Kongo-Kinshasa – Utrikespolitik och försvar

Utrikespolitiken präglas av att Kongo-Kinshasa är ett oroligt land i en orolig del av Afrika. Framför allt Rwanda och Uganda har under många år varit indragna i strider mot den kongolesiska regeringsarmén, medan flera andra länder har stridit på regeringens sida. Särskilt komplicerat är förhållandet till grannlandet Rwanda.

Striderna i östra Kongo-Kinshasa har i mångt och mycket rötter i folkmordet i grannlandet Rwanda 1994 då omkring 800 000 människor främst från minoriteten tutsier mördades av nationalister från majoritetsfolket hutuerna.

Kongo-Kinshasas ex-diktatorn Mobutu Sese Seko stödde den tidigare huturegimen i Rwanda som iscensatte folkmordet. När den kongolesiske rebelledaren Laurent Kabila 1996 gjorde uppror mot Mobutu hade han fullt stöd från Rwanda. När Kabila året efter hade tagit makten i Kinshasa försämrades relationerna dock snabbt (se Modern historia). Rwandas fortsatta inblandning i Kongos interna angelägenheter har under många år förgiftat relationerna trots att länderna också samarbetat mot väpnade milisgrupper.

2022 uppstod en ny kris, då den kongolesiska armén anklagade den rwandiska armén för att ha bistått tutsimilisen M23 (se Modern historia och Inrikespolitik och författning) i attacker mot arméposteringar i Nordkivu i östra Kongo-Kinshasa. Rwanda tillbakavisade anklagelserna. M23 sade sig ha tagit till vapen på nytt då regeringen i Kinshasa, enligt rebellerna, inte hade uppfyllt sin del av ett fredsavtal från 2013.

Strax därpå bröt dessutom strider ut mellan M23 och den kongolesiska armén längs gränsen mot Rwanda. Upptrappningen ska ha skett sedan M23 inte fått delta i fredssamtal mellan den kongolesiska regeringen och andra rebellgrupper. I flera kongolesiska städer bröt anti-rwandiska protester ut. Rwanda anklagade i samband med det den kongolesiska regeringen för att stödja den rwandiska hutugerillan FDLR.

Enligt en FN-rapport fanns det bevis för att rwandiska soldater hade stridit tillsammans med M23 under 2021 och 2022. Samtidigt ska, enligt rapporten som läcktes ut till medier, kongolesiska soldater ha stridit med FDLR.

Såväl samarbetsorganisationen för södra Afrika, SADC, och den regionala Östafrikanska gemenskapen (EAC, se nedan) beslutade att skicka trupp till östra Kongo för att bekämpa rebellgrupperna. Kenya, Uganda, Burundi och Sydsudan bidrog med trupp till EAC.

Vapenvilor har varit kortvariga. Uppmaningar från omvärlden till rebellerna att lämna ockuperat område, och till Rwanda att sluta stödja M23, har klingat ohörda. Kongo, FN-experter och flera västländer anklagade i november 2023 M23 för en massaker på 300 civila. Uppgiften tillbakavisades av rebellrörelsen och Rwanda.

En ny offensiv från M23 senhösten 2023 ledde till att 200 000 människor tvingades fly sina hem. Regeringsarmén tillsammans med FN-styrkan Monusco drev som svar i gång operationen Springbok för att förhindra att gerillan skulle återta Goma eller inta andra städer.

Sedan den östafrikanska styrkan anklagats av Kongo för att inte göra mycket nytta, utan snarare hjälpa rebellerna, beslutade EAC att inte förlänga mandatet. I december 2023 lämnade styrkan landet. I februari 2024 meddelade Sydafrika att dess bidrag till SADC-styrkan totalt skulle uppgå till 2 900 soldater, varav en del redan var på plats.

Kongo bad även FN lämna landet i slutet av 2023 i stället för ett år senare då mandatet egentligen skulle löpa ut.

Samtidigt blev relationen med Rwanda alltmer spänd. USA varnade i februari 2024 för att de båda länderna stod på randen till ett större krig. Det kom bland annat uppgifter om att tunga militära vapen från Rwandas armé används i konflikten på M23:s sida. Protester hölls också i flera städer i Kongo vid såväl FN-kontor som ambassader tillhöriga olika västländer som uppfattas som nära allierade med Rwanda.

