Världens värsta kris – igen

Kriget i Sudan är inne på sitt fjärde år, utan någon lösning i sikte.

I och omkring staden Tawila i norra Darfur lever 700 000 människor i ett av världens största flyktingläger. Resurserna är mycket knappa, tänjda bortom bristningsgränsen.

Många flydde till hit i oktober i fjol efter det att Sudans armé förlorat staden El Fasher till rebellerna Rapid Support Forces (RSF). Efter 18 månaders belägring var invånarna utmattade och när staden föll gick RSF till våldsamt angrepp mot civilbefolkningen. I en FN-rapport som publicerades i februari i år beskriver vittnesmål hur grymheter ”som bär alla likheter med ett folkmord” riktades mot de afrikanska folkgrupperna zaghawa och fur.

Men vägarna bort från stridsområdena var inte heller säkra. Flyktingarna som kommit till Tawila berättar om beväpnade män som rånar, våldtar, misshandlar och dödar människor på flykt.

Tusentals, om inte tiotusentals, människor dödades i oktober 2025 när RSF intog staden El Fasher i Darfur – en attack som var lätt att förutse. På satellitfotona syns hur ett gravfält växer fram i slutet av året. Foto: Planet Labs/AFP/TT

Uppmärksammat förr – men inte nu

Det är inte första gången som människorna i västra Sudan tvingats fly, våldtagits, dödats, eller fått se sina hem nedbrända. För 20 år sedan utspelades liknande händelser i Darfurregionen.

Rebeller som tillhörde landets icke-arabiska folk gick 2003 till attack mot regeringsstyrkor i protest mot den politik som fördes av den arabiska eliten, och som upprorsmakarna ansåg var diskriminerande mot afrikanska grupper. I vågskålen låg även ökad konkurrens om naturresurser, marktillgång, bete och vatten. De folkgrupper som identifierar sig som afrikaner (icke-araber) är företrädesvis bofasta bönder medan de arabisktalande grupperna ofta är nomadiserade boskapsägare. För att stävja rebellupproret rekryterade regimen milisgrupper, janjawid, som bedrev etnisk rensning i regionen. Uppskattningsvis 200 000 människor dödades och två miljoner drevs på flykt.

FN:s samordnare för humanitära insatser i Sudan, Mukesh Kapila, beskrev för medierna hur att den etniska rensningen i Darfur kunde jämföras med folkmordet i Rwanda. Då, precis som nu, var den humanitära krisen den värsta i världen. Responsen på Kapilas utspel blev enorm. Frågan hamnade högst upp på FN:s dagordning och närmare 200 religiösa samfund, politiska partier och människorättsorganisationer gick samman i koalitionen Save Darfur. Den amerikanske skådespelaren George Clooney bidrog 2006 med ytterligare uppmärksamhet då han tillsammans med sin far, journalisten Nick Clooney, på plats i flyktingläger i Sudans grannland Tchad spelade in dokumentärfilmen A Journey to Darfur.

I Tawila i Darfur har 700 000 flyktingar, många från El Fasher, samlats i enkla skydd av tyg, kartong och buskar. Behovet är omättligt och sjukdomar sprids. Lägret sträcker sig så långt ögat kan nå, enligt fotografen Peter Biro från EU:s biståndsorgan Echo.

Några år senare begärde Internationella brottmålsdomstolen (ICC) att den dåvarande envåldshärskaren Omar al-Bashir skulle arresteras, misstänkt för flera fall av brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och folkmord i Darfur (2003–2008). Han greps i samband med den statskupp som ägde rum 2019 men har inte överförts till domstolen i Haag.

Alltför välbekant

Även om parterna som står mot varandra i dag inte är desamma, är krigshandlingarna som ett eko av övergreppen och våldshandlingarna i början av millenniet.

Organisationen Läkare utan gränser (MSF) dokumenterade då hur sexuellt våld användes systematiskt av milisgrupper. Samma mönster ser organisationen i dag. I samband med årsdagen av krigsutbrottet, den 15 april 2026, publicerade MSF rapporten There is Something I Want to Tell You som beskriver hur civilbefolkningen utsätts för massdödande, sexuellt våld och tortyr.

När striderna intensifieras och människor tvingas på flykt, ökar också det sexuella våldet, enligt rapporten. El Fashers fall, och den massiva flyktingvåg som detta utlöste, följdes också av omfattande övergrepp mot civila. Tawila är ett av de läger där MSF arbetar för att ge grundläggande vård till kvinnor som har utsatts för sexuellt våld. Månaden efter El Fashers fall fick 140 kvinnor hjälp och i nästan samtliga fall tillhörde förövaren något beväpnat förband. Samma mönster sågs tidigare samma år då flyktinglägret Zamzam attackerats. ”Det sexuella våldet har både vävts in som en del av vardagen och blivit en utstuderad del av kriget självt”, skriver MSF i sin rapport.

Halom, 50 år, med sitt svårt undernärda barnbarn i en klinik i Tawila. De allra flesta småbarn som nått fram dit är akut undernärda, och mödrar säger att de avstår från mat själva för att deras barn ska få något att äta, enligt fotografen Peter Biro.

33 miljoner behöver hjälp

Men trots flera likheter och paralleller till dagens krig och det i början av 00-talet, är svaret från världen ett annat.

