Israel – Inrikespolitik och författning

Sedan kriget mot Hamas startade i oktober 2023 har säkerhetsfrågor helt dominerat politiken och de rättsreformer som stod i fokus före krigsutbrottet (se nedan) har hamnat i bakgrunden.

Kriget startade efter Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 då drygt 1 200 israeler dödades, de flesta civila, och drygt 250 personer tillfångatogs och fördes till Gaza som gisslan. Den israeliska regeringen svarade med bombningar av Gaza och en markinvasion i syfte ”att utplåna Hamas” som styrt Gaza sedan 2007 och haft området som bas för attacker mot Israel. Under kriget har flera av Hamas högsta ledare dödats såsom Yahya Sinwar och Ismail Haniya.

Krigshandlingarna har lagt stora delar av Gaza i ruiner och hittills krävt över 43 000 palestiniers liv enligt det Hamasstyrda hälsodepartementet i Gaza. Israels krigföring har utsatt landet för hård internationell kritik. I november 2024 utfärdade internationella brottmålsdomstolen ICC en arresteringsorder mot bland andra premiärminister Benjamin Netanyahu (se Kalendarium).

Stridigheter förekom också mellan Israel och den Iranstödda Hizbollahmilisen i Libanon som i solidaritet med Hamas beskjutit Israel sedan kriget bröt ut och gjort norra Israel obeboeligt. Över 60 000 invånare fick lämna sina hem. Israel har svarat med att bomba Hizbollahs ställningar. Även houthimilisen i Jemen och shiamuslimska miliser i Irak har stöttat Hamas genom att skicka missiler mot Israel.

I mitten av september trappades konflikten med Hizbollah upp och i slutet av månaden dödades rörelsen högste ledare Hassan Nasrallah i ett bombanfall mot Libanons huvudstad Beirut. Några dagar senare gick Israel in med styrkor i Libanon för att bekämpa Hizbollah även från marken. De israeliska attackerna har orsakat omfattande förstörelse i Libanon, med över en miljon människor på flykt och över 3 900 döda sedan oktober 2023. Israeliska myndigheter säger att fler än 80 israeliska soldater och 47 civilia dödats. En tillfällig vapenvila trädde i kraft den 27 november mellan Israel och Hizbollah. Enligt avtalet ska Israels styrkor och Hizbollahs milis upphöra med att attackera varandra i södra Libanon. Israel betonar dock sin rätt till självförsvar. Israel ska dra tillbaka sina styrkor från södra Libanon inom 60 dagar. Hizbollahs milis ska under samma period också retirera från konfliktområdet. Enligt avtalet ska Libanons regeringsarmé placera ut 5 000 soldater i södern. USA och Frankrike ska garantera avtalet. Israel varnar de många libaneser som flytt undan striderna från att återvända alltför snabbt, då situationen är skör.

Israel också attackerat militära mål och Irantrogna grupper i Syrien. Sådana attacker har genomförts med jämna mellanrum sedan 2011, men har intensifierats under Israels krig mot Hizbollah. 

Upptrappningen har ökat farhågorna för ett regionalt storkrig. Den 1 oktober riktade Iran ett omfattande missilangrepp mot Israel som svar på den israeliska krigföringen mot Hizbollah och Hamas som också krävt iranska liv (se Kalendarium). Attacken orsakade ett dödsfall och begränsade materiella skador då de flesta missiler sköts ned. Senare under månaden svarade Israel med att bomba militära installationer i Iran (se Kalendarium). 

Alla försök till en varaktig vapenvila mellan Israel och Hamas har hittills gått i stöpet. Kriget har också skärpt läget på Västbanken som Israel ockuperar sedan 1967. Runt 640 människor hade i början av hösten 2024 dödats i sammanstötningar mellan israeliska soldater och misstänkta palestinska terrorister eller i sammandrabbningar mellan palestinier och israeliska bosättare (se Kalendarium). 