Kontakterna till Uganda och Burundi

Relationerna till Uganda, och i viss mån Burundi, innehåller också spänningar. Bägge länderna deltog i kriget 1998–2003, Uganda mest och med stöd till kongolesiska rebeller. Internationella domstolen i Haag (ICJ) fastslog i december 2005 att Uganda hade kränkt Kongo suveränitet. ICJ beslutade i februari 2022 att Uganda skulle betala Kongo 325 miljoner dollar i skadestånd.

2021 kom Uganda och Kongo överens om att ugandiska styrkor skulle få gå in i grannlandet för att bekämpa den islamistiska gerillan ADF. Gruppen har rötter i Uganda men har på senare år begått merparten av sina våldsdåd i Kongo, där flera tusen människor beräknas ha dödats sedan 2003. En ugandisk grupp med band till ADF misstänktes ligga bakom två självmordattentat i Uganda hösten 2021.

Enligt en forskningsrapport från CRG vid New York University och den kongolesiska forskningsinstitutet Ebuteli i juni 2022 har den ugandiska militären delvis deltagit i operationen i Kongo för att skydda oljeintressen kring Albertsjön vid den gemensamma gränsen. Enligt rapporten har Ugandas inblandning bidragit till att Rwanda åter blivit mer aktivt i Kongo.

Regionala samarbeten

Ett närmare samarbete med Rwanda och Burundi om bland annat ekonomiska frågor och kommunikationer sker inom Storsjöländernas ekonomiska gemenskap (fransk förkortning CEPGL), en organisation som bildades 1976 men som inte varit aktiv under alla år av konflikter. Relationerna till Burundi är i dag relativt goda och 2015 slöt de ett avtal om att gemensamt bekämpa de burundiska oppositionella som sökt sin tillflykt till Sydkivu.

Kongo-Kinshasa är medlem av den gemensamma marknaden för östra och södra Afrika (Common Market for Eastern and Southern Africa, Comesa), som syftar till att skapa en tullunion mellan medlemsländerna, samt den regionala samarbetsorganisationen för södra Afrika (Southern African Development Community, SADC). 2022 blev Kongo även medlem av Östafrikanska gemenskapen (East African Community, EAC), som ursprungligen bildades av Kenya, Tanzania och Uganda, men där även Rwanda och Burundi samt Sydsudan och Somalia numera ingår. Sedan 2010 har samarbetet i organisationen fördjupats: arbetskraft och kapital kan fritt röra sig över gränserna och 2017 bildade medlemsländerna en tullunion.

Det finns planer på att ersätta Comesa, SADC och EAC med en ny frihandelszon som skulle omfatta 26 länder: TFTA (Tripartite Free Trade Area).

Kenya

Kongos relation till Kenya fick sig en törn i slutet av 2023 när en kongolesisk regimkritiker meddelande att han skulle skapa en politisk och militär allians med rebellrörelsen M23. Corneille Nangaa, tidigare chef för Kongos valkommission, gav sitt besked i Kenyas huvudstad i Nairobi. Vid sin sida hade han M23:s ledare Bertrand Bisimwa.

Angola och Sydafrika

Angola stödde upprorsledaren Laurent Kabila i det första Kongokriget (1996–1997). Anledningen var att Mobutu i sin tur hade stått på den angolanska rebellrörelsen Unitas sida (se Angola: Utrikespolitik och försvar). När det andra Kongokriget bröt ut 1998 ställde sig Angola åter på Kabilas sida, även den här gången måste stödet i första hand ses som att Angola handlade i egenintresse. Under sonen och efterträdaren Joseph Kabilas år som president (2001–2019) blev förhållandet mellan de två staterna allt mer ansträngt. Det finns också tvistefrågor kring oljetillgångar i havet, som bägge länderna gör anspråk på. Hösten 2018 utvisades eller flydde omkring flera hundratusen kongoleser från Angola där de flesta av dem hade försörjt sig på att gräva efter diamanter.

Kongos viktigaste partner på den afrikanska kontinenten är Sydafrika, mycket beroende på landets medlarroll under inbördeskriget. En lång rad sydafrikanska företag är aktiva i landet.

