare som deltagit i protester har gripits. Möjligheten till facklig verksamhet begränsas också av att nästan 60 procent av företagen har färre än tio anställda och att små arbetsgivare tenderar att motarbeta facken.

Korruptionsanklagelser har framförts mot regeringspartiet AKP:s högre skikt (se Kalendarium). Presidentens palats utanför Ankara med bortåt tusen rum har kostat stora summor och lett till jämförelser med hur osmanska sultaner slösade bort statskassan på lyx, bland annat palatsbyggen, under 1800-talet. Det var när åklagare med anknytning till predikanten Gülen började utreda anklagelser mot kretsen nära presidenten som samarbetet mellan de två islamiströrelserna AKP och Gülenrörelsen sprack (se Religion och Politiskt system). På Transparency Internationals lista över hur korruptionsgraden uppfattas rankas Turkiet som land 115 av 180, se lista här. Placeringen har försämrats flera år i rad.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Canan Kaftancıoğlu, Istanbulpolitiker för det sekulära partiet CHP, är en av dem som fått känna på att straff hotar den som ”förolämpar" presidenten och staten. Osman Kavala, välkänd affärsman och kulturmecenat, är en annan (se Kalendarium). I Kavalas fall har såväl Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna som enskilda organisationer framhållit att han utsätts för förföljelse därför att han motsätter sig president Erdoğans politiska retorik, som underblåser konflikter i samhället. 

Massmedier är inte heller fria på samma sätt som i Västeuropa. Pressfriheten var begränsad sedan tidigare, och flera redaktioner har de senaste åren stängts av myndigheter eller blivit satta under tvångsförvaltning med nya, regeringstrogna ledningar. Efter försöket till statskupp 2016 tog staten kontroll över nyhetsrapporteringen. 45 tidningar stängdes sedan myndigheterna utlöst en klappjakt på medier, främst press med anknytning till Gülenrörelsen. 

I Reportrar utan gränsers rankning placeras Turkiet på plats 158 av 180, se lista här. Det innebär visserligen en liten förbättring, men sker efter flera år med kraftiga försämringar och innebär en placering som bara är obetydligt bättre än Rysslands.

Enligt EU har turkisk lag en svepande definition av "terrorism", som inte gör skillnad mellan politiska åsikter och bruk av våld. President Erdoğan har anklagats för att trivialisera begreppet genom att kalla i stort sett alla kritiker "förrädare" eller "terrorister". Den som ifrågasätter kriget mot PKK eller förespråkar en kurdisk stat riskerar åtal. Det går inte heller att påstå att armenier utsattes för ett folkmord under första världskriget. Exempelvis stängdes Istanbul-baserade regionala radiostationen Açık Radyo i oktober 2024, några månader efter att en av stationens gäster talat om det "armeniska folkmordet". Stationens sändningstillstånd drogs in i juli. I slutet av oktober besökte svenska aktivisten Greta Thunberg radiostationen och uttryckte sitt stöd på socialamedieplattformen X (tidigare Twitter). Hon sade att det behövs medier som rapporterar sanningen om klimatkrisen och mänskliga rättigheter.

Nobelpristagaren Orhan Pamuk är en av de röster staten har försökt tysta med den ökända paragraf 301 i strafflagen, som är riktad mot den som förolämpar statliga organ eller ”turkiskheten” (2008 ändrat till ”den turkiska nationen”), vilket kan medföra upp till fyra års fängelse. Paragraf 299 i strafflagen är den som gör det brottsligt att förolämpa presidenten. 2022 drev myndigheterna 7 600 fall där personer anklagades för att ha förolämpat presidenten, enligt redaktionen Bir Gün som hänvisade till statistik från justitiedepartementet. Inför presidentvalet 2023 gjorde oppositionspartiernas kandidat Kemal Kılıçdaroğlu, som dock förlorade valet, utfästelser om att han skulle verka för att avskaffa paragrafen om "majestätsbrott".

Myndigheterna ingriper även mot medier på dessa grunder. Tidningen Zaman, som stött presidentens motståndare i Gülenrörelsen, och oppositionstidningen Cumhuriyet (landets äldsta) har brandskattats på personal genom gripanden och rättegångar. Tidningsdöden efter kuppförsöket drabbade också Özgür Gündem, landets första dagstidning som helt ägnades åt kurdiska frågor, och liberala Taraf, som gjort sig känd för grävande journalistik med udden riktad mot makthavare.

Medier som inte direkt eller indirekt står under statlig kontroll präglas av självcensur.

