Östtimor – Modern historia

Östtimor blev en självständig nation den 20 maj 2002 efter ett kvarts sekel av indonesisk ockupation och dessförinnan 400 år som portugisisk koloni. Det indonesiska styret innebar efterhand ökat välstånd för en del östtimorianer och en modernisering av samhället. Men det skedde till priset av politiskt förtryck och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Efter andra världskriget (1939–1945) växte ett motstånd fram mot kolonialmakten, samtidigt som det nyligen självständiga Indonesien gjorde anspråk på området. År 1959 gjorde östtimorianerna uppror, troligen med stöd av Indonesien.

Revolten slogs ned och FN fortsatte att betrakta Östtimor som portugisiskt. Läget förändrades efter en militärkupp i Portugal 1974. De nya ledarna i Lissabon ville lämna kolonierna och tanken var att Östtimor skulle bli självständigt fyra år senare.

Efter kuppen bildades tre politiska partier i Östtimor. Timoresiska demokratiska unionen (UDT), som var påverkat av den portugisiska kultursfären, förespråkade demokrati och en gradvis övergång till självständighet. Timoresiska socialdemokratiska förbundet (ASDT) arbetade för en snabbare väg mot självständighet och hade ett radikalare program. Det tredje partiet, Apodeti, bildades troligtvis med stöd av indonesisk underrättelsetjänst och förespråkade integration med Indonesien.

Indonesisk invasion

ASDT vann folkligt stöd, radikaliserades och bytte namn till Revolutionära fronten för ett självständigt Östtimor (Fretilin). Partiets popularitet oroade Indonesien, som befarade att ett Östtimor lett av Fretilin skulle kunna utgöra en bas för en kommunistisk invasion av Indonesien. Indonesisk militär och underrättelsetjänst förberedde därför ett militärt ingripande i Östtimor.

Hotet från Indonesien gjorde att Portugal fick bråttom med att lämna kolonin och nytt datum för självständighet sattes till 1976. Lokala val hölls 1975 som Fretilin vann stort. En omröstning för integration med Indonesien genomfördes av ett östtimorianskt råd som handplockats av Indonesien, men omröstningen underkändes av FN.

Den 11 augusti 1975 blev ett ödesdigert datum. UDT, som hade infiltrerats av indonesisk underrättelsetjänst och militär, gjorde ett misslyckat kuppförsök. Ett par veckor senare slog Fretilin till mot UDT och inbördeskrig var ett faktum. Den portugisiska förvaltningen flydde. Fretilin fick övertag i kriget och utropade ett självständigt Östtimor den 28 augusti 1975.

Självständighetsförklaringen blev Indonesiens förevändning att anfalla Dili den 7 december. Angreppet kom dagen efter det att USA:s president Gerald Ford besökt Jakarta. Dokument visar att anfallet fick klartecken från USA och att även Storbritannien kände till planerna.

Brutal ockupation, hårt motstånd

Invasionen och ockupationens första fas blev brutal. Under de fem första åren dog minst 100 000 civila, vilket motsvarade 15 procent av befolkningen. Människorättsorganisationer beräknar att sammanlagt 200 000 människor, eller en tredjedel av befolkningen, dog som en direkt eller indirekt följd av annekteringen – i strid eller av epidemier och svält.

I maj 1976 förklarade den indonesiske presidenten Suharto Östtimor som sitt lands 27:e provins, men omvärlden godkände aldrig annekteringen. Varje år från 1976 till 1982 antog FN en resolution med krav på ett indonesiskt tillbakadragande. I omvärldens ögon var Östtimor fortfarande portugisiskt. 1979 erkände dock Australien Indonesiens överhöghet över området.

Östtimorianerna bjöd hårt motstånd. Fretilins militära gren, Falintil, kämpade under ledning av José Alexandre Xanana Gusmão mot den indonesiska militären. Efter hand växte även motståndet från student- och ungdomsorganisationer. Katolska kyrkan erbjöd skydd och kritiserade Indonesien för brott mot de mänskliga rättigheterna. Östtimorianer i exil arbetade med informationskampanjer och diplomati.

Motståndsgrupperna gick 1989 samman under paraplyorganisationen Timorianska motståndsrörelsens nationella råd (CNRT).

Assimilering och modernisering

Indonesien drev en hård assimileringspolitik. För att knäcka östtimorianernas motstånd mot ockupationen ville regeringen att de snabbt skulle smälta in i det indonesiska samhället. Indoneser lockades att flytta till Östtimor med förmåner som billig jordbruksmark och bra jobb. Östtimorianer lockades till andra öar med exempelvis universitetsstipendier.

