Azerbajdzjan – Naturtillgångar, energi och miljö

Azerbajdzjan är rikt på naturtillgångar, främst olja och gas och exporterar en stor de av sin energi till Europa. Utvecklingen av förnybara energikällor ligger ännu i sin linda. Klimatförändringarna väntas höja temperaturen i landet mer än det globala genomsnittet. Samtidigt bedöms Azerbajdzjans förmåga att möta klimatförändringarna ha förbättrats på senare år.

Azerbajdzjan anses ha varit det första oljeproducerande landet i modern tid. Oljan lade grunden för familjen Nobels förmögenhet, eftersom Alfred Nobel och hans bröder var med och byggde upp oljeindustrin i Baku från 1870-talet. I början av 1900-talet kom hälften av världens olja från Azerbajdzjan. Idag svarar utvinningen av olja, gas och andra mineraler svarar för omkring 45 procent av BNP och exporten av gas och olja står för över 90 procent av exporten. I landet utvinns också bland annat guld, silver, koppar, järn och andra mineraler.

Utvinningen av olja sker främst på fälten Azeri-Chigar-Guneshli (ACG) cirka tolv mil utanför kusten i Kaspiska havet. Där beräknas 70 procent av landets oljereserver finnas. Verksamheten som varit igång sedan slutet av 1990-talet sköts av ett internationellt konsortium under ledning av det brittiska oljebolaget BP och där Azerbajdzjans statliga oljebolag SOCAR ingår.

Utvinningen av naturgas ökar. Det enorma gasfältet Şhah Deniz (Havets kung) under Kaspiska havet, sydöst om Baku, har listats som världens åttonde i storlek. Produktionen där inleddes 2006 och gjorde Azerbajdzjan till stor gasproducent internationellt. Det andra stora gasfältet Abşeron ligger ytterligare några mil ut till havs. Produktionen där startade sommaren 2023 och kommer främst att användas för att möta den ökande inhemska efterfrågan.

Merparten av gasen och oljan exporteras sedan länge till länder i Europa, och behovet i Europa har ökat på grund av Rysslands krig mot Ukraina som fått väst att sträva efter att ersätta rysk olja och gas med energi från andra källor. 2022 kom EU och Azerbajdzjan överens om att gasexporten från Azerbajdzjan skulle fördubblas fram till 2027.

Redan före Rysslands angrepp på Ukraina 2022 var det angeläget för parterna att undvika transport över ryskt territorium. En ursprungliga ledning som transporterade olja från Baku norrut och västerut över ryskt område till Novorossijsk vid Svarta havet är nu övergiven. Merparten av den azeriska oljan går i stället i ledningar från Baku västerut genom Georgien till hamnstaden Ceyhan i Turkiet. För gasexporten används den så kallade Södra gaskorridoren, en ledning som transporterar gas från Şhah Deniz genom Azerbajdzjan, Georgien, Turkiet, Grekland, Albanien och under Adriatiska havet till Italien. Därifrån kan gas distribueras till övriga Europa.

I framtiden är det också tänkt att Azerbajdzjan ska förse EU-länder med el via en lång undervattenskabel genom Svarta havet. Kabeln ska gå via Georgien, Rumänien och Ungern. Planen är förbindelsen ska kunna leverera el till nät i EU-länder 2029.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Olja och gas dominerar även den inhemska energiförsörjningen. Olja står för knappt en tredjedel och gasen för närmare två tredjedelar. Mindre än en procent kommer från vattenkraft och ännu mindre från andra förnybara energikällor som biobränsle och avfall.

Naturgasen har en ännu viktigare roll i elproduktionen, som är den av den totala energiförsörjningen. Över 90 procent av landets elektricitet kommer från värmekraftverk drivna med gas, ett par procent från olja och resten från förnybara energikällor, framför allt vattenkraft.

Azerbajdzjan saknar kärnkraft.

Utvecklingen av alternativa energikällor som sol och vind har inte kommit långt, men det finns en särskild myndighet med ansvar för utbyggnad av förnybar energi. Förutom vattenkraften hoppas man på anläggningar för solenergi och vindkraft, framför allt vid Kaspiska havets kust. Det finns också förutsättningar att odla biomassa.

