EU och det georgiska dilemmat

Tbilisi, mars 2023. Tusentals personer samlas på gatorna i Georgiens huvudstad. De viftar med EU:s och det egna landets flaggor, skanderar ”nej till den ryska lagen” och bär på skyltar med nidbilder på Rysslands president Vladimir Putin. Några kastar sten och bensinbomber mot polisen. Polisen använder vattenkanoner och tårgas och griper hundratals personer. President Salomé Zurabisjvili går emot regeringen, ställer sig på demonstranternas sida och lovar att lägga in veto mot lagen. Orsaken till oroligheterna är en föreslagen ”agentlag” som skulle kräva att utländskt finansierade organisationer måste registrera sig hos staten. I Ryssland har en sådan lag länge använts för att slå ner på politisk opposition och självständiga medier.

Visserligen drogs lagförslaget tillbaka av regeringspartiet Georgisk dröm (GD) till följd av demonstrationerna, men oroligheterna illustrerar den politiska situationen: ett splittrat land, där en stor majoritet av befolkningen vill gå med i EU medan regeringen rör sig i auktoritär riktning.

Trots att regeringen har drivit anti-europeisk politik i flera år sökte Georgien medlemskap i EU våren 2022 efter Rysslands storinvasion av närbelägna Ukraina. Till sitt stora förtret fick Georgien inte kandidatlandsstatus direkt, men nu närmar sig möjligheten. I mitten av december ska Europeiska rådet, det vill säga EU:s samlade stats- och regeringschefer, besluta om huruvida Georgien ska tilldelas denna status, vilket EU-kommissionen rekommenderade den 8 november.

Känslig process

Vid första anblicken kan det tyckas vara ett enkelt beslut, men i själva verket är Georgiens ansökan om medlemskap i EU en komplex fråga som rymmer en rad svåra dilemman. De handlar om Georgiens demokratiska status och framtid, Rysslands inflytande i landet och regionen, EU:s ansvar och utvidgningsprocess, samt sist men inte minst: hur man kan säkra EU:s framtid som en fästning för frihet och demokrati i världen.

8 november 2023. President Salomé Zurabisjvili visar inför en folksamling i Tbilisi sin glädje över EU-kommissionens förslag att Georgien ska ges kandidatstatus. Foto: Vano Shlamov/AFP/TT

En EU-utvidgningsprocess handlar i korta drag om att aspirerande länder måste uppfylla ett antal villkor för att bli medlemmar. De måste ha stabila, demokratiska, rättssäkra institutioner, fungerande marknadsekonomi, konkurrensförmåga inom EU och myndigheter som effektivt kan införa unionens regelverk. Processen är långdragen och prestationsbaserad: ett aspirantland ska göra tydliga och mätbara framsteg inom alla områden och lön för mödan kommer inte förrän landet tas upp som fullvärdig EU-medlem, något som tar många år. Dessutom kan alla EU:s 27 medlemsstater sätta stopp i processen genom sitt veto – det finns åtskilliga exempel på hur vetot använts i politiska syften när det gäller länderna på västra Balkan.

Processen är mycket känslig även för EU, vars makt till stor del bygger på att andra länder vill ta del av unionens värden, som den liberala demokratin, ekonomiskt samarbete, frihet och mänskliga rättigheter. Trovärdighet är avgörande; EU kan rimligen inte förvänta sig att andra ska försvara demokratiska värden om omvärlden inte uppfattar att unionen själv lever upp till dem.

Sabotageanklagelser

Den politiska situationen i Georgien är inte mindre komplicerad. Landet präglas av en alltmer auktoritär och EU-fientlig regering, extrem polarisering, liksom en splittrad och av befolkningen illa ansedd opposition. Det finns också en avsevärd skillnad mellan invånarnas politiska vilja och deras förmåga att påverka: en majoritet anser inte att något politiskt parti representerar dem.

Putindocka bränns i krigsprotest i Tbilisi i mars 2022. Den ryska storinvasionen av Ukraina sände en chockvåg genom Georgien och föranledde att landet genast ansökte om EU-medlemskap. Foto: AP/TT

GD har återkommande kritiserats av både landets egen opposition och EU för att agera tvärtemot unionens värderingar kring demokrati, rättsstat, fri- och rättigheter samt för att medvetet sabotera ansökningsprocessen. Agentlagen anses vara ett sådant försök till sabotage, liksom ett försök av regeringspartiet att avsätta president Zurabisjvili. Problemet för GD är att de reformer som EU vill att Georgien ska genomföra också skulle hota regeringens maktställning.

Nästa år är det dessutom parlamentsval och GD siktar på en fjärde mandatperiod vid makten. Tajmingen för EU:s kandidatbeslut ses som ödesdiger inför valet: oavsett vad beslutet blir lär det användas i valrörelsen både av GD och oppositionen. Samtidigt skulle de underliggande problemen i Georgien – stark polarisering och icke-demokratisk politisk kultur – kvarstå även om det mot förmodan sker ett maktskifte. Risken är mycket stor att även nästa regering skulle börja missbruka makten såsom alla tidigare har gjort.

