Kongo-Kinshasa – Ekonomisk översikt

Med sina enorma naturrikedomar av framför allt olika mineral kunde Kongo-Kinshasa vara ett av de mest välmående länderna i världen. Därtill finns väldiga tillgångar på vatten och skog. Men landet har länge präglats av ekonomisk skövling, vanskötsel och väpnade konflikter. Kongo är i dag en av världens mest utblottade stater. Ökad efterfrågan på mineral har dock gjort att tillväxten stärkts, även om den har varierat med världsmarknadspriserna.

En stor del av befolkningen lever på det de odlar för eget bruk och står utanför den formella ekonomin. Under kolonialtiden fanns stora kommersiella jordbruk som ägdes av vita men dessa har i princip försvunnit. I de konfliktdrabbade områdena är alla de människor som drivits bort från sina hem beroende av nödhjälp och annat bistånd för sin överlevnad.

Liksom flera andra länder i Centralafrika klassas Kongo-Kinshasa som ett låginkomstland enligt Världsbankens klassificering av världens länder i fyra olika inkomstkategorier (se alla länder här).

Mycket av den ekonomiska verksamheten pågår i skymundan, utan redovisning eller beskattning, utan insyn och inte sällan olagligt. Det gäller inte minst den lukrativa gruvdriften. En stor del av naturtillgångarna utvinns i områden och av grupper som statsmakten inte kontrollerar. Situationen har blivit något bättre sedan krigsslutet 2003 (se Modern historia) men staten går fortfarande miste om stora rikedomar. Flera initiativ har tagits i omvärlden för att reglera handeln, bland annat görs försök att spåra mineralernas ursprung för att hindra handel med ”konfliktmineral” och ”blodsdiamanter”. Ett problem är att även högt uppsatta företrädare för myndigheter och militären ofta är inblandade i den illegala hanteringen (se vidare Naturtillgångar och energi).

Kongo finns med på det internationella organet FATF:s grå lista över länder som inte gör tillräckligt för att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism, men som aktivt arbetar med FATF för att förbättra situationen.

Under andra världskriget ökade den industriella produktionen och jordbruksproduktionen dramatiskt. Kongo var under krigsåren en viktig leverantör av gummi till de allierade nationerna. När landet blev självständigt 1960 byggde den formella ekonomin till 60 procent på mineralutvinning, främst koppar. I princip alla gruvbolag ägdes, eller kontrollerades, av utländska intressen. Tillverkningsindustrin var relativt väl utbyggd i huvudstadsregionen och i Katangaprovinsen. Under kolonialtiden var det inte tillåtet för kongoleser att äga företag.

Den förre diktatorn Mobutu Sese Sekos misslyckade program att förstatliga landets bolag, i kombination med utbredd korruption och elitens plundring (se Modern historia), ledde till ekonomiskt sammanbrott. I början av 1990-talet ställdes betalningarna in på utlandsskulden som då låg på över 10 miljarder dollar. Själv hade Mobutu enligt senare uppskattningar förskingrat motsvarande 5 miljarder dollar ur statskassan. Under 1990-talet sjönk BNP i snitt med drygt 6 procent per år.

Trots vanskötseln fortsatte inflödet av utländskt bistånd i årtionden, även från Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF). En anledning var att USA såg Mobutu som en viktig allierad mot kommunismen i Afrika. Biståndet drogs in i början av 1990-talet, när kalla kriget upphörde och Mobutus excentriska personkult började framstå som besvärande i västvärlden. Världsbanken förklarade det dåvarande Zaire bankrutt 1994. Den politiska oron på 1990-talet skrämde också iväg många utländska experter och avhöll utländska företag från att investera i landet. Korruptionen gjorde hållbar affärsverksamhet omöjlig. Upplopp och plundringar bidrog till att ekonomin föll samman.

I början av 2000-talet återkom biståndsgivarna sedan ett fredsavtal slutits och den dåvarande presidenten Joseph Kabila hade inlett ekonomiska reformer. Bland annat genomfördes en liberalisering av gruvindustrin. En del beskrev det som en utförsäljning av nationaltillgångar: 2004–2005 såldes 75 procent av koppartillgångarna till utländska intressen.

Vid sidan av Världsbanken hör USA, EU, Belgien och Frankrike till de viktigaste givarna.

Kinas allt starkare närvaro och stora råvaruhunger har väckt oro bland västländerna. Den asiatiska jätten dominerar Kongos strategiskt viktiga gruvindustri.

De väldiga naturtillgångarna fortsätter att locka utländska företag. Men pågående och uppblossande strider påminner ständigt om det osäkra läget. Regeringens legitimitet framstår för många som tveksam. Kongo hamnar i bottenskiktet bland världens länder när Världsbanken rankar risker för investerare (se Demokrati och rättigheter).

Turistsektorn är liten och nästan helt koncentrerad till nationalparken Virunga som är Afrikas äldsta nationalpark. Besökare kan se bergsgorillor och schimpanser i parken men på grund av dess läge i östra Kongo är säkerheten periodvis mycket dålig. Två brittiska turister kidnappades i parken 2018.

Långa perioder av hög inflation har lett till en dollarisering av ekonomin. Amerikanska dollar är den mest efterfrågade valutan i alla sammanhang utom i den vanliga, vardagliga handeln. Sedan millennieskiftet har den ekonomisk tillväxten varit relativt god men ojämn eftersom den är beroende av varierande världsmarknadspriser på olika mineral. Trots den ekonomiska tillväxten har invånarna inte fått det särskilt mycket bättre, en orsak är att befolkningen växer i nästan samma takt som ekonomin.

Under 2020-talet har inflationen, som i så många andra länder i världen, ökat markant. Covid-19 slog också hort mot ekonomin. Kongo tillhörde de länder som fick skuldlättnader och krisutbetalningar från IMF för att bättre kunna hantera den ekonomiska tillbakagång som pandemin innebar.

Om våra källor