Brist på mat och el i krisens Kuba
En pojke och en kvinna försöker lifta i mörkret, under ett av de många planerade elavbrott som har blivit allt vanligare i energikrisens Kuba. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Brist på mat och el i krisens Kuba

Analys. Rekordmånga kubaner flyr hemlandet, regeringen har tvingats be FN om hjälp med matförsörjning och protester har på nytt förekommit, orsakade av brist på livsmedel och ständiga elavbrott. Regeringen erkänner problemen, men hävdar samtidigt att det är “terrorister” i USA som ligger bakom. Mycket tyder på att det växande missnöjet också skapat starka spänningar inom regimen, skriver Latinamerikakännaren Lars Palmgren.

Publicerad: 2024-03-21

Om man kisar med ögonen är Havanna fortfarande en bländande vacker stad – unik i det att den fortfarande ser ut ungefär som den gjorde 1959. Men slutar man kisa tränger förfallet på och man undrar i stället hur länge det ska dröja innan husen rasar av sin egen tyngd.  

Är det likadant med den kubanska socialismen? 

Det som brukar kallas för “revolutionens erövringar”, framför allt utbildning, sjukvård och rent vatten, har urholkats. Sjukvårdspersonalen har blivit exportprodukt, i stället för skolor och sjukhus byggs hotell (som oftast står halvtomma) och det rena vattnet har blivit en bristvara. Ekonomin står och stampar, eller snarare sjunker.  

Nyligen tvingades Kuba, för första gången, be FN om hjälp för att kunna förse barnen med deras ranson av mjölk.  

Massutvandring

De senaste två åren har närmare en halv miljon kubaner emigrerat, framför allt till USA, men också till Latinamerika, Europa och Ryssland. För att kunna lämna Kuba har emigranterna ofta bränt alla sina skepp – sålt hus, möbler, bilar och allt annat de äger för att betala dyra flygbiljetter och ännu dyrare människosmugglare, coyotes

Att de flesta som emigrerar är unga innebär en större förlust för Kuba än att landet tappar de fyra procent av befolkningen de representerar. 

Sex familjer bor i detta förfallna hus som en gång var en lyxvilla i Havanna. Foto Ramon Espinosa/AP/TT

Vad ligger bakom? Regimen skyller som vanligt på USA:s handelsembargo, el bloqueo, men nyligen avskedades också ekonomi- och planeringsministern Alejandro Gil och utsågs därmed till officiell syndabock för den akuta krisen. 

Det var ett överraskande beslut. Ena dagen var Gil närmast en hjälte som hyllades i den officiella pressen och av president Miguel Díaz-Canel som arkitekten bakom de reformer som skulle lyfta Kubas ekonomi. Nästa dag anklagades han för oegentligheter: “Den kubanska regeringen och partiet har aldrig tillåtit och kommer aldrig att tillåta att korruptionen sprider sig, liksom heller inte simulering och okänslighet”, som det stod i den officiella kommunikén. 

Alejandro Gil medgav “oegentligheter” och lämnade både partiets ledning och sin plats i Folkförsamlingen. 

Men vad betyder egentligen kommunikén och vad ligger bakom?

Många utrensningar

I och för sig är det inget ovanligt att ledande personer rensas ut på Kuba. Ibland har det till och med skett avrättningar som med Angolahjälten generalen Arnaldo Ochoa 1989, eller oftare långa fängelsestraff som för revolutionshjälten Huber Matos som dömdes till 20 år strax efter revolutionens seger. Men oftast har syndabockarna bara skickats ut i glömskans träskmarker som den unge utrikesministern Robertico Robaina 1999 och det nya stjärnskottet Carlos Lago 2009. Därtill har alla, utom en, av de 14 ekonomiministrar som tillsatts sedan revolutionens seger tvingats avgå, beskyllda för att missköta ekonomin. Att utse enskilda syndabockar och samtidigt skylla på el bloqueo har varit de kubanska ledarnas genomgående metod för att angripa kriser.   

