Filippinerna – Inrikespolitik och författning

Filippinerna är en republik med presidentstyre. Allmänna val hålls regelbundet, men politiken domineras av en liten elit. President sedan 2022 är Ferdinand Marcos Junior, son till den forna diktatorn med samma namn.

Politiska partier fungerar mest som kampanjorganisationer kring kandidaterna i presidentvalen. De ideologiska skillnaderna är små och för partimedlemmar spelar personliga lojaliteter större roll än sakpolitiken. Nya partier och allianser bildas ofta inför ett val. Det är vanligt att parlamentsledamöter byter parti, särskilt i samband med presidentval, ofta för att ansluta sig till den segrande sidan.

President Ferdinand Bongbong Marcos Jr och hans fru Maria Louise på väg till Kina i januari 2023. Foto: Aaron Favila/AP/TT

Ute i landet styr lokala storgodsägare och oligarker utan större inblandning från regeringen i Manila. Röstköp förekommer och valrörelserna kantas ofta av våld (se Demokrati och rättigheter). Bakom våldet ligger lokala konflikter eller motsättningar mellan olika klaner. Dessutom pågår en rad långvariga våldsamma konflikter som hämmar landets utveckling (se Vänsteruppror och Muslimska separatister).

Det faktum att två presidenter, Ferdinand Marcos Sr och Joseph Estrada, avsattes efter folkliga protester (1986 respektive 2001, se Modern historia) har inte på något avgörande sätt rubbat maktförhållandena i samhället. Även personer med stjärnstatus inom TV, film och sport kan nå höga positioner.

När den nuvarande presidentens far hade tvingats bort från makten gick familjen Marcos i exil, men efter exdiktatorns död 1989 kunde de anhöriga återvända till hemlandet och bygga upp en ny politisk bas. Imelda Marcos, mor till den nuvarande presidenten, spelade en viktig roll i det bygget när hon under tolv år satt i representanthuset.

Andra presidenter har också tillhört landets ledande familjer. Gloria Macapagal-Arroyo (2001–2010) är dotter till en tidigare president. Fadern till Benigno ”Noynoy” Aquino III (2010–2016) ledde på 1970- och 1980-talet oppositionen mot Marcos styre och hans mor Corazon Aquino var landets president 1986–1992.

Ferdinand "Bongbong" Marcos Juniors företrädare Rodrigo Duterte är son till en guvernör och var innan han vann presidentvalet 2016 borgmästare i staden Davao på Mindanao i söder. Den posten övertogs därefter av hans dotter Sara Duterte-Carpio som numera är Filippinernas vicepresident.

Även katolska kyrkan och näringslivet har stort politiskt inflytande, liksom militären.

Maktskiftet och arvet efter Duterte

President Dutertes tid vid makten (2016–2022) präglades av hans ”krig mot narkotikan”. De hårdföra metoder som användes för att bekämpa brottslighet och drogmissbruk krävde tusentals liv. Internationella brottmålsdomstolen (ICC) inledde 2018 en utredning mot den dåvarande presidenten, vilket fick till följd att Filippinerna året därpå lämnade ICC. Domstolen inledde trots det en formell brottsutredningen mot Duterte för övergrepp som hade begåtts under den tid som landet var ICC-medlem.

Våldskampanjen gav Duterte ett skamfilat rykte i väst men han förblev populär på hemmaplan. Många av hans anhängare var fattiga filippinier som ansåg att Duterte förstod hur de hade det, till skillnad från andra toppolitiker med en mer privilegierad bakgrund.

I president- och kongressvalet i maj 2022 segrade Ferdinand Bongbong Marcos Jr och Dutertes dotter Sara Duterte-Carpio med klar marginal. De partier som stod bakom dem fick samtidigt egen majoritet i parlamentets båda kamrar.

Under valkampanjen 2016 och under sin tid vid makten utnyttjade Duterte sociala medier för befästa sin position. Han drog sig inte för att sprida falska uppgifter för att vinna stöd för kontroversiella förslag, svartmåla politiska motståndare och framföra hot mot dem som kritiserade hans politik.