Högerextrema i regeringen

När kriget bröt ut styrdes Israel sedan ett knappt år av en regering ledd av högerpartiet Likud men med högerextrema inslag. Religiösa partier som Shas och Förenade Torah-partiet har tidigare ingått i koalitioner med Likud men efter det senaste valet 2022 släpptes även en allians med tre högerextrema partier in i regeringen. Ministerlistan kom därmed att omfatta politiker som fällts för hatbrott och som gjort sig kända för provokativa utspel. Både ministern för nationell säkerhet Itamar Ben-Gvir, bosättare på Västbanken som leder partiet Judisk styrka och finansminister Bezalel Smotrich från partiet Religiösa sionister har krävt en utbyggnad av judiska bosättningar på ockuperad mark och har sagt att palestinier borde "uppmuntras" att lämna Gaza.

Sedan de högerradikala ministrarna tog plats i regeringen har inslaget av bosättare som angriper palestinska samhällen med våld vuxit. Under Gazakriget har bosättarnas attacker trappats upp till rekordnivå.

Ministern för nationell säkerhet Itamar Ben-Gvir (till vänster) och finansminister Bezalel Smotrich vid det nyvalda knessets första möte i november 2022. Foto: Abir Sultan/AP/TT 

I samband med krigsutbrottet lade de mest framträdande politikerna sina meningsmotsättningar åt sidan och bildade ett krigskabinett. Netanyahus mångåriga politiska motståndare Benny Gantz, med en gedigen militär karriär bakom sig, tog plats i krigskabinettet med sin allians Nationell enighet. Men Gantz förblev kritisk mot Netanyahu och krigskabinettet sprack i juni 2024. För att stanna kvar hade Gantz krävt en plan för vad som ska hända med Gaza efter kriget. Han ville dessutom att val ska utlysas i Israel men kraven fick inget gehör för det. 

Samtidigt hade besvikelsen hos den israeliska allmänheten djupnat över att månader av krig har passerat utan att fler i gisslan har räddats från Hamas. I november 2023 frigavs drygt 100 personer ur gisslan medan Israel släppte mer än 200 palestinier från israeliska fängelser. Sedan dess har ett färre antal frigivits och några avlidna har överlämnats. I början av hösten 2024 beräknades runt 100 i gisslan fortfarande befinna sig i Gaza, däribland runt 30 avlidna. Hamas krävde en vapenvila för att släppa fler och regeringen anklagades för att förhala ett sådant avtal då ett slut på kriget skulle innebära en oviss framtid för Netanyahu som premiärminister. En vapenvila motarbetades också av de högerextrema politikerna i regeringen och ju längre processen fortskred kom det tecken på att inte heller Hamas-ledaren Sinwar var intresserad av en vapenvila. Sinwars död födde för en kort tid hopp om återupptagna förhandlingar men det falnade då både Netanyahu och Hamas snabbt gjorde klart att den väpnade kampen skulle fortsätta.  

Strid om rättsreformer

Den viktigaste politiska frågan som hamnat i skymundan av kriget gäller maktbalansen mellan landets politiker och rättssystem. Regeringen har av kritikerna anklagats för att sätta det demokratiska systemet ur spel. 

Netanyahus regering gick 2023 till inrikespolitisk konfrontation genom ett förslag om att minska Högsta domstolens inflytande. Domstolen har en viktig funktion som garant för att regeringens beslut följer både israeliska och internationella lagar. Regeringen deklarerade också sin avsikt att ta kontroll över utnämningar till nyckelpositioner i staten. Planerna utlöste stora och återkommande protester som rasade i månader.

Kritiker hävdade att en tanke med reformerna var att regeringen skulle kunna anta lagar utan kontroll och att detta i förlängningen skulle kunna skydda Netanyahu från de åtal om korruption i tre fall som hänger över honom (läs mer om åtalen här).

En första del av regeringens rättsliga reformpaket antogs i juli 2023 enhälligt av knesset sedan oppositionen i protest valt att lämna salen innan omröstningen hölls. Den nya lagen innebar ett avskaffande av den så kallade rimlighetsprincipen som handlar om att HD kan häva beslut som domstolen anser vara orimliga. Om HD dömer en lag som orimlig kan regeringen inte få igenom lagen.

Den nya lagen granskades därefter av HD där och en majoritet av domarna sade nej till den. Regeringen är därmed tvungen att försöka få rimlighetslagen avskaffad på något annat sätt.

Partiernas olika syn på religionens roll i samhällslivet är ett återkommande tvistefrö. I fråga om exempelvis hbtq-rättigheter är skillnaderna stora också mellan konservativa partier.