Kubanerna försörjer sig bäst de kan under den ekonomiska krisen. En gatuförsäljare i Havanna erbjuder vitlök och lök. Foto Ramon Espinosa/AP/TT

Men att skylla på blockaden fungerar inte längre. Det konstaterade redan Raúl Castro när han 2008 officiellt efterträdde sin bror Fidel, som dragit sig tillbaka av hälsoskäl två år tidigare. 

–Vi är själva vår värsta fiende, förklarade Raúl Castro då. Han fortsatte med att tala om nödvändiga “strukturella och konceptuella förändringar”, behovet av att “befria de produktiva krafterna” och “eliminera funktionärernas lögner och bedrägerier”, allt i syfte att “aktualisera och förbättra socialismen”. 

Under Raúl Castros tid vid makten skedde också rader av förändringar – kubaner fick köpa mobiltelefoner och bärbara datorer, utrymmet för arbete för egen räkning vidgades, man fick rätt att sälja sina hus och att resa utomlands utan särskilt tillstånd och det beslutades också om att presidentperioden skulle vara i fem år och att en president bara kunde omväljas en gång. Den amerikanske presidenten Barack Obamas besök på Kuba 2016 var en slags kulmen på Raúl Castros försök att reformera det kubanska systemet. 

Avstannade reformer

Men när Miguel Díaz-Canel efterträdde honom 2018, som representant för den generation som inte själv deltagit i revolutionen, hade Raúl Castro redan börjat bromsa och med Donald Trump i Vita huset intog den kubanska ledningen samma skyttevärnsposition som vanligt. 

Ändå fanns förhoppningar om att Díaz-Canel skulle innebära förändringar. Han var formad av partiet, men tillhörde inte den historiska generationen och uppfattades som öppen. Samma år som han tillträdde utsåg Díaz-Canel sin näre vän Alejandro Gil till ekonomi- och planeringsminister. Gil var visserligen inte ekonom, utan vägingenjör, men uppfattades ändå som någon som var beredd att ta itu med ekonomins grundbultar med nya metoder. Det handlade om systemet med två valutor, begränsningarna för privata initiativ, urholkningen av ransoneringsboken (la libreta) och överhuvudtaget systemet med dyra statliga subventioner. 

President Miguel Díaz-Canel (i blå keps) och hans företrädare Raúl Castro (brun keps) deltar i ett senarelagt firande i maj 2023 – den vanliga förstamajparaden ställdes in på grund av bränslebrist. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

När regeringen, med Alejandro Gil i spetsen, med pukor och trumpeter i början av 2021 lanserade sitt efterlängtade reformprojekt med namnet tarea ordenamiento (”uppdrag bringa ordning”) så togs det emot med stora förväntningar. Själva anslaget var närmast majestätiskt – en generell löneökning på 500  procent som fick kubanerna att drömma om det goda livets ankomst. Men det blev tvärtom. Ökad efterfrågan ledde till drastiska prishöjningar, längre köer framför matbutikerna än någonsin och en inflation på en nivå kubanerna aldrig tidigare erfarit. Snart var lönen mindre värd än före den 500-procentiga löneökningen. Och de enda ställena som garanterade basvaror var de nya butikerna där man måste betala i konvertibel valuta. Reformerna hade börjat i fel ände. Inga av dem syftade till att stimulera produktiviteten och öka produktionen men det är just där den kubanska ekonomins stora problem ligger.  

Gatuprotester

Det var reformpaketets misslyckande som i mitten av juli 2021 ledde till de första landsomfattande gatuprotesterna sedan revolutionens seger. 

Protesterna slogs ner. Hundratals hamnade i fängelse. Men protesterna ledde också till vissa eftergifter för att lätta det sociala trycket. Det blev enklare att emigrera när Kuba fick Nicaragua att upphäva sitt visumtvång och kubanerna därmed fick en smidig väg bort från Kuba. Det blev också en bra affär för både den kubanska och nicaraguanska regeringen. För att inte tala om de charterflygbolag som satte hutlösa priser och de coyoteföretag som tog ännu mer betalt.  

En av många små matbutiker som har dykt upp i Havanna och som ofta inryms i en bostad eller ett garage. De kallas allmänt mipymes – en akronym för mikrosmå, små eller medelstora företag. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Men protesterna ledde också till en öppning av ekonomin. En ny lagstiftning för mikrosmå, små och medelstora företag gjorde det lättare att bilda privata företag. I slutet av 2023 hade över 10 000 sådana företag registrerats, påtagligt många av högt uppsatta medlemmar inom partiet och den statliga byråkratin. Många av de nya företagen hade tillstånd att importera på egen hand och när det uppstod brist på bröd, mjölk och ägg i de statliga butikerna i början av året, så fanns det i privata affärer. Men eftersom alla varor importerades från främst USA var priserna så höga att det blev omöjligt att betala för dem som inte fick pengar tillsända sig av av släktingar utomlands (så kallade remitteringar).  

I slutet av förra året lanserades ett nytt reformpaket för att korrigera de misstag som begåtts under tarea ordenamiento. Också den här gången var det Alejandro Gil som var frontfigur och som deltog i nästan dagliga TV-program och intervjuades flitigt i den officiella pressen. Men Díaz-Canel deltog också och turnerade runt om i landet för att förklara det nya reformpaketet. Även Raúl Castro framträdde vid ett par tillfällen. 

Dyr bensin

Trots det växte misstron. När det visade sig att reformpaketet framför allt bestod av prisökningar och upphävande av subventioner spreds oron också bland partiets kader och inom militären. Reformpaketet skulle börja tillämpas den första februari med en prisökning av bensin på 500 procent. Bara någon dag dessförinnan ställdes dock det hela in. Det officiella skälet var att ett virus “utifrån” hade tagit sig in i det datasystem som organiserade bensindistributionen.  

Kubaner köar för att tanka sina bilar i Havanna den 2 februari 2024 – samma dag som ekonomiminister Alejandro Gil fick sparken. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Men bara ett par dagar senare avsattes alltså Alejandro Gil.  

Enligt uppgift har det inletts en juridisk utredning om Alejandro Gils “oegentligheter”. Det spekuleras i alternativa medier om att Gil haft något slags avtal med framgångsrika privata företagare och via dem slussat pengar ut ur landet. Men ingen vet egentligen och anklagelserna mot Gil är fortfarande oklara.

Inre motsättningar

En del menar att det rör sig om en inre maktkamp mellan moderna teknokrater och gamla partidinousaurier. Andra tror att det är militären som markerat missnöje. Militären kontrollerar via företagsgruppen Gaesa 70 procent av de strategiska delarna av Kubas ekonomi, inklusive turism, telekommunikation, remitteringar och finanser. Åter andra hävdar att Alejandro Gil offrats för att rädda Díaz-Canel. Samtidigt fortsätter kubanerna att protestera – 628 protester hölls i januari i år, 5 749 under hela förra året och nu i mars har fler brutit ut i Santiago de Cuba och på andra platser. Många menar att situationen till och med är sämre än under “den speciella perioden” efter Sovjetblockets fall och mycket tyder på att avskedandet av Alejandro Gil bara är toppen av ett isberg. Att det därbakom döljer sig en ledarskapskris av allvarligare slag än någonsin tidigare i revolutionens historia, en kris som förstärks av att ingen av de historiska ledare som fortfarande lever längre förmår spela den samlande roll som, trots allt, Fidel och Raúl Castro gjorde. 

Kanske ett hoppfullt tecken, åtminstone om man kisar med ögonen. 


Lars Palmgren
Journalist baserad i Chile som i många år har bevakat Latinamerika.