Hårdnande styre i Turkiet

Det går bra att hålla demonstrationer i Turkiet så länge det passar regeringsmakten. Då ställer sig inte kravallpoliser i vägen med sina sköldar, vattenkanoner och fångtransportbilar. Så lyste kravallpolisen med sin frånvaro när det lilla islamistiska partiet Saadet (Lycka) nyligen höll en protestaktion i Istanbuls folkvimmel mot Israels krigföring i Gaza.

Intill bilder och namn på tusentals barn i Gaza som dödats under israeliska bombardemang sedan den 7 oktober 2023 kunde förbipasserande stampa på den israeliska flaggan med tillhörande texter: Terörist (med turkisk stavning) och Killer (på engelska). Det är en hållning som passar president Recep Tayyip Erdoğans regering, vilken strypt all handel med Israel sedan 2024. Det rimmar också väl med folkopinionen. Studier från Pew Research visar att 97 procent av Turkiets befolkning är Israelkritisk.

Men allt är inte så rätlinjigt som det ser ut på ytan. Azerbajdzjans stora oljeexport till Israel passerar pipelines och terminaler i Turkiet. Fraktfartyg som sätter kurs mot israeliska hamnar sägs enligt analysföretagen Kpler och Vortexa stänga av sina transpondrar när de lämnar turkiska oljeterminaler. Sådana handelsvägar skulle inte falla turkiska väljare på läppen.

– Så det säger etablerade medier inget om, kommenterar en regeringskritisk Istanbulbo som får förbli anonym.

Utsatta för polisen

Turkiska medborgare som vill delta i inrikespolitiska protester som strider mot regeringsmaktens intressen – för fackliga rättigheter, hbtq-personers och kvinnors rättigheter, fängslade folkvalda och människorättsförsvarare – får räkna med att bli utsatta för polisinsatser, gripanden och åtal.

Protest som passar regeringsmakten i Turkiet. Bilder på palestinska barn som dödats av Israels krigföring. Foto: Emrah Gurel/AP/TT

Men en grupp som tillkämpat sig rätten i domstol att demonstratera varje vecka är Lördagsmödrarna, Cumartesi Anneleri, anhöriga till medborgare som är spårlöst försvunna, särskilt under inbördeskriget mellan staten och den kurdiska gerillan PKK på 1990-talet. De demonstrerar oförtrutet varje lördag på Istanbuls främsta gågata med foton av sina bröder, söner, fäder och ibland systrar för att få veta sanningen om hur de har röjts ur vägen.

Men Lördagsmödrarna får inte ställa upp med lika många demonstranter som förr och de måste hålla korta protester framför polisens avspärrningar utanför Galatasarays klassiska gymnasieskola. När jag senast passerade förbi denna lördagsprotest skedde inga polisingripanden, men kravallpolisen stod i beredskap bara några kvarter bort. Genom åren har Lördagsmödrarna utsatts för repressalier, misshandel, förbud, fängslanden och åtal.

Samtidigt har myndigheterna gått hårt åt gruvarbetarnas oberoende fackförening. Nyligen greps fackligt aktiva gruvarbetare efter en protest mot obetalda löner från ett gruvbolag som sägs stå Erdoğan nära. Deras förbundsordförande greps även han, anklagad för att ha ”uppviglat allmänheten till hat och fientligheter”. Gruvarbetarfacket är öppet kritiskt till de föregivna nära banden mellan storbolagen och den turkiska regeringen.

Fruktar protester

Erdoğan kan genom författningsändringar och en centraliserad presidentmakt ofta använda sig av domstolarna som politiska redskap – något som bekräftats av domslut i Europadomstolen efter livstidsdomen 2022 mot filantropen och människorättsförsvararen Osman Kavala. Europadomarna i Strasbourg slår fast att Turkiet har brutit mot Europakonventionen mot mänskliga rättigheter och agerat för att straffa och tysta en oskyldig människorättsförsvarare.

Regeringskritiska källor beskriver hur presidenten fruktar att fackliga och folkliga protester ska växa till massrörelser – som Geziprotesterna 2013, vilka spred sig från en liten park i Istanbul till hela landet, liksom protesterna efter det att ett 50-tal byggnadsarbetare omkommit när anläggandet av Istanbuls nya storflygplats skyndades på.

Ska president Recep Tayyip Erdoğan utlysa nyval för att förlänga sitt maktinnehav? Foto: Hussein Malla/AP/TT

Turkiska bedömare minns hur civilsamhället fram till presidentvalet våren 2023 hoppades att det skulle gå att skapa maktskifte via valurnorna. Men när Erdoğan åter segrade gick luften ur oppositionen, åtminstone tillfälligt. Det gamla Republikanska folkpartiet (CHP) kunde återhämta sig inför lokalvalet 2024 genom att knyta nya ansikten till sig som borgmästarkandidater, personer som varit aktiva i kommuner och civilsamhället.

På så sätt lyckades CHP skaka om Erdoğans Rättvise- och utvecklingsparti (AKP) och ta hem segern i rader av storstäder. Megastaden Istanbul blev CHP:s flaggskepp redan i lokalvalet 2019, då partiet även tog hem segern i Ankara och andra viktiga städer. Stor-Istanbuls populäre borgmästare Ekrem Imamoğlu triumferade åter genom att behålla sin position 2024. På så vis växte hans utsikter att bli en seriös utmanare inför nästa presidentval, som ska hållas senast 2028 men som kan komma att tidigareläggas till nästa år.

2 430 års fängelse

Repressalierna kom slag i slag. Imamoğlu häktades förra året, samma dag som han utsågs till CHP:s presidentkandidat. Han sitter nu i det beryktade Marmarafängelset, anklagad för korruption (anklagelser som aldrig drabbar dem som står presidenten nära). Lägger man ihop alla anklagelser mot Istanbuls avsatte borgmästare skulle han, om han fälls på samtliga åtalspunkter, kunna dömas till surrealistiska 2 430 års fängelse – i ett rättsfall som människorättsförsvarare ser som politiskt motiverat.

Till saken hör att Erdoğan inledde sin politiska karriär som borgmästare i Istanbul på 1990-talet. Han vet vad som krävs av en vinnare och har en gång yttrat att ”den som vinner i Istanbul, vinner i Turkiet”. Imamoğlus triumf blev därför ett skrämskott för presidenten.

Ekrem Imamoğlu omvaldes till borgmästare i Istanbul och fängslades innan han kunde ställa upp i nästa presidentval. Foto: Emrah Gurel/AP/TT

Ett nytt dråpslag mot det största oppositionspartiet kom när en domstol i Ankara i maj detta år olagligförklarade CHP:s kongressbeslut tre år tidigare som gjorde Özgür Özel till partiordförande. Det tas av oppositionella som ännu ett tecken på hur Erdoğan kan fjärrstyra domstolarna. Özel svarade med att bilda ett nytt socialdemokratiskt orienterat parti, Nya partiet, Yeni Parti.

– Men när nu halva väljarkåren har röstat på borgmästare som sitter i fängelse eller är avsatta av myndigheterna förstår jag inte varför det är så tyst i och om Turkiet, säger en medelålders väljare som noterar att ingen framgångsrik oppositionspolitiker går säker i dagens Turkiet. Den erfarenheten har även Selahattin Demirtaş, tidigare ledare för det prokurdiska HDP. Han sitter fängslad sedan 2016. Europadomstolen kom även i hans fall fram till att fängslandet syftat till att inskränka hans politiska friheter. Europadomarna kräver hans villkorslösa frigivning.

EU straffar inte Turkiet

I Marmarafängelset hålls rader av andra politiska fångar och oliktänkande, som Osman Kavala. Han tilldelades den 7 september Gilel Storch-priset i Stockholms konserthus. Kavala kunde dock inte närvara vid ceremonin trots att Europadomstolen för tredje gången den 25 augusti slog fast att han hålls olagligt frihetsberövad i strid med Turkiets åtaganden som medlem av Europarådet.

Dessa domar skulle kunna föranleda medlemsländer i Europarådet och EU att sätta ned foten mot Ankara. Men att så ska ske tycks ingen i Istanbul vänta sig. De ser ett EU som värnar sina egenintressen: handel, säkerhet, oro för att Turkiet ska närma sig Ryssland ytterligare och på nytt öppna sina gränser till EU för migranter och flyktingar.

I kraft av sitt geopolitiska läge har Turkiet blivit en Natomedlem som europeiska stater aktar sig för att gruffa med, också när Erdoğan odlar sina relationer med presidenterna Putin och Lukasjenko i Belarus, som vid det senaste toppmötet för Shanghais samarbetsorganisation SCO. Denna mellanstatliga sammanslutning, vilken även länder som Kina och Iran deltar i, beskrivs av Erdoğan som en ”uppåtstigande stjärna”.

Fängslad pristagare. Osman Kavala kunde inte åka till Stockholm. Arkivbild. Foto: AP/TT

I utrikespolitiken fortsätter Turkiet sin linje att inta en ”strategisk autonomi” – vilket få medborgare tycks ifrågasätta.

– Turkiet har gett upp hoppet om EU och EU har gett upp hoppet om Turkiet, som en källa uttrycker det.

Nyligen ingick Europas största Natoland en ny försvarspakt med Saudiarabien och Pakistan, kallad Meckaalliansen efter islams heliga plats. Pakten är påskyndad av de maktpolitiska förändringarna i regionen efter den 7 oktober 2023 och oron kring Persiska viken efter USA:s och Israels anfallskrig mot Iran.

Turkiet, Israel, Syrien och PKK

Den turkiska statsmakten överraskade i våras när ledaren för det AKP-allierade ultranationalistiska MHP öppnade för en dialog med det förbjudna PKK, Kurdistans arbetarparti, och dess livstidsdömde ledare Abdullah Öcalan. Det sker i ett läge när PKK är kraftigt försvagat, som en följd av Turkiets militära uppsving och drönarförmåga, många kurders trötthet på konflikt och omvälvningarna i Syrien där det kurdledda SDF, sett som PKK:s syriska gren, har förlorat sitt självstyre.

Den ökade konfrontationsrisken mellan Turkiet och Israel på syriskt territorium – som efter israeliska bombningar i augusti av en flygbas i nordvästra Syrien – bidrar till Ankaras motiv att tala med PKK. Israel hävdar att Turkiets militära närvaro i Syrien utgör ett hot. Ankara svarar att dess militära samarbete med Damaskus nya makthavare syftar till att stärka Syriens försvarsförmåga, medan Israel ockuperar syrisk mark. Inför risken för denna nya mellanstatliga upptrappning i Mellanöstern vill inte Ankara se PKK som Israels potentiella vapendragare.

En PKK-sympatisör i Istanbul håller upp en fana med den kurdiska rörelsens ledare Abdullah Öcalan. Foto: Khalil Hamra/AP/TT

Avspänningsprocessen i Turkiet, som ska leda till att PKK lägger ned sina vapen och upplöser organisationen, splittrar den turkiska oppositionen. Det avspeglas också av röster i civilsamhället. Somliga tror att kurderna har gått in i en fälla och att Erdoğan ska få dem på sin sida i nästa val.

– Arvet efter PKK-ledaren Öcalan är destruktivt. Kurder känner sig tvingade att göra som han säger. Efter alla år i turkisk fångenskap har han hamnat på statens sida, menar jag. Jag har svårt att hysa tilltro till den kurdiska rörelsen så länge den följer Öcalan blint, säger en kritisk röst. Han tror att det enda hoppet för Turkiets framtid är om domstolarna friger fängslade borgmästare och lever upp till domsluten i Europadomstolen, som att släppa Osman Kavala och Selahattin Demirtaş.

Men andra regeringskritiker ser snarare dialogen med PKK som det sista halmstrået för att förhindra att Turkiet blir en fullfjädrad autokrati.

– Om det ska finnas utsikter till demokratisering så är denna avspänning det enda som återstår, säger en annan källa som hoppas att det kan leda till att svepande antiterrorlagar skrotas så att fängslade politiker och oliktänkande kan friges.