Frågan om ultraortodoxa judars privilegier splittrar partierna, det gäller inte minst befrielse från militärtjänst för studerande vid religiösa seminarier. Traditionellt har de ultraortodoxa inte behövt göra värnplikt så länge de ägnat sig åt religiösa studier medan sekulära israeler gör militärtjänst i flera år. Även kvinnor kallas in. HD har bedömt de ultraortodoxas undantag som grundlagsstridigt. I ett beslut i juni 2024 meddelade HD att staten måste börja kalla in ultraortodoxa män då det inte finns något lagrum för de undantag som tidigare tillämpats. Parlamentet hade strax dessförinnan börjat behandla ett lagförslag som innebär att de ultraortodoxa ska börja göra militärtjänst men i begränsad omfattning, vilket avfärdats som otillräckligt av försvarsmakten.  

Försvarsmaktens personal både syntes och hördes 2023 i motståndet mot de omvälvningar av rättsstaten som Netanyahu med stödpartier driver. Åtskilliga aviserade ovilja att inställa sig för tjänstgöring, och det i ett land som knappast skulle ha överlevt flera krig utan militärernas starka lojalitet mot den civila staten. När landet nu återigen är i krig mot Hamas har kritikerna tystnat och reservisterna gör sin plikt.

Den hyllade Osloprocessen, som åstadkom palestinskt självstyre och Nobelpriser på 1990-talet (se Modern historia) har sedan länge verkat överspelad. På den palestinska sidan har det i åratal rått djup splittring. Israel har för sin del stärkt kontrollen över både Östra Jerusalem och Västbanken, där Israel redan har flyttat in sammanlagt fler än 600 000 av sina egna medborgare (se Bosättningspolitiken). Israels fredsrörelse som stödde en tvåstatslösning med palestinierna är marginaliserad och den nuvarande regeringen avvisar allt tal om en sådan, men i omvärlden har Gazakriget gett den tanken förnyad aktualitet och röster har höjts för att damma av planen för en tvåstatslösning. 

Följ den löpande utvecklingen i kalendariet.

FÖRFATTNING

Israel har ingen författning, men de statliga institutionernas verksamhet regleras i ett antal så kallade grundläggande lagar. Lagen om återvändande antogs 1950 och Medborgarskapslagen 1952. Den första ger alla judar i världen rätt att invandra, den andra garanterar medborgarskap åt invandrade judar. En ny lag fogades till samlingen när parlamentet 2018 antog Nationalstatslagen som slår fast statens exklusivt judiska karaktär. Lagen definierar Israel som "det judiska folkets nationella hemland". Den bygger på formuleringar i självständighetsförklaringen 1948. För landets arabiska minoritet innebär den bland annat att arabiska inte längre har status som officiellt språk och att bara judiska helgdagar ska vara officiella.

Statsskicket bygger på parlamentarism. Regeringen som har den verkställande makten måste ha stöd i parlamentet. Presidenten är statschef men har främst representativa uppgifter.

Parlamentet, knesset, består av en kammare med 120 ledamöter som utses i allmänna val vart fjärde år. Men premiärministern har rätt att när som helst utlysa nyval, och det sker ofta. Hela landet utgör en valkrets. Rösträttsåldern är 18 år. I parlamentet antas lagförslag efter tre omröstningar.

Israels president väljs av knesset för en period på sju år. Statschef sedan 2021 är Isaac Herzog.

Kvinnors aktiva deltagande i samhällslivet gäller också politiken. Sedan 1951 finns en lag som föreskriver jämställdhet mellan könen i samhällsinstitutioner. Men flera av partierna i den konservativa regeringskoalition som tillträdde efter valet hösten 2022 har inga kvinnliga ledamöter i knesset. I den Likudledda regering som bildades efter valet gick 6 ministerposter av 32 till kvinnor.

De demokratiska rättigheterna för invånarna i ockuperade områden tilldrar sig särskilt intresse. Befolkningen får inte självklart medborgarskap ens på Golanhöjderna och i Östra Jerusalem där israelisk lag har införts. Många avstår också för att inte legitimera israelisk överhöghet.

I kommunalvalet 2018 fick druserna på Golanhöjderna rösta för första gången, sedan drusiska företrädare vänt sig till Israels högsta domstol. De lokala styrande hade dessförinnan utsetts av Israel. Men begäran var omstridd bland druserna och maningar till bojkott blev följden. Kritiker anser att den rösträtt de har beviljats legitimerar den israeliska ockupationen. Bara personer som har israeliskt medborgarskap får kandidera.