Indonesien byggde under 1980-talet upp en modern statsapparat i Östtimor och indonesiska blev officiellt språk. Levnadsstandarden förbättrades, men förtrycket förblev hårt och svältperioder skördade många liv. För att visa att man hade kontroll över territoriet lät Indonesien öppna Östtimor för omvärlden 1988. Endast ett par hundra gerillakrigare uppgavs då finnas kvar. Xanana Gusmão greps 1992 och dömdes till 20 års fängelse.

En vändning kom i november 1991 sedan indonesisk militär hade öppnat eld mot ett fredligt demonstrationståg vid en begravning av en Fretilinanhängare på kyrkogården Santa Cruz i Dili. Mellan 100 och 180 människor dödades. Omvärlden reagerade när bilder från massakern visades i tv. Starka protester tvingade Indonesien att utreda händelsen. Två högt uppsatta befäl avskedades.

Stödet från omvärlden ökade ytterligare när den östtimorianske biskopen och människorättskämpen Carlos Filipe Ximenes Belo tillsammans med exil-östtimorianernas ledare José Ramos-Horta fick ta emot Nobels fredspris 1996. Men trots att FN och prominenta personer som den sydafrikanske presidenten Nelson Mandela gjorde medlingsförsök var det först 1998 som kampen för självständighet började ge tydliga resultat.

Folkomröstning och våldsvåg

Med Asienkrisen 1998 rasade Suhartos 32-åriga maktinnehav samman. Hans efterträdare, president B J Habibie, utlovade truppreträtt och specialstatus (ett slags självstyre) åt Östtimor. Politiska fångar släpptes, dock inte Xanana Gusmão. I början av 1999 meddelade Habibie att Östtimor kunde bli självständigt om folket inte accepterade förslaget om specialstatus. Portugal, Indonesien och FN beslutade att en FN-övervakad folkomröstning om förslaget skulle hållas i augusti.

Inför folkomröstningen svepte en våldsvåg över Östtimor, iscensatt av Indonesienvänliga väpnade grupper med stöd av lokala indonesiska militärer. Höga befäl i Jakarta antogs stödja aktionerna. I april kulminerade våldet när 57 civila sköts eller hackades ihjäl av milisen på en kyrkogård i Liquica. Flera andra massakrer utfördes.

Hela 98,5 procent av befolkningen deltog i folkomröstningen och 78,5 procent av dem röstade för självständighet. Resultatet ledde till att milisen löpte amok. Stora delar av Östtimor ödelades; 80 procent av infrastrukturen och skolorna förstördes. Hundratals människor dödades och uppemot en halv miljon tvingades fly, många till Västtimor. FN tog hem sin personal.

Omvärldens påtryckningar tvingade Indonesien att acceptera att internationell trupp sattes in. Den Australienledda styrkan Interfet, med 11 300 man, återställde ordningen. I oktober lämnade de sista indonesiska trupperna Östtimor och valresultatet godtogs av Indonesiens högsta beslutande organ.

FN-förvaltning och återuppbyggnad

FN övertog kontrollen av Östtimor. En övergångsförvaltning (Untaet) fick administrera återuppbyggnaden av samhället och hålla i rodret tills en självständig stat kunde utropas. Ett nationellt råd inrättades med medlemmar från Untaet, CNRT, katolska kyrkan och grupper som förespråkat integration med Indonesien.

I februari 2000 lämnade Interfet Östtimor och Untaet tog över rollen som fredsbevarare med närmare 9 000 FN-soldater. Under våren började flyktingarna i Västtimor återvända.

En övergångsregering, där Untaet och östtimorianerna delade på ansvaret, tillsattes i juli och ett nytt nationellt råd av enbart östtimorianer bildades med Xanana Gusmão som ledare. Regeringen och rådet ersattes efter det första allmänna valet i augusti 2001 av ett parlament och en ny regering, men Untaet behöll den yttersta beslutanderätten fram till självständigheten 2002.

Allmänna val och självständighet

I parlamentsvalet vann Fretilin 55 av 88 mandat. Det nya parlamentet utsåg Fretilins generalsekreterare Mari Alkatiri till premiärminister. I hans regering satt tio ministrar från Fretilin, tre från Demokratiska partiet och elva oberoende politiker. Den oberoende José Ramos-Horta blev utrikesminister.

