Patriotism färgar tudelat ryskt kulturliv

Den patriotiska trenden syns tydligast  inom filmen. Den förre ryske kulturministern Vladimir Medinskij satsade på storbudgetfilmer i hollywoodstil om andra världskriget, till exempel T-34 och Panfilovs 28 män. Publiken visade sig svårflörtad vilket ledde till att Medinskij breddade utbudet med filmer om sovjetiska framgångar inom bland annat rymdfärd och sport.

Bolsjojteaterns stora scen är av tradition konservativ, men där ser man numera en än större förkärlek för operor om tsarer, gärna med 100 statister i tjusiga kostymer och en häst på scenen. Tretjakovgalleriet har satsat på blockbusterutställningar med populära klassiska ryska målare som Valentin Serov, Vasilij Veresjtjagin och Ivan Ajvazovskij.

Det här är förstås inte enbart kommenderat uppifrån. Tretjakovgalleriets utställningar har till exempel varit stora kommersiella framgångar.

Svansjön av Pjotr Tjajkovskij tillhör den klassiska repertoaren på Bolsjosjteatern som nu också visar en förkärlek för pampiga uppsättningar med patriotiskt tema. Foto: Leif R Jansson/TT

För teatern är den patriotiska trenden svårare att skönja, men att den nationalistiske författaren Zachar Prilepin förra året utsågs  till konstnärlig rådgivare på teatern MChAT är ett exempel. Prilepin har nyligen ägnat sig åt att strida på separatistsidan i Donbass, något han skildrar i romanen ”Några kommer inte till helvetet”. På MChAT har han inte fått något genomslag och inom teatervärlden ställer sig många tveksamma till om det verkligen går att skapa en hurrapatriotisk teater som lockar publik.

Problem för fria aktörer

Samtidigt som den patriotiska trenden pågår vid Moskvas stora kulturinstitutioner har fristående aktörer fått det svårare att arbeta. Teatr.doc, Ryssland mest kända oppositionella teater, har tvingats byta lokal flera gånger. Teatern har fortfarande ingen egen scen utan spelar på olika inrättningar runt om i Moskva.

Den mest uppmärksammade händelsen i detta sammanhang är processen mot Gogolcenters ledare, regissören Kirill Serebrennikov. Han anklagades för förskingring och satt i över ett och ett halvt år i husarrest men åtalet underkändes hösten 2019. Många uppfattade anklagelserna mot honom som politiska, att Serebrennikov straffades för en djärv och utmanande teater. 

Regissören Kirill Serebrennikov lämnar domstolen efter en förhandling. Åtalet mot honom underkändes hösten 2019 och skickades tillbaka till åklagarna. Foto: Pavel Golovkin/AP/TT

Självklart finns också en mängd kulturevenemang som inte har något med patriotism att göra. Tretjakovgalleriet har haft andra intressanta utställningar och samtidigt som Serebrennikov satt i husarrest visades hans balett ”Nurejev” på Bolsjojteaterns nya scen, hans film ”Sommar” fyllde Rysslands biosalonger och Gogolcenter fortsätter att vara Moskvas kanske mest spännande teater. Men i stort är trenden tydlig –patriotism vid de stora institutionerna och de fristående aktörer som vill skapa något politiskt utmanande gör klokt i att tänka sig för.

Andra städer gör sig hörda

Alla exemplen ovan är från Moskva. Men hur är det utanför den ryska huvudstaden? Sveriges förra kulturråd Stefan Ingvarsson skriver just nu på en bok om sin tid i Ryssland. I den för han bland annat fram tanken att kulturlivet, på vissa sätt, är friare utanför Moskva och Sankt Petersburg och att mycket av det som produceras där inte bara är intressant, utan också betydelsefullt för Rysslands framtid.

– Jag var kulturråd i Moskva från 2015 till 2020, Man kan säga att det var efter Krimannekteringen och innan nollning av Putin*. Det känns som att det blev en ganska avgränsad period, säger Stefan Ingvarsson på telefon från en skrivarstuga i Uppland.

Eftersom kontakter på politisk nivå mellan Sverige och Ryssland upphörde efter Krimannekteringen kom kulturutbyte att få en större betydelse. Stefan Ingvarsson tillbringade en stor del av sin tid med att resa runt i den ryska provinsen. Det handlade om delegationsresor, deltagande i viktiga kulturevenemang och privata resor.

Provinsen i det här sammanhanget betyder Rysslands milionniki, miljonstäder. Stefan Ingvarsson ser Jekaterinburg, Samara och Nizjnij Novgorod som särskilt intressanta sådana.

Oklara gränser skapar självcensur

– Det finns ett missförstånd i Sverige att det skulle råda förhandscensur i Ryssland. På sätt och vis hade det kanske varit lättare för kulturutövare om så varit fallet. Nu kan ingen i förväg berätta vad du får göra. Du måste själv avgöra var du tror att gränsen går. Ett sådant klimat skapar självcensur. Sanningen är att gränsen för vad som är tillåtet går vid olika ställen vid olika tidpunkt och i olika regioner. Alla som jobbar med kultur går omkring med känselspröten ute, säger Stefan Ingvarsson.

Han menar att något som hänt de senaste åren är att ”begåvade 30-åringar” i miljonstäderna inte längre nödvändigtvis vill flytta till Moskva och att miljonstäderna anstränger sig för att behålla dem.

– Har man fått en begåvad teater- eller museichef att stanna i sin stad så vill man inte dra undan mattan för den personen. I regionerna har jag hört från många chefer jag pratat med att de känner sig lite tryggare. De får en indikation från guvernörens kontor om de går över gränsen. Det finns en sorts dialog om var gränsen går, vilket förstås är politisk inblandning, men ger folk möjlighet att jobba på tills de blir tillsagda. De behöver inte oroa sig för sina arbeten. Bäst vore givetvis en större konstnärlig frihet, men i ett läge där konsekvenserna av att bryta mot oskrivna regler kan bli mycket stora är det bättre för kulturen med tydlighet.

En kvinna med ett porträtt av sovjetledaren Josef Stalin är på väg till en ceremoni för att fira årsdagen av hans födelse, en kulturyttring som inte stöter på patrull. Foto: Alexander Zemlianitjenko/AP/TT

Känsliga frågor

Stefan Ingvarsson menar att en annan vanlig missuppfattning i Sverige om kulturlivet i Ryssland är att feminism och hbtq är de mest kontroversiella ämnena. De är känsliga, men det som oroar Kreml mer än något annat är sådant som kan uppfattas som lokalpatriotism eller separatism. Att miljonstäderna håller på att utveckla ett regionalt kulturliv är alltså något som kan utmana Moskva.

Samtidigt är kulturlivet viktigt för lokala makthavare.

–  Det här fungerar enligt den logik vi känner från andra håll. Man behåller en utbildad befolkning med parker, nöjes- och kulturutbud. Det som nu pågår i Ryssland är att några regionala center blir mer och mer attraktiva och intressanta från kultursynpunkt.

Utvecklingen i regionerna kommer att förändra centrum menar Stefan Ingvarsson.

–  Det här är en viktig trend och den påverkar hur Ryssland ser på sig självt. En av de stora utmaningarna för Moskva är att upptäcka att det ligger i Ryssland. Ryssland kan inte importera allting och det kan inte vara så att allt utländskt alltid är bäst. Det som pågår nu handlar om att Ryssland ska lära känna sig självt.