Filippinerna – Demokrati och rättigheter

Filippinerna har en rad demokratiska brister, trots att fri partibildning råder och allmänna val hålls regelbundet. Röstköp och valrelaterat våld förekommer och samhället genomsyras av korruption. Rättssäkerheten är låg, eftersom rättssystemet vanligtvis gynnar eliten. Människorättsbrott har begåtts av alla parter i inhemska väpnade konflikter samt under expresident Rodrigos Dutertes beryktade ”krig mot narkotikan” 2016–2022.

Filippinerna betecknas som demokratiskt sedan diktatorn Ferdinand Marcos störtades 1986. Landet har presidentstyre och maktskifte sker genom presidentval vart sjätte år. Presidenten inte kan väljas om. Valdeltagandet är vanligtvis högt. Nya partier och partiallianser bildas ofta i samband med presidentvalen. Det finns inga begränsningar för hur stora kampanjbidrag partier och kandidater får ta emot. En allvarlig demokratisk brist är att storgodsägare kan dominera hela provinser och köpa småbönders och lantarbetares röster.

Ett annat stort problem är att det kan vara mycket svårt att stå i opposition till makten. Oppositionspolitiker riskerar att tvingas utstå långdragna rättsprocesser och smutskastning från makthavarna i syfte att tysta dem.

Ett exempel är den tidigare senatorn Leila de Lima som greps 2017, under expresident Duterte (2016–2022), anklagad för att under sin tid som justitieminister ha tagit emot pengar för att tillåta fångar att inneha narkotika. Bedömare ansåg att anklagelserna var politiskt motiverade för att tysta Leila de Lima, en skarp kritiker till Dutertes ”krig mot narkotikan” (se nedan). Först i maj 2023 frikändes Leila de Lima från mutanklagelserna men blev kvar i fängelset i väntan på en annan dom. I november samma år frigavs hon mot borgen och hade då suttit fängslad utan dom i nästan sju år. I juni 2024 förklarades Leila de Lima oskyldig till samtliga brott hon suttit fängslad för.

Sedan 1980-talet har flera starka folkrörelser och frivilligorganisationer bildats med engagemang i frågor som miljö, mänskliga rättigheter och social rättvisa. Demonstrationer är vanliga.

Fackligt aktiva personer riskerar att utsättas för trakasserier, hot och våld. Liksom exempelvis journalister och människorättsaktivister stämplas ofta fackligt verksamma som kommunister eller terrorister, vilket ibland leder till att de grips – eller dödas – av polisen.

Kvinnors ställning inom politiken har stärkts under senare år. I valet 2022 var 28 procent av de nya kongressledamöterna kvinnor. Filippinerna har haft två kvinnliga presidenter: Corazon Aquino (1986–1992) och Gloria Macapagal Arroyo (2001–2010).

Korruption

Korruption förekommer på alla nivåer inom politiken, rättsväsendet och näringslivet. Filippinska regeringar har ibland försökt göra något åt problemet. Expresident Duterte, som blev vald med löften om bland annat hårda tag mot korruptionen inom statsförvaltningen, avskedade tiotusentals offentliganställda på grund av korruptionsmisstankar. Få av dem har dock fällts för brott.

Korruptionsmål hanteras av en särskild domstol, sandiganbayan, men rättsprocesserna drar ofta ut på tiden i flera år. Det finns en ombudsman som ska utreda stora korruptionsmål högt upp i makthierarkin.

Imelda Marcos, änka efter exdiktator Marcos, dömdes 2018 till ett långt fängelsestraff för att tillsammans med sin make ha förskingrat runt 200 miljoner dollar via schweiziska stiftelser när hon satt i regeringen på 1970- och 1980-talet. Imelda Marcos har överklagat domen och är tills vidare fri mot borgen.

När Högsta domstolens chefsdomare Maria Lourdes Sereno började utreda anklagelser om att Duterte inte redovisat alla sina ekonomiska tillgångar, vilket han var skyldig att göra, hotades hon med riksrätt och tvingades 2018 lämna sin post. Även Lourdes Sereno var en skarp kritiker till Dutertes krig mot narkotikan.

Organisationen Transparency International (TI) rankade 2023 Filippinerna på plats 115 av 180 länder i sitt index över korruption i världen (se hela listan här). Det var ungefär samma nivå som landet legat på under det senaste decenniet.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Författningen garanterar press- och yttrandefrihet och filippinska medier kan vara frispråkiga, regeringskritiska och arbeta med grävande journalistik. Men mediefriheten begränsas av lagar mot förtal, vilka utnyttjas av makthavare för att tysta kritiker.

Det kan vara farligt att arbeta som journalist i Filippinerna. Minst 92 filippinska journalister dödades på grund av sitt arbete 1992–2023, enligt pressfrihetsorganisationen Committee to Protect Journalists (CPJ). Få av förövarna har straffats för morden. I CPJ:s index över straffrihet för brott begångna mot journalister 2024, Global Impunity Index, rankas Filippinerna som nionde värsta land av 13 när det gäller att låta mord på journalister förbli ostraffade.

Ett uppmärksammat fall är massakern på 57 människor på ön Mindanao 2009. Av de mördade var 32 journalister eller andra mediearbetare. Tio år senare dömdes en ledare inom den mäktiga klanen Ampatuan i provinsen Maguindanao till livstids fängelse för massakern medan 28 medbrottslingar dömdes till olika straff. Klanen Ampatuan dominerar politiken i Maguindanao där massakern begicks.

En lag mot brottslighet på internet antogs 2012 och innebär bland annat att förtal på nätet kan ge upp till sex års fängelse. Lagen har kritiserats för att ge myndigheterna alltför svepande befogenheter att stänga och övervaka sajter. Högsta domstolen avgjorde dock 2014 att lagen inte strider mot författningen.

Expresident Duterte utmärkte sig för att göra hätska utfall – även mordhot – mot journalister. Under hans valkampanj 2016 användes sociala medier metodiskt för att smutskasta politiska motståndare. Tillvägagångssättet avslöjades av nyhetssajten Rappler, grundad 2012 av bland andra CNN-journalisten Maria Ressa. Rapplers rapportering var en nagel i ögat på Duterte och flera rättsprocesser för misstänkta skattebrott inleddes mot Maria Ressa under hans mandatperiod.

Maria Ressa dömdes 2020 till sju års fängelse för förtal på internet. Domen är överklagad och Ressa är för närvarande fri mot borgen. Hon fick 2021 motta Nobels fredspris för sin kamp för yttrandefriheten. Året därpå stängdes Rappler ned av den filippinska finansinspektionen för att ha brutit mot ett förbud mot utländska investeringar i lokala medier. Maria Ressa friades 2023 i ett rättsfall rörande skatteflykt, vilket kunde ha lett till 34 års fängelse.

Philippine Daily Inquirer har publicerat listor över vilka som dödades i kriget mot narkotikan, men tidningen upphörde med det efter hot om åtal för skattebrott. TV-bolaget ABS-CBN, som rapporterat om utomrättsliga avrättningar under kriget mot narkotikan, fick inte sitt sändningstillstånd förnyat när det löpte ut 2020 men har fortsatt sända via nätet.

Även under presidentvalskampanjen 2022 förekom desinformationskampanjer, bland annat för att gynna den sedermera segrande kandidaten Ferdinand Marcos Jr (se Inrikespolitik och författning).

Enligt lagen Human Security Act från 2007 kan journalister avlyssnas om de misstänks för samröre med terrorister.

Det finns en censurmyndighet för film och TV-program, men den ingriper sällan mot politiskt material.

Ett litet antal familjer kontrollerar en stor del av medieutbudet som de ofta använder för att gynna egna politiska och ekonomiska intressen. På landsbygden ägs många radiostationer av lokalt inflytelserika familjer. Även många kyrkor har egna radiokanaler.

Facebook har blivit en av de viktigaste nyhetskanalerna för många filippinier. År 2020 raderade Facebook hundratals konton som ska ha utnyttjats för att främja främmande makts intressen. En del av dem hade sin bas i ett kinesiskt nätverk, andra kunde knytas till filippinsk militär och polis.

Filippinerna rankas på plats 134 av 180 länder i Reportrar utan gränsers (RUG) index över pressfriheten i världen (se hela listan här).

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Domstolarna ska vara oberoende av den politiska makten, men i verkligheten kan människor med inflytande och pengar påverka rättsprocesser till sin förmån. Rättsväsendet är korrupt och ineffektivt, delvis på grund av underbemanning. I de muslimska områdena i söder tillämpas sharialagstiftning inom familjerätt för muslimer. I de muslimska domstolarna är bristen på domare ännu större än i det övriga rättsväsendet.

Det finns en självständig ombudsman som granskar allmänhetens klagomål mot myndighetspersoner, samt en oberoende statsfinansierad kommission för mänskliga rättigheter.

Ny lagstiftning mot terrorism trädde i kraft 2020 och ger staten stora befogenheter. Bland annat kan misstänkta hållas i förvar utan häktningsorder om ett särskilt råd bedömer att de är terrorister. Lagen har kritiserats för att definitionen av en terrorist är alltför svepande.

Dödsstraffet avskaffades 2006 efter påtryckningar från katolska kyrkan. Enligt en lag från 2009 är all form av tortyr förbjuden.

Förhållandena i fängelserna är vanligtvis usla och anstalterna rymmer betydligt fler fångar än de har byggts för. Trängseln förvärrades under kriget mot narkotikan då tiotusentals människor överlämnade sig till myndigheterna av rädsla för att dödas av polisen. Bland fångarna finns minderåriga, trots att barn under 15 år inte får dömas till fängelse. Merparten av internerna sitter fängslade i väntan på rättegång.

Godtyckliga gripanden är vanliga. Militär, polis och halvmilitära styrkor anklagas ofta av människorättsorganisationer för att ligga bakom utomrättsliga avrättningar, försvinnanden och tortyr. På flera håll i landet, främst på Mindanao, finns högermiliser som har en egen rättskipning och mördar kriminella. Enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) mördar dödspatruller småkriminella, narkotikalangare och gatubarn utan att straffas.

Antalet utomrättsliga avrättningar ökade med 50 procent under coronapandemins första år 2020 då stora delar av samhället stängdes ned, enligt HRW. De flesta övergrepp sker i områden där väpnade motståndsrörelser är aktiva. Även vänstergerilla, muslimska rebeller och privatarméer gör sig skyldiga till grova övergrepp, bland annat använder de sig av barnsoldater (se Vänsteruppror och Muslimska separatister).

Kriget mot narkotikan

Rodrigo Duterte segrade i presidentvalet 2016 med ett löfte om långtgående insatser mot den höga brottsligheten i Filippinerna. Duterte hade som borgmästare i Davao på Mindanao med hårdföra metoder omvandlat staden från en av landets våldsammaste till en av de säkraste.

På samma sätt ledde Duterte en landsomfattande jakt på narkotikahandlare och andra kriminella under hela sin mandatperiod. Dödandet utfördes av poliser eller brottslingar, utan rättegångar och bevis. Dödsoffren var oftast fattiga unga män.

Ingen vet exakt hur många människor som dödades. Enligt officiell filippinsk statistik miste runt 6 250 kriminella, gatubarn och drogmissbrukare livet. Även hundratals poliser dödades vid ingripanden. Människorättsgrupper uppger att den verkliga dödssiffran är betydligt högre. En vanligt förekommande uppskattning är upp emot 30 000 döda, varav merparten mördades av dödspatruller.

Till en början hade kriget mot narkotikan troligen ett visst folkligt stöd (mellanårsvalet 2019 blev en stor framgång för Duterte), men det mötte snart skarp kritik, inte minst från människorättsgrupper och omvärlden, då det drevs genom utomrättsliga mord, och misstänkta fängslades utan en chans att försvara sig i rätten.

När Internationella brottmålsdomstolen (ICC) 2018 inledde en preliminär utredning av Dutertes roll i de övergrepp som begåtts, beslutade han att Filippinerna skulle lämna ICC, vilket skedde formellt i mars 2019. Samma år började även FN:s människorättsråd att utreda anklagelserna om människorättsbrott. ICC inledde 2021 en formell utredning av huruvida dödandet kan definieras som ett statssanktionerat brott mot mänskligheten.

President Ferdinand Marcos Jr (2022–) har sagt att Filippinerna inte samarbetar med ICC i utredningen mot Duterte, men domstolens utredare har fått lov att genomföra förhör i landet. Marcos-regeringen har också återupptagit flera rättsfall med kopplingar till kriget mot narkotikan.

Duterte har efter presidentskiftet 2022 fortsatt att försvara kriget mot narkotikan. I ett senatsförhör i oktober 2024 berättade expresidenten att han under sin tid som borgmästare i Davao hade sin egen dödspatrull som han beordrade att slå till mot kriminella. Dödspatrullen bestod enbart av brottslingar. Det var första gången Duterte lät infinna sig till ett offentligt förhör om kriget mot narkotikan.

Nio poliser har dömts för mord på misstänkta narkotikabrottslingar under kriget mot narkotikan.

Om våra källor

Läs mer om Filippinerna i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Diktatorsfamiljen Marcos mot comeback i Filippinerna (2022-04-21)
Fredspriset: Ressa och de sociala mediernas tveeggade svärd (2021-12-08)
Gilla Duterte eller riskera bli angripen i sociala medier (2018-10-16)