KLIMAT OCH MILJÖ

När det gäller utsläpp av växthusgaser placerar sig Azerbajdzjan strax över mitten av alla länder , se lista här. Under omställningen från planekonomi till marknadsekonomin efter självständigheten 1991 (se Modern historia) halverades utsläppen på fem år men sedan mitten av 1990-talet har de stigit stadigt, se diagram här.    

Azerbajdzjan hamnar i mittenskiktet även i fråga om utsläpp per person, både globalt och regionalt. Jämfört med grannländerna Armenien och Georgien släpper Azerbajdzjan ut betydligt mer per person. Azerbajdzjan och Turkiet ligger på ungefär samma nivå och långt under grannlandet Iran, se topplista här.

Azerbajdzjan har i enlighet med Parisavtalet lämnat in en uppdaterad klimatplan (NDC) men inte någon långsiktig strategi (LTS). Landet har inte heller angett något år som mål för att ha nått nettonollutsläpp. Enligt den nationella klimatplanen ska Azerbajdzjan försöka minska sina utsläpp med 40 procent till 2050 jämfört med 1990, förutsatt att landet får internationellt stöd.

Klimatutmaningar

Temperaturen i Azerbajdzjan väntas stiga mer än det globala genomsnittet, Enligt vissa beräkningar kommer temperaturen runt 2090 ha ökat med närmare 5 grader i snitt och med uppemot 6 grader under somrarna. Den totala nederbörden väntas minska men tillfälliga skyfall kommer att bli vanligare. Perioder av torka blir mer frekventa och längre.

Ökad värme kommer att påverka jordbruket negativt. Redan idag begränsas tillgången till odlingsbar mark av jordförstöring av olika slag. Uppvärmningen väntas leda till försaltning av fler jordar. Höga temperaturer och återkommande torka leder till ökad avdunstning vilket ökar halten av salt i markerna. Ökad bevattning blir nödvändig vilket i sin tur sätter press på landets grundvattenreserver.

Ett varmare klimat utgör också en risk för människor hälsa, till exempel skapar det förutsättningar för en återkomst av malaria som tidigare funnits drabbat tusentals azerbajdzjaner men som i stort sett varit undanträngd på senare år.

Enligt klimatanpassningsindexet ND-Gain skedde en påtaglig förbättring av Azerbajdzjans förutsättningar att möta klimatförändringar från 2011 till 2021. Landet räknas nu till den grupp länder som anses ha god beredskap och låg sårbarhet, även om Azerbajdzjan hör till det lägre skiktet i den gruppen (se översikt här). På den globala rankningslistan har Azerbajdzjan klättrat uppåt under den senaste tioårsperioden. Landet intar nu plats 77 på en lista över 187 bedömda länder men ligger betydligt sämre till än grannländerna Armenien, Georgien och Turkiet (se lista här).  

Övriga miljöproblem

Den rikliga användningen av gödnings- och bekämpningsmedel på sovjettiden ledde till svåra miljöskador inom jordbruket. Sedan dess har situationen förbättrats och det finns nu en större medvetenhet om farorna.

Utsläpp från oljeindustrin har orsakat nedsmutsning längs landets kuster, i synnerhet kring Abşeronhalvön med städerna Baku och Sumqayıt. I trakten av Baku har det statliga oljebolaget Socar gjort ansträngningar för att rensa upp oljespill.

Kaspiska havet är världens största insjö. Längs stränderna var sälar förr en vanlig syn. Nu återstår uppskattningsvis en tiondel av det bestånd som fanns för omkring 100 år sedan. Arten betraktas som utrotningshotad till följd av jakt och industriutsläpp, inte minst från oljeutvinningen. FN:s miljöprogram Unep har varnat för stora mängder orenat avloppsvatten, men också radioaktiva ämnen från kärnkraftverk. Mycket av nedsmutsningen når sjön från floden Volga i Ryssland, som rinner ut i Kaspiska havet. Också bestånden av den värdefulla stören, som fiskas för kaviar, har minskat dramatiskt.

Det mesta av de azeriska hushållens avloppsvatten går orenat ut i floder och hav. Ett visst inslag av olja i vattnet tillhör dock Kaspiska havets naturliga miljö på grund av läckage från oljeskikt under havsbottnen. 

Om våra källor