I presidentvalet i april 2002 kandiderade Xanana Gusmão för ett antal småpartier. Han hade tidigare varit Fretilins förgrundsgestalt, men lämnade partiet då han tyckte att det fått för stor dominans. Gusmão vann valet med 83 procent av rösterna.

Den 20 maj 2002 utropades Demokratiska republiken Östtimor. Untaet ersattes med en mindre FN-operation (Unmiset). Tillsammans med regeringen fortsatte Unmiset uppbyggnaden av rättssystem och poliskår. Rättsprocesser inleddes för att utreda misstänkta människorättsbrott begångna i det förflutna (se Demokrati och rättigheter).

Politiska motsättningar

Snart uppstod motsättningar inom Fretilin och regeringen. Kretsen kring Gusmão varnade för Fretilins dominans, och inom Fretilin fanns skilda åsikter om hur ansvariga för våldsvågen 1999 skulle hanteras. En falang förespråkade allmän amnesti, en annan intog en tuffare hållning. Dessutom fanns spänningar mellan en äldre, portugisisktalande generation ledare och yngre indonesiskspråkiga politiker som vuxit upp under ockupationen. Bistra tongångar hördes även mellan före detta exil-östtimorianer och de som förde motståndskampen på hemmaplan. Inte minst uttryckte forna gerillakrigare starkt missnöje med att deras insats under ockupationen inte värderades tillräckligt högt.

Östtimorianernas inställning till regeringen och andra politiska institutioner var i allmänhet skeptisk. En vanlig uppfattning var att landet styrdes av en portugisisktalande elit som till största delen befann sig utomlands under ockupationen. Regeringen kritiserades även för växande korruption och intolerans gentemot meningsmotståndare.

Vid gränsen mot Indonesien fortsatte våldsyttringar att inträffa med jämna mellanrum. Bakom låg spillror av Indonesienvänlig milis. 2004–2005 förekom våldsamheter som tillskrevs regeringskritiska väpnade grupper baserade på landsbygden. Flera av anhängarna var forna gerillasoldater.

I maj 2005 upplöstes Unmiset. Kvar fanns en grupp FN-anställda (Unotil) om 440 man.

Nya våldsamheter

I april 2006 bröt kravaller ut i Dili när en demonstration genomförd av sparkade armésoldater urartade. Soldaterna, främst före detta gerillasoldater, hade deserterat i protest mot diskriminering och dåliga arbetsvillkor. Fem personer dödades i kravallerna som pågick i flera dagar. Tiotusentals stadsbor flydde undan oroligheterna.

Premiärminister Alkatiri fick kritik från östtimorianerna för sitt sätt att hantera situationen. Krav hördes på hans, försvarsminister Roque Rodrigues och inrikesminister Rogerio Lobatos avgång.

I maj bröt nya våldsamheter ut mellan polis och de forna gerillasoldaterna, som nu slagit läger i bergen utanför Dili. Rebellerna hotade med inbördeskrig och krävde Alkatiris avgång. Väpnade ungdomsgäng, som stödde endera sidan, började härja på Dilis gator. Fler än 20 människor dödades. Regeringen begärde hjälp från omvärlden. En Australienledd internationell styrka flögs till Dili för att återställa ordningen. FN evakuerade en stor del av sin personal.

President Gusmão införde undantagstillstånd och tog själv befälet över armén och polisen. Han avskedade inrikesministern och försvarsministern, och satte in utrikesminister Ramos-Horta som ny säkerhetsminister. Samtidigt meddelade insatsstyrkan att den kontrollerade Dilis centrala delar. Vid det laget hade runt 100 000 östtimorianer sökt tillflykt i tillfälliga flyktingläger i och omkring staden.

Regeringen faller

I juni 2006 hölls demonstrationer i Dili med krav på Alkatiris avgång. Ramos-Horta inledde förhandlingar med rebelledaren Alfredo Reinado, som lovade att lägga ned vapnen. En arresteringsorder utfärdades mot den sparkade inrikesministern Lobato som anklagades för att ha försett rebellerna med vapen i syfte att störta politiska rivaler.

Den 25 juni lämnade Ramos-Horta sina regeringsposter i protest mot att Alkatiri satt kvar som premiärminister. Dagen därpå avgick Alkatiri sedan även president Gusmão krävt detta. Ramos-Horta utsågs till premiärminister för en Fretilindominerad regering.