I Östra Jerusalem har den arabiska befolkningen rätt att rösta i kommunalval, men även där har bojkott varit påbjuden från palestinskt håll i protest mot ockupationen.

Läs mer om Israels rättssystem i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

Med kortvariga undantag har alla regeringar varit koalitioner. Spärren till parlamentet var länge bara 2 procent av rösterna. Även mycket små partier kunde få en roll som tungan på vågen. 2014 höjdes spärren till 3,25 procent. Systemet inspirerar till allianser, eftersom små partier som samarbetar kan ta sig in i knesset.

Fram till 2021 leddes alla regeringar av Arbetarpartiet eller högerpartiet Likud, med undantag för perioden 2006–2008 då ett centerparti, Kadima som bildats genom avhopp från Likud, satt vid rodret. Vid flera tillfällen har de två dominanta partierna samtidigt ingått i breda koalitioner.

Största parti är Likud (HaLikud; vilket betyder konsolidering på svenska) som grundades 1973. Därmed fick Israel för första gången ett starkt högerparti. Partiet kombinerar marknadsekonomi med hårdför inställning i säkerhetspolitiska frågor. Många sefardiska judar (från Nordafrika och Mellanöstern) röstar på Likud; judar med den bakgrunden har inte varit sekulariserade eller haft vänstersympatier i samma omfattning som judar med bakgrund i Europa – ashkenazer. Från 2009 till 2021 hade Likud makten i regeringar ledda av Benjamin Netanyahu, som också hade varit premiärminister i tre år på 1990-talet. 2022 återkom Netanyahu som regeringschef.

Näst störst är sedan 2021 det sekulära mittenpartiet Yesh Atid (Det finns en framtid), bildat av TV-profilen Yair Lapid.

I valet 2022 blev en allians av ultraortodoxa partier långt ut på högerkanten knessets tredje största kraft. Alliansen bestod av Religiösa sionister (HaTzionut HaDatit), tidigare känt som Pånyttfödelse (Tkuma) och lett av Bezalel Smotrich. Till alliansen hörde också Judisk styrka (Otzma Yehudit), som leds av bosättaren Itamar Ben-Gvir. Han har hörts hylla Baruch Goldstein, som begick massmord på 29 palestinier i Hebron 1994. Ideologin går tillbaka på läror hos en USA-född rabbin, Meir Kahane, och dennes parti Kach. Kahane blev mördad 1990 och avläggare till Kach (som redan var förbjudet) har i Israel och USA bland andra länder klassats som rasistiska. Alliansen tredje parti var Noam (vilket ungefär betyder ”något som är angenämt”).

Alliansen Nationell enighet (HaMahane HaMamlakhti) kom på fjärde plats i valet 2022. Alliansen leds av generalen Benny Gantz, som bland annat varit försvarsminister och biträdande premiärminister. I alliansen ingick Ganz parti Blått och vitt (Kahol Lavan) och Nytt hopp (Tikva Hadasha), som grundats av Gideon Saar, avhoppare från Likud och tidigare justitieminister. Nytt hopp lämnade emellertid alliansen våren 2024 då Ganz men inte Saar erbjudits plats i krigskabinettet.

Blått och vitt var 2019–2020 en allians av flera mittenpartier, däribland Yesh Atid och Benny Ganz parti som då hette Israelisk motståndskraft (Israel Resilience Party). Alliansen fick lika många mandat som Likud i valet 2019 och nästan lika många i nyvalet samma höst samt i nyvalet i mars 2020 men alliansen upplöstes strax därefter när Ganz beslutade att ingå en koalition med Likud för att hantera covid-19-pandemin som hade börjat sprida sig över världen. När alliansen sprack övertog Ganz parti namnet Blått och vitt. Både Blått och vitt och Yesh Atid ingick den åttapartiregering som bildades 2021 och som knuffade bort Netanyahu från makten under en period (se Modern historia).

