Venezuela – Ekonomisk översikt

Venezuela har världens största oljereserver och var tidigare det mest välmående landet i Latinamerika. Men på senare år har ekonomisk vanskötsel i kombination med sjunkande oljepriser orsakat den värsta krisen i landets historia. Negativ tillväxt under en rad år samt hyperinflation och akut varubrist har utlöst en humanitär katastrof.

Utvecklingen i Venezuela har få motsvarigheter i världen, ekonomin brukar inte implodera i någorlunda fungerande stater där fred råd. Oljan svarar normalt för över 95 procent av exportinkomsterna, hälften av