Sammanlagt beräknas drygt 13 miljoner människor vara på flykt och över 33 miljoner sudaneser är i behov av humanitära insatser. På ett par platser i landet har hungersnöden övergått till svält. I början av maj i år rapporterade det svenska biståndsorganet Sida att FN-appellen för Sudan 2026 hade täckning till endast 18 procent. Det säger sig självt att ekvationen inte kommer att gå ihop.

Ett problem för internationella hjälporganisationer är att många av de nödställda befinner sig i områden där striderna pågår och att det därför är svårt att nå ut till dem. Båda sidorna i konflikten – regeringssidan och RSF – har också anklagats för att attackera nödhjälpssändningar och använda hunger som vapen.

I det kritiska läget har det som kallas takaaya blivit en livlina för miljoner sudaneser. Konceptet bygger på en tradition som går långt tillbaka i tiden då resande genom landet välkomnades med en måltid och en plats att vila.

Samahir Elmubarak lägger skulden för krisen i första hand på RSF, eller janjawid, som hon säger. Foto: privat

– Takaaya bygger på solidaritet och på volontärer som driver en smidig organisation som anpassar sig efter situationen. När kriget inleddes och folk plötsligt inte hade tillräckligt med mat bildades nya takaaya i grannskapen. Man bidrar med det man kan: bönor, mjöl eller vad som helst. Sudaneser utomlands eller släktingar på andra platser i Sudan skickar pengar. Utanför Sudan kallar man det för ”gemensamma kök”, men egentligen är det en del av vår kultur, säger Samahir Elmubarak, politisk aktivist och forskare vid Lunds universitet.

Med avskurna försörjningsvägar och stora svårigheter med att få in internationell nödhjälp, har takaaya blivit en livlina för många miljoner sudaneser. Men på grund av minskad finansiering har hundratals kök tvingats stänga de senaste månaderna, enligt biståndsorganisationen New Islamic Relief. Organisationens vd Iftikhar Shaheen kallar kollapsen för takaaya-konceptet för en “dödsdom” för miljoner sudaneser. De kök som fortfarande kan hålla i gång kämpar med ökade behov – men kraftigt minskade resurser.

Janjawid

Men, att beskriva situationen i Sudan som en i första hand humanitär kris riskerar att flytta fokus från det verkliga problemet, anser Samahir Elmubarak.

– Om vi betraktar situationen i Sudan som en humanitär kris, låter det som att problemet går att lösa med mer mat, sjukvård och filtar. Sanningen är att den humanitära krisen uppstått på grund av att det sudanesiska folket är under attack av janjawid. Det enda sättet att tackla den humanitära situationen är att gå till botten med den verkliga orsaken till den, säger hon.

RSF-ledaren Mohamed Hamdan Dagalo (t v) har få utländska allierade. Här får han dock audiens i februari 2026 hos Ugandas mångårige president Yoweri Museveni. Foto: Tony Rujuta/AP/TT

Samahir Elmubarak väljer att kalla RSF för janjawid av historiska skäl. RSF:s ledare Mohamed Hamdan Dagalo (även kallad Hemedti) var en av de mest inflytelserika ledarna för janjawid, och RSF är sprungen ur den halvmilitära milisen från början av 00-talet.

– Under den sudanesiska revolutionen (2018/2919 reds. anm.) hade vi ett slagord som löd: makten till folket, militären till kasernerna och upplös janjawid. Det står jag fortfarande för. Varken militären eller milisen har någon plats i politiken eller i landets institutioner. Vi behöver en militär, precis som alla andra länder, men den ska hållas utanför politiken, säger Samahir Elmubarak.

Irankrigets följder

Kriget som USA och Israel inledde mot Iran den 28 februari i år kan även få direkta konsekvenser i Sudan. En sådan är kraftigt stigande priser på gödningsmedel, som riskerar att bli en bristvara – vilket kan hota den kommande skörden.

En annan konsekvens är att Iran vid flera tillfällen har attackerat oljeanläggningar och amerikanska mål i Förenade arabemiraten. Landet anklagas av såväl Sudans militär som av flera oberoende organisationer för att stötta RSF med vapen. Förenade arabemiraten tillbakavisar anklagelserna. Men, om Förenade arabemiraten försvagas kan RSF komma att förlora sitt främsta externa stöd, resonerar Acled, en öppen databas som kartlägger konflikter runtom i världen.

Vårsådd i Sudan i Omdurman utanför huvudstaden Khartoum. Irankriget har fått priset på konstgödsel att stiga kraftigt, vilket innebär ett hot för kommande skörd. Foto: Bernat Armangue/AP/TT

Även Saudiarabien, som diplomatiskt står på militärens sida, påverkas av Irankriget men den sudanesiska armén har fler externa bundsförvanter än RSF. Irankriget kan på så vis tippa maktbalansen mellan de stridande blocken. Men ett svagare RSF behöver inte betyda ett slut på kriget. I stället kan det bidra till ökad fragmentering av militärens motståndare, sammanfattar Acled.

På grund av landets bristande neutralitet har pressen ökat på att Förenade arabemiraten lämnar den kvartett med länder (USA, Saudiarabien, Egypten och Förenade arabemiraten) som medlar i konflikten. I stället har Oman flyttat fram sina positioner.

Om Förenade arabemiraten skulle lämna – eller tvingas lämna – medlingsgruppen skulle det innebära ytterligare ett slag mot RSF.