Två ultraortodoxa partier, Shas (Hitahdut HaSfaradim HaOlamit Shomrei Torah) och Förenade Torahpartiet (Yahadut HaTora), hör sedan tidigare till Likuds stödtrupper. De har haft större inflytande än vad som svarat mot deras andel av väljarkåren. Valdeltagandet är högt bland de ultraortodoxa och deras rabbiner dikterar ofta hur de ska rösta. Båda partierna slår vakt om de ultraortodoxas privilegier men är pragmatiska i andra frågor. Shas representerar sefarder och har betecknat sig som icke-sionistiskt, Partiet har inte drivit politiska krav på att inrätta och utvidga den israeliska staten. Samma sak gäller Förenade Torahpartiet, motsvarigheten bland ashkenazer.

Till Likuds allierade har det nationalistiska, sekulära högerpartiet Israel är vårt hem (Yisrael Beiteinu) brukat räknats, men partiets sekulära ideal är svårsmälta för de religiösa partier som Likud också har behövt bygga sitt regeringsinnehav på. Partiet stöds av många ryska invandrare. Partiledaren Avigdor Lieberman tycker att områden i Israel där araber är i majoritet ska överföras till en palestinsk stat, mot att Israel övertar delar av Västbanken.

Partier till vänster, som drivit fredsprocessen med palestinierna, för en tynande tillvaro:

Arbetarpartiet (Mifleget HaAvoda HaYisraelit) bildades 1930 under namnet Mapai. Partiet grundades på socialistiska och sekulära ideal och fick anhängare i fackföreningsrörelsen, på kibbutzerna (se Äldre historia) och bland de intellektuella. Partiet domineras av judar med ursprung i Europa. Historiskt har partiet också haft stöd av många araber. Arbetarpartiets Raleb Majadele blev 2007 Israels förste muslimske minister och fick posten som ansvarig för forskning, kultur och idrott. I alla val fram till 1969 fick partiet minst hälften av rösterna, men när 1990-talets fredsprocess gick om intet riktade många väljare sin besvikelse mot Arbetarpartiet, som därefter har fått se sitt inflytande fortsätta minska. I valet 2022 blev Arbetarpartiet Knessets minsta parti.

Vänsterpartiet Kraft, mer känt under sitt israeliska namn Meretz, som har starka band till fredsrörelsen Fred nu, var i början av 1990-talet Israels tredje största parti. 2022 lyckades partiet inte klara spärren och få mandat i knesset. 

Israels araber är splittrade. De flesta röstade tidigare på Arbetarpartiet, en del på Meretz. Senare har många gett sin röst till arabiska småpartier, men när tröskeln för att få mandat i knesset höjdes blev det svårare för dem att komma in i parlamentet. De har lyckats bäst när de har samarbetat, som 2015 och 2019 när fyra partier ställde upp i allians, vilket gav högre arabiskt valdeltagande än tidigare och ett tvåsiffrigt antal av knessets 120 mandat. Annars har deras väljare ställts inför perspektivet ”fler alternativ, men mindre makt”.  2019 – efter att Nationalstatslagen antagits – sjönk det arabiska valdeltagandet dramatiskt. Religiösa Förenade arablistan (Raam) valde att ingå i 2021 års åttapartiregering (ser Modern historia). I valet 2022 gick mandat också till alliansen Hadash-Taal  som består av den tidigare kommunistiska – och arabisk-judiska – Demokratiska fronten för fred och jämlikhet (HaHazit HaDemokratit LeShalom VeLeShivion, Hadash) och Arabiska rörelsen för förändring (Taal). Det sekulära och nationalistiska partiet Nationella demokratiska alliansen (Brit Leumit Demokratit, Balad) klarade däremot inte spärren. 

En organisation som har en viktig roll i staten Israel saknar motsvarighet i andra länder: Jewish Agency. Det är en förvaltning som tillhör Världssionistorganisationen. I Israel ansvar den för mottagandet av personer som invandrar.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Israel i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Tung kritik mot Netanyahu (2024-02-12)
”Israels 11 september” öppnar nytt historiskt kapitel (2023-10-09)
Israel: regeringsattack mot rättsstaten (2023-01-16)
Arabländer väljer Trump och Israel före Palestina (2020-10-08)
Trump, Netanyahu och slutet på tvåstatslösningen (2019-05-04)
Israel hoppas att Putin kan mota bort Iran i Syrien (2018-05-31)
Israel fyller 70 och måste snart välja väg (2018-03-06)
Dödsruna över Osloprocessen (2017-12-13)