Många internetsajter blockeras, det drabbade exempelvis Wikipedia från våren 2017 till början av 2020. 2018 antogs en lag som gav etermediemyndigheten RTUK makt att stoppa sändningar via internet. Ansvariga för en plattform måste ansöka om tillstånd och skulle också kunna tvingas att avlägsna innehåll. Nyhetssajten Bianet, som gjort sig känd för att bevaka människorättsfrågor, blockerades 2019 genom domstolsbeslut. "Nationell säkerhet" åberopades. Hösten 2022 antogs lagskärpningar som försvårar både för nyhetsredaktioner och för dem som publicerar sig på sociala medier. Lagen, som uppges ta sikte på desinformation ("fake news"), kan leda till tre års fängelse och kritiker hävdar att det är fråga om digital censur. Författningsdomstolen avslog i november 2023 ett försök att stoppa lagskärpningen.

Efter president- och parlamentsvalen 2023 bötfällde landets etermediemyndighet fyra TV-kanaler för uttalanden som gjorts av gäster under valrörelsen. Flera TV-kanaler bestraffades också med böter och tidsbegränsade sändningsstopp för hur de rapporterat om jordbävningskatastrofen i början av 2023. Det kan ses mot bakgrund av hur etermediemyndigheten är sammansatt: alla ledamöter utses av parlamentet och myndigheten kontrolleras därmed av de partier som har regeringsmakten.

Etermediebolaget TRT har medgett att det finns en lista på över 200 sånger som inte får spelas. Förbudet motiveras med att melodierna förmedlar dåliga ideal till barn och unga, uppmuntrar bruk av alkohol och tobak eller sprider terrorpropaganda. Bland låtarna, både turkiska och kurdiska, finns inspelningar med kända artister som Demet Akalın, Sıla och Bengü.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Turkiet får återkommande kritik, både internationellt och från inhemsk opposition, för bristande rättsäkerhet. Det gäller framför allt i politiskt känsliga mål där det förekommer påtryckningar på domstolarna från landets ledning.

I Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (knuten till Europarådet) har Turkiet fällts flera tusen gånger. Vanligast är att åtalade inte har fått en rättvis rättegång. Domstolen har också kritiserat att staten inte gjort ordentliga utredningar av anmälningar om kränkande behandling av fångar och brottsmisstänkta.

Författningsdomstolen hade länge stark ställning som försvarare av den sekulära staten. 2008 undgick regeringspartiet AKP med en hårsmån att bli olagligförklarat. Sedan dess har de demokratiskt valda organens inflytande över domstolen ökat – och rättsväsendet har förvandlats till redskap för AKP. Det har blivit tydligt under de utrensningar som tog fart efter försöket till statskupp 2016. Med hjälp av lagar som antagits kort före kuppförsöket omstrukturerades domstolsväsendet och regeringen fick nya möjligheter att tillsätta politiskt lojala domare. Med presidentstyret sedan 2018 råder nya regler för den nämnd som tillsätter, eller avsätter, personal i rättsväsendet: presidenten och parlamentet utser gemensamt fyra ledamöter och parlamentet utser ytterligare sju.

Turkiet kritiseras för att använda sig av polissamarbetet Interpol i politiska syften genom att efterlysa regimkritiker internationellt så att de riskerar att bli gripna. 2017 greps den svensk-turkiske skribenten Hamza Yalcin i Spanien under en semesterresa. Först efter någon månad släpptes han. Oliktänkande – inte bara PKK-ledaren Abdullah Öcalan, utan på senare år också anhängare av Gülenrörelsen – har hämtats hem från andra länder av turkisk säkerhetstjänst (se Kalendarium).

Efter kuppförsöket 2016 slog bland andra Amnesty International larm om att gripna utsattes för tortyr – en anklagelse som förr brukade riktas mot de turkiska militärdiktaturerna.

Dödsstraffet avskaffades 2002 för brott begångna i fredstid, 2004 avskaffades det helt. Avskaffandet var ett villkor för att Turkiet skulle få börja förhandla om medlemskap i EU. I stället för dödsstraff tillämpar man nu ett livstidsstraff kopplat till särskilt försvårande omständigheter. I samband med att kuppförsöket slogs ned 2016 och en offensiv mot PKK-gerillan trappades upp, började möjligheten att återinföra dödsstraffet diskuteras.

Genom författningsändringar som trädde i kraft 2018 avskaffades militärdomstolarna.

Om våra källor

Lästips – läs mer i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Koranbränning spelar despoter i händerna (2023-02-02)