Även inför valet 2022 förekom smutskastningskampanjer i sociala medier, inte minst riktade mot Marcos främsta utmanare i presidentvalet, dåvarande vicepresidenten Leni Robredo. Marcos kampanjorganisation förnekade all inblandning, samtidigt som den spred budskap som skulle förbättra familjen Marcos rykte från diktaturåren, vilka präglades av korruption och brutala tillslag mot oppositionen.

Rivaliteten mellan familjerna Marcos och Duterte förvärrades i takt med att de positionerade sig inför mellanårsvalet 2025 och presidentvalet 2028. Sara Duterte väntades kandidera i det senare, liksom Marcos kusin Martin Romualdez, representanthusets talman. President Marcos vill ändra i 1987 års författning, bland annat så att utländska investeringar blir lättare. Det är en ändring som familjen Duterte motsätter sig.

Vicepresident Sara Duterte lämnade i juli 2024 sin post som utbildningsminister i president Marcos regering, utan att ge någon officiell förklaring. Konflikterna och rivaliteten mellan familjerna Duterte och Marcos hade då förvärrats avsevärt.

Läs om muslimska separatister här och vänsterupproret här.

FÖRFATTNING

Filippinerna har presidentstyre. Författningen från 1987 bygger på det amerikanska systemet där makten delas mellan verkställande, lagstiftande och dömande organ. Den garanterar yttrande-, organisations- och religionsfrihet och innehåller flera paragrafer som ska förhindra övergrepp liknande dem som begicks under Marcosdiktaturen 1965–1986 (se Modern historia).

Presidenten är stats- och regeringschef samt överbefälhavare. Presidenten väljs på sex år och kan bara sitta en mandatperiod. Även vicepresidenten väljs direkt i nationella val.

Den lagstiftande makten utövas av kongressens två kamrar: senaten och representanthuset. De 24 senatorerna får väljas för högst två mandatperioder om sex år. Val av tolv av senatens ledamöter hålls vart tredje år. Alla viktiga avtal och internationella överenskommelser måste godkännas av minst två tredjedelar av senaten.

Antalet mandat i representanthuset kan variera. Kammaren har för närvarande 316 ledamöter. Av dem utses 253 i enmansvalkretsar vid allmänna val vart tredje år. Ledamöterna får sitta högst tre mandat­perioder i följd. Övriga 63 ledamöter väljs från partilistor för att garantera representation för olika minoriteter. Ledamöterna måste ha fyllt 25 år. Sedan 2006 får filippinier bosatta utomlands rösta. Rösträttsåldern är 18 år.

Presidenten har rätt att utlysa undantagstillstånd i situationer av nationell kris och kan också lägga in veto mot lagförslag. Vetot kan hävas med stöd av två tredjedelar av kongressens ledamöter. En lika stor andel av rösterna krävs för att ändra författningen.

Ledamöterna i valkommissionen utses av presidenten. Sedan valet 2010 sker rösträkningen via ett nytt automatiserat röstsystem vilket ska minska risken för fusk och skynda på rösträkningen.

Alla som innebar ett offentligt ämbete måste offentligt redovisa sina ekonomiska tillgångar. Kravet gäller även de anställdas äkta makar och barn som fortfarande bor hemma.

Filippinerna är indelat i 79 provinser som styrs av guvernörer utsedda i allmänna val. De större städerna och 1 500 kommuner styrs av stads- och kommunfullmäktige under ledning av en borgmästare.

På Mindanao och Suluöarna i södra Filippinerna finns den muslimska autonoma regionen Bangsamoro, som har ett visst självstyre. En första autonom region bildades redan 2005 och gick under namnet Autonoma regionen för muslimska Mindanao (Armm). Ett fredsavtal med separatiströrelsen Milf 2014 (se Muslimska separatister), en ny lag 2018 och en folkomröstning 2019 banade väg för bildandet av Bangsamoro (eller Bangsamoros autonoma region i muslimska Mindanao, Barmm).

Även Cordillera på ön Luzon har status som en självständig region.