Vapenembargo

FN har sedan 2003 ett totalt förbud för vapenleveranser till rebellrörelser i Kongo som förnyas årsvis, men vapen strömmar ändå in till miliserna. En särskild expertgrupp, som för FN:s säkerhetsråds räkning övervakar hur förbudet efterlevs, har påtalat att det förekommer samarbeten mellan kriminella ligor och delar av den kongolesiska armén för olaglig utvinning av mineraler, olaglig beskattning av befolkningen och “beskyddarverksamhet”.

Relationerna till andra länder

Kontakterna till den gamla kolonialmakten Belgien var spända under många år och 1990, efter en massaker på demonstranter och studenter, avbröt den belgiska regeringen i protest allt utvecklingsbistånd till landet. Biståndet återupptogs 2001 men förhållandet mellan länderna var fortsatt spänt. Den kongolesiska regeringen anklagade upprepade gånger Belgien för koloniala attityder och undanbad sig tillrättavisningar i människorättsfrågor. Efter valet 2018 förbättrades relationerna. När Félix Tshisekedi besökte Belgien några månader efter det att han installerats som president kallade han Belgien för ”sitt andra Kongo”. Resan var en av många som presidenten företog i ett försök att förbättra Kongos relationer till omvärlden.

Vid ett statsbesök i Kongo 2022 tog Belgiens kung Philippe öppet avstånd från de övergrepp som hans förfäder begick i landet under kolonialtiden och den rasism som präglade styret. Det var första gången en belgisk monark hade gjort det. Han lämnade samtidigt över en kongolesisk mask som tidigare hade förvarats på museum. Det var ett av de 84 000 konstföremål som Belgien har lovat att återlämna till Kongo.

Relationen med Kina har blivit allt viktigare på senare år, inte minst eftersom stormakten är den största investeraren i Kongos eftertraktade och strategiskt viktiga gruvindustri. Under 2023 lovade de båda länderna, i samband med att Tshisekedi gjorde ett statsbesök i Peking, att ingå ett allt närmare strategiskt partnerskap. För Tshisekedi är det också viktigt att Kongo får en större del av vinsten från gruvorna.

I takt med att Joseph Kabila tycktes bli allt mer ovillig att lämna ifrån sig makten, höjde USA tonen mot regimen. USA och EU införde riktade sanktioner mot kongolesiska makthavare som tros ha större delen av sina tillgångar i Europa. Sanktionerna hävdes delvis efter valet 2018.

På senare år har även kontakterna till Turkiet stärkts. I början av 2022 gjorde president Recep Tayyip Erdoğan sitt första statsbesök i Kongo.

I mars 2022 tillhörde Kongo-Kinshasa de 28 afrikanska länder som ställde sig bakom en FN-resolution där Rysslands invasion av Ukraina fördömdes.

Försvar

Försvaret har genomgått stora förändringar sedan Mobuturegimens fall. Det efterföljande försvaret utgjordes till en början av de rebellförband som förde Laurent Kabila till makten men stora nyrekryteringar gjordes också, i synnerhet av personer från Kabilas hemtrakter i Katanga. Senare inlemmades ett större antal Mobutusoldater i armén.

Enligt fredsavtalet 2002 (se Modern historia) har rebellarméer formellt integrerats i det nationella försvaret FARDC (Forces Armées de la République Démocratique du Congo). Bara en mindre del av FARDC:s soldater har fått en riktig militär utbildning och många känner fortfarande starkast lojalitet mot sina gamla rebellbefäl. Åtskilliga arméförband beter sig som rebellstyrkor och gör sig skyldiga till övergrepp mot civilbefolkningen, särskilt i de instabila östra provinserna. Situationen förvärras av att soldaterna har låga löner som ofta inte betalas ut. Enligt bland annat FN är armésoldater ansvariga för ett stort antal brott mot de mänskliga rättigheterna.

FN har militär närvaro i Kongo sedan 1999. År 2010 övergick den dåvarande styrkan Monuc till en så kallad ”stabiliseringsstyrka” under den franska förkortningen Monusco (se Modern historia). Som mest bestod den av nästan 20 000 personer, varav de flesta var soldater och 1 050 poliser.

Om våra källor