Säkerheten hade nu stärkts och den internationella styrkan minskades gradvis. I augusti inrättades en ny fredsbevarande FN-mission (Unmit) med omkring 1 600 poliser och obeväpnade soldater.

I oktober presenterade FN en utredning av de händelser som under våren och sommaren hade krävt minst 37 människoliv och tvingat 155 000 att fly. Tonvikten lades på makthavarnas roll i vapendistributionen till rebellerna. Utredarna hade inte funnit bevis för att Alkatiri hade försett rebeller med vapen, men de slog fast att han inte gjort tillräckligt för att förhindra att vapnen kom i fel händer. I mars 2007 dömdes Lobato för illegal vapendistribution till 7,5 års fängelse.

Fretilin förlorar makten

En lugnare period tog sin början. I presidentvalet våren 2007 segrade premiärminister Ramos-Horta. Internationella valobservatörer betecknade valet som fritt och rättvist, även om våld mellan anhängare och motståndare till Fretilin stundtals bröt ut under valrörelsen.

President Gusmão siktade på premiärministerposten efter parlamentsvalet i juni. För att få en politisk plattform bildade han partiet Nationella kongressen för återuppbyggnad av Östtimor (CNRT). Även parlamentsvalet förlöpte lugnt. Fretilin blev största parti, CNRT kom tvåa.

CNRT bildade regering med tre småpartier. Fretilin hamnade i opposition. Regeringen prioriterade fattigdomsbekämpning och frågan om hur pengar från landets växande oljefond (se Naturtillgångar, energi och miljö) bäst skulle förvaltas.

I februari 2008 utsattes Ramos-Horta och Gusmão för ett samordnat mordförsök. Ramos-Horta skadades svårt, medan Gusmão undkom oskadd. Presidenten genomgick en lyckad rehabilitering i Australien. En jakt inleddes på de misstänkta gärningsmännen, som efter hand överlämnade sig till polisen. I mars 2010 dömdes 24 personer till fängelse för inblandning i mordförsöken. De benådades av presidenten ett halvår senare.

Ökad säkerhet

På årsdagen av mordförsöken publicerade International Crisis Group en rapport i vilken tankesmedjan konstaterade att säkerheten ökat väsentligt under det år som gått. Flyktinglägren kring Dili hade i stort sett försvunnit då människor vågat återvända hem. I slutet av 2012 togs Unmit och den internationella säkerhetsstyrkan hem.

I presidentvalet i mars 2012 vann den tidigare försvarschefen Taur Matan Ruak, som under ockupationen var befälhavare för den nu upplösta Falintil-gerillan.

Parlamentsvalet i juli resulterade i seger för CNRT. Näst störst blev Fretilin. Demokratiska partiet och Frenti-Mudanҫa, ett utbrytarparti ur Fretilin, fick också platser i parlamentet. CNRT bildade regering med de två småpartierna. Xanana Gusmão blev kvar på premiärministerposten.

Regeringen prioriterade att bekämpa fattigdomen, arbetslösheten och korruptionen. Korruptionen hade brett ut sig i statsförvaltningen. Flera ministrar – också Gusmão – anklagades för korruption och maktmissbruk.

Svaga regeringar

I februari 2015 valde Gusmão att avgå, något han länge flaggat för. Den tidigare hälsoministern Rui Maria de Araújo från Fretilin blev ny premiärminister. Gusmão stannade kvar i regeringen som minister med ansvar för planering och strategisk investering.

Fretilinledaren Francisco "Lu-Olo" Guterres vann presidentvalet i mars 2017 sedan både Fretilin och CNRT hade uttalat sitt stöd för honom. Guterres tillhör den politiska eliten och var Falintil-soldat under befrielsekriget. Parlamentsvalet i juli blev jämnt. Fretilin vann 29,7 procent av rösterna, CNRT fick 29,5 procent. Taur Matan Ruaks nybildade Folkets befrielseparti (PLP), Demokratiska partiet och det "ungdomsinriktade" Khunto fick också platser i parlamentet.

I september kunde en minoritetsregering presenteras mellan Fretilin och Demokratiska partiet, med Mari Alkatiri som premiärminister. Motstånd från CNRT, PLP och Khunto i parlamentet gjorde att regeringen tvingades avgå redan i december.

Nyvalet i maj 2018 vanns av valförbundet Alliansen för förändring och utveckling (AMP), där CNRT, PLP och Khunto ingick. Taur Matan Ruak blev ny premiärminister för en AMP-regering.

Om våra källor