Sedan 1991 tillåts inga utländska militärbaser på filippinskt territorium. Förbudet, som är inskrivet i författningen, har luckrats upp något på senare år, då USA bistår Filippinerna i kampen mot militanta islamiströrelser (se Utrikespolitik och försvar).

POLITISKA PARTIER

I valet 2022 ställde Ferdinand Marcos Jr och Sara Duterte-Carpio upp i spetsen för alliansen UniTeam Alliance. I den ingår bland annat Filippinernas federala parti (Partido Federal ng Pilipinas, PFP) som bildades 2018 av anhängare till Rodrigo Duterte sedan hans tidigare partiallians hade spruckit, delar av Lakas-CMD, det regionala partiet Rörelsen för förändring (Hugpong ng Pagbabago, HNP) (se nedan) och den förre presidenten Estradas parti De filippinska massornas parti (Pwersa ng Masang Pilipino, PMP).

2009 bildade det dåvarande Lakaspartiet en allians med Arroyos Fria filippinares allians (Kampi) och hette då Lakas-Kampi-kristna och muslimska demokrater (Lakas Kampi CMD). 2011 sprack samarbetet, då många av Kampis medlemmar lämnade alliansen för att bilda Nationella enhetspartiet (National Unity Party, NUP). Året därpå tog resten av alliansen namnet Lakas-CMD. Dutertes dotter anslöt sig till partiet 2021, men lämnade det två år senare. Hon hade tidigare varit aktiv i HNP, som bildats 2018 för att stödja Duterte.

2016 ställde Duterte upp som presidentkandidat för Filippinernas demokratiska parti-Laban (Partido Demokratiko Pilipino-Lakas ng Bayan (PDP-Laban) som har sina rötter i det parti som bildades 1983 av Benigno Aquinos far. På senare år har partiet splittrats, där en falang varit lojal mot Duterte, en annan med Aquilino ”Koko” Pimente III.

Nationalistpartiet (Partido Nacionalista, NP), som leds av Filippinernas rikaste man, Manny Villar, stod bakom Marcos Jr i valet 2022.

Liberala partiet (Partido Liberal ng Pilipinas) bildades redan 1946. Det var den förre presidenten Benigno Aquinos parti och gjorde bra ifrån sig i valet 2016, men många av dess ledamöter hoppade därefter över till Dutertes allians. LP:s ledare Leni Robredo, vicepresident 2016–2022, kom på andra plats i presidentvalet 2022, där hon ställde upp som oberoende.

Folkets reformparti (People’s Reform Party, PRP) grundades 1991 av Miriam Defensor Santiago. Det leds nu av hennes änkling, Narcisco Santiago, en av Dutertes ekonomiska rådgivare, en position han även hade under Benigno Arroyo.

Till övriga partier hör Nationalistiska folkkoalitionen (Nationalist People's Coalition, NPC), det vänsterinriktade Medborgar­nas aktionsparti (Akbayan) och Demokratiska aktionspartiet (Aksyon Demokratiko). Det finns också några små vänsterpartier, bland andra Folket först (Bayan Muna).

Väpnade rörelser

Det maoistiska Filippinernas kommunistparti (Partido Komunista ng Pilipinas, CPP) och dess väpnade gren Nya folkarmén (NPA) bildades i slutet av 1960-talet och har sedan dess fört en väpnad kamp mot regeringen. De ingår i paraplyorganisationen Nationella demokratiska fronten (NDF) (se Vänsteruppror).

I södra Filippinerna har flera rebellrörelser tagit till vapen för att skapa en islamisk stat i området. De största är Moros islamiska befrielsefront (Milf) och Moros nationella befrielsefront (MNLF) (se Muslimska separatister). Bangsamoros förenade rättviseparti (United Bangsamoro Justice Party, UBJP) har nära band till Milf.

Om våra källor

LÄSTIPS: Läs mer om Filippinerna i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Diktatorsfamiljen Marcos mot comeback i Filippinerna (2022-04-21)
Fredspriset: Ressa och de sociala mediernas tveeggade svärd (2021-12-08)
Gilla Duterte eller riskera bli angripen i sociala medier (2018-10-16)