Georgien – Sydossetien

Sydossetien i norra Georgien har utropat självständighet, men självständigheten stöds endast av Ryssland och en handfull andra stater. Georgien och större delen av omvärlden betraktar Sydossetien som georgiskt territorium.

Sydossetien ligger på de södra sluttningarna av bergskedjan Stora Kaukasus. Terrängen är bergig men omfattar även slätter söderut mot floden Mtkvari. Högsta topp är Khalatsa på närmare 4 000 meter. Totalt omfattar Sydossetien 3 900 kvadratkilometer, vilket motsvarar tre gånger Ölands yta. 

I Sydossetien lever omkring 70 000 människor. Mer än hälften bor i huvudorten Tschinvali. 

Före upproret mot Georgien och det efterföljande inbördeskriget 1990-1992 (se nedan) beräknades omkring 100 000 människor ha bott i Sydossetien, varav två tredjedelar var osseter och resten georgier. 30 000 invånare flydde under oroligheterna. De flesta kom aldrig tillbaka.

Ett kort krig mellan Sydossetien/Ryssland och Georgien hösten 2008 gav upphov till en ny flyktingström på båda sidor. Över hundratusen personer rapporterades ha tvingats lämna sina hem i Sydossetien och i anslutande områden i Georgien. Omkring 35 000 sydosseter flydde till Nordossetien, medan områdets georgier sökte sig till det egentliga Georgien. De flesta av sydosseterna kunde återvända hem när striderna var över, medan många georgier blev kvar på flyktingmottagningar i Georgien. 

Osseterna är ett kaukasiskt minoritetsfolk som talar ett iranskt språk. De flesta är ortodoxt kristna men en minoritet är muslimer. 

Det sydossetiska parlamentet antog 2012 en lag som gör det möjligt för invånare att byta georgiska eller ryska efternamn mot ossetiska. Namn som slutar med de georgiska ändelserna -sjvili eller -dze, eller ryska -ov/-ova kan ges de ossetiska ändelserna -ty, -ti eller -on.

Historia

Osseternas ursprung är inte klarlagt, men bland teorierna är att de härstammar från alanerna, ett iranskt folk, och att de slog sig ned i Kaukasien under tidig medeltid efter att ha fördrivits från tidigare boplatser söder om floden Don i Ryssland. De flesta kristnades under inflytande från det bysantinska väldet. En mindre del övergick till islam.

De osseter som levde längst söderut kom under georgiskt inflytande medan deras grannar i norr inlemmades i det ryska riket på 1760-talet. 1801 upptogs även osseterna i söder, och hela det georgiska riket, i det ryska imperiet. Efter ryska revolutionen 1917 blev Nordossetien del av vad som skulle komma att bli Sovjetunionen, medan Sydossetien blev en del av den kortlivade självständiga georgiska staten (1918-1921). Under dessa år slogs flera sydossetiska uppror bryskt ned av den georgiska ledningen. Sedan även Georgien invaderats av Röda armén och inlemmats i Sovjetunionen 1921 gavs Sydossetien visst självstyre inom den georgiska sovjetrepubliken.

När Sovjetunionen började falla sönder reste sydossetiska ledare krav på ökat självstyre och anslutning till Nordossetien. Det ledde till sammanstötningar mellan osseter och georgier bosatta i Sydossetien. I september 1990 utfärdade osseterna en deklaration om självständighet. Georgiens regering svarade med att upphäva Sydossetiens autonoma ställning, och inbördeskrig utbröt.

Kriget pågick till juni 1992 då parterna lyckades ingå ett avtal om eldupphör. Då hade över 400 georgier och 1 000 osseter dödats. En gemensam rysk, georgisk och sydossetisk fredsbevarande styrka placerades ut. Senare upprättade Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) ett kontor i Tbilisi för att övervaka vapenvilan.

Långdragna fredsförhandlingar hölls under ledning av OSSE. År 1996 undertecknade parterna ett avtal om en fredlig lösning på konflikten men någon varaktig avspänning kunde inte uppnås.

Den 37-årige affärsmannen Eduard Kokojty valdes 2001 till sydossetisk ”president”. Han meddelade att han förde samtal med Abchaziens ledare om gemensamma önskemål om "associerad status" med Ryssland. Kokojty uteslöt inte att låta Sydossetien gå samman med det ryska Nordossetien. Sedan inbördeskriget hade många sydosseter fått ryskt medborgarskap.

När Micheil Saakasjvili tillträdde som president i Georgien 2004 deklarerade han sin avsikt att ena Georgien och åter ställa Sydossetien och Abchazien under den georgiska regeringens kontroll. Det blev sammandrabbningar och åtskilliga personer dödades. I augusti gick Georgien med på att dra tillbaka sina inrikestrupper och överlåta åt den gemensamma rysk-georgisk-ossetiska fredsstyrkan att upprätthålla ordningen.

2006 arrangerade Sydossetien en folkomröstning om självständighet. Som väntat röstade nästan alla sydosseter ja. Samtidigt omvaldes Kokojty som president.

Georgierna i Sydossetien höll ett eget presidentval. Det vanns av Dimitrij Sanakojev, som organiserade en regering och lokal administration i Kurta norr om Tschinvali. Samtidigt röstades ett förslag igenom om att börja förhandla med Georgien om att omvandla landet till en federation där Sydossetien skulle vara en delrepublik. 2007 antog Georgiens parlament en resolution som gjorde Sanakojev till chef över vad som kallades Sydossetiens tillfälliga administration.

När Kosovo i februari 2008 utropade sin självständighet tog konflikten ny fart. Sydosseternas parlament uppmanade omvärlden att erkänna provinsen som en oberoende stat.

Ryssland meddelade då att landet inte längre tänkte iaktta det förbud mot handel och andra kontakter med Sydossetien som antagits 1996 av Oberoende staters samvälde (OSS), bildat av tidigare sovjetstater. Rysslands motivering var att "förhållandena ändrats", och Moskva meddelade att kontakterna mellan ryska departement och deras motsvarighet i Sydossetien skulle intensifieras.

Politik

När Sydossetien förklarat sig vara en självständig stat trappades spänningen upp längs gränsen mot Georgien. I augusti 2008 utbröt direkta strider mellan georgier och sydosseter/ryssar. Efter några dagars krig utlystes vapenvila. Georgierna hade då drivits tillbaka och sydosseterna kunde ta över de delar av Sydossetien som dittills stått under Georgiens kontroll.

Hundratals människor uppgavs ha dödats eller skadats. Även efter vapenvilan förekom attacker mot georgiska byar i Sydossetien och dess närområde vilket gjorde det svårt för flyktingar att återvända.

Ryssland erkände Sydossetiens självständighet, men resten av världen förhöll sig kallsinnig. Några få länder följde i Moskvas spår och erkände Sydossetien, däribland Nicaragua, Venezuela och några östater i Söderhavet, senare även Syrien.

I september ingick Moskva ett vänskaps- och samarbetsavtal med Sydossetiens ledare. Därmed fick Ryssland rätt att upprätta militära baser i området.

Återuppbyggnaden efter kriget gick trögt. Den ryskstödde presidenten Eduard Kokojty anklagades av kritiker för att lägga beslag på bidrag från Ryssland. Men parlamentsvalet 2009 vanns ändå klart av maktpartiet Enighet, som fick drygt 46 procent av rösterna. Därefter följde Folkpartiet och Kommunistpartiet, båda med drygt 22 procent. Bara fyra partier hade tillstånd att ställa upp i valet, alla mer eller mindre lojala mot Kokojty. EU dömde ut valet som olagligt och Georgien kallade det en fars.

Rysslands president Dmitrij Medvedev besökte Sydossetien och hälsades som republikens räddare. Hans visit fördömdes av den politiska ledningen i Georgien.

Strax före årsdagen av kriget mot Georgien utsågs en rysk byggentreprenör, Vadim Brovtsev, till premiärminister. Han hade ingen tidigare anknytning till Sydossetien och det var oklart varför hans företrädare avskedades. Det spekulerades både om missnöje med bortsvindlade pengar för återuppbyggnadsarbetet och påtryckningar från ryska byggföretag som ville ha lukrativa kontrakt.

2010 meddelade Rysslands flygvapenchef att ryskt luftvärn hade stationerats i Sydossetien.

Presidentvalet 2011, när en efterträdare till Kokojty skulle utses, ledde till inrikespolitisk kris. När den ryska regeringens uttalade favorit var på väg att förlora den avgörande valomgången mot förra utbildningsministern Alla Dzjiojeva ingrep en domstol och ogiltigförklarade valet. När valet gjordes om 2012 fick Dziojeva inte kandidera, inte heller andra tidigare kandidater. Valet vanns av den förre lokale KGB-chefen Leonid Tibilov, som föga förvånande sade att han ville fortsätta stärka banden till Ryssland och på sikt slå samman Sydossetien med den ryska delrepubliken Nordossetien. Alla Dziojeva, som med sitt nya parti framträtt som oppositionsledare, blev vice premiärminister med ansvar för sociala frågor.

2015 tog Sydossetien ett stort steg mot att inlemmas i Ryssland, när Tibilov undertecknade ett avtal med den ryske presidenten Putin om "allians och integration". Genom avtalet inordnades sydossetiska väpnade styrkor, gränsbevakning och tull i det ryska försvaret. Även ekonomin samordnades med den ryska. Avtalet fördömdes unisont av Georgiens regering och västmakterna som ett brott mot folkrätten och Georgiens suveränitet.

2016 meddelades att en folkomröstning om att formellt ansluta Sydossetien till Ryssland skulle genomföras. 2017 valdes parlamentets talman Anatolij Bibilov till ny president. Samtidigt godkände en folkomröstning att landets namn byttes till "Republiken Sydossetien-Alanien". 2022 förlorade Bibilov nästa presidentval. Han utlyste innan hans mandat gick ut den utlovade folkomröstningen om anslutning till Ryssland, men efteträdaren Alan Gaglojev avlyste den.

Georgiens regering ansåg att redan namnbytet syftade till att bana väg för en rysk annektering av området .

Ekonomisk översikt

Sydossetien överlever tack vare ekonomiska bidrag från Ryssland. Smuggling av bensin, droger, stulna bilar och andra varor från Ryssland till Georgien är också en viktig inkomstkälla.

Alldeles innanför den sydossetiska gränsen mot det egentliga Georgien har en stor marknadsplats för smuggelgods vuxit fram. Georgiska myndigheter kan, eller vill, inte av principiella skäl bevaka gränsen för att stoppa smugglingen, eftersom det i praktiken skulle innebära en sorts erkännande av gränsens existens.

Ryska soldaters utgifter är också ett viktigt inslag i den sydossetiska ekonomin. Ryska staten lovade 2009 att investera 10 miljarder rubel (1,8 miljarder kronor) i att återuppbygga Sydossetien.

Före kriget 2008 fanns det ett tjugotal små fabriker i Sydossetien. Ett fåtal av dem uppges ha produktion i dag.

Ett försök att lindra de ekonomiska bördorna har varit att kraftigt öka odlandet av vete för att minska behovet av import från Ryssland.

Om våra källor