Polariseringen tar sitt uttryck i GD:s svartmålande av oppositionen som krigshetsare som tillsammans med västliga krafter försöker dra in Georgien i väpnad konflikt mot Ryssland. GD framställs som det enda alternativet för att bevara freden. Parlamentsvalet lär därmed delvis handla om vilken version som vinner: regeringens bild om ”GD eller krig” eller oppositionens ”GD eller EU”.

”Hbtq-propaganda”

Det georgiska dilemmat kan delas upp i tre aspekter: den geopolitiska, den EU-relaterade och den inrikespolitiska nivån. På geopolitisk nivå räds EU att knuffa Georgien närmare Ryssland; det finns en stark oro att om Europeiska rådet inte tar upp Georgien som kandidatland i år kommer det att orsaka populistiska svallvågor bort från EU och västerländska värden.

Möte EU-Georgien i september 2022. Premiärminister Irakli Garibasjvili och regeringspartiet Georgisk dröm för en Europaskeptisk politik samtidigt som landet närmar sig EU. Foto: Olivier Matthys/AP/TT

GD riktar redan nu kritik mot unionen och hävdar att den från första början aldrig har velat släppa in Georgien och ställer omöjliga krav för att kunna ge landet sin rättmätiga kandidatstatus. Ryssland, å andra sidan, ligger närmare de ”traditionella georgiska värdena” som GD värnar om, som kyrkan och kärnfamiljen, medan EU:s värden med till exempel personlig frihet kritiseras som ”hbtq-propaganda”. Ett negativt besked kan mycket väl elda på denna euroskeptiska retorik.

På EU-nivån uppstår ett annat problem: balansen mellan unionens hårda krav på ländernas reformer och viljan att uppmuntra och välkomna Georgien i gemenskapen. Ska man hålla hårt på reformerna som måste göras och värdena som måste värnas, eller ska man prioritera geopolitiken för att säkerställa att Georgien stannar i EU-lägret och inte glider tillbaka mot Ryssland?

Problemet med att tumma på de prestationsbaserade aspekterna är att unionen riskerar att förlora förtroende och makt. EU kan inte stå upp för sina liberala och demokratiska värden i omvärlden om man inte består av stater som själva lever upp till dessa. Problemen med att vara alltför fokuserad på prestation är att aspiranter hinner tröttna och misströsta på processen. Man riskerar också att missa ett historiskt unikt politiskt läge där det finns en vilja inom EU att utvidga unionen.

Nationens liv eller död

Inrikespolitiskt i Georgien ställs befolkningen mot regeringen: kandidatlandsstatus skulle ge stöd, hopp och uppmuntran till en starkt EU-positiv befolkning, men samtidigt rättfärdiga och belöna GD, trots partiets euroskeptiska retorik och trots demokratiska brister. En fråga är hur EU kan nå och stödja befolkningen utan att samtidigt bekräfta GD:s politik.

Ryskkontrollerade områden. Utbrytarprovinsernas presidenter Aslan Bzjania (Abchazien, t v) och Alan Gaglojev (Sydossetien, t h) på varsin sida om ordföranden för Vladimir Putins stödparti Enade Ryssland, den förre presidenten Dmitrij Medvedev. Foto: Valery Sharifulin/Sptunik/EPA/TT

I december väntar alltså två möjliga scenarier: att Georgien får kandidatlandsstatus eller inte. I det första belönas visserligen befolkningen för sin kamp för EU-medlemskap, men även regeringen premieras trots sin icke-liberala, anti-europeiska politik. Detta riskerar att försvaga oppositionen genom att försvaga dess kritik mot GD, samtidigt som det kan sänka EU:s trovärdighet och internationella anseende.

Å andra sidan, om inte Georgien får kandidatlandsstatus stödjer det regeringens påståenden att EU inte har georgiskt medlemskap som mål och att unionen orättvist favoriserar Ukraina och Moldavien (de båda länderna lämnade in ansökan samtidigt som Georgien och fick kandidatstatus direkt). Det skulle också leda till besvikelse och kanske uppgivenhet hos befolkningen, vilket förstås i sin tur skulle eldas på av euroskeptisk retorik från regeringen.

För president Zurabisjvili är frågan om EU-medlemskap en fråga om nationens liv eller död. Hon anser är unionens integrationsprocess ”kan gå till på många sätt, men vi vet att det inte finns någon återvändo. Att återvända innebär slutet på Georgien. Så vi rör oss framåt”. Till syvende och sist står Europeiska unionen inför ett omöjligt val där båda utfallen riskerar att allvarligt skada den europeiska drömmen, både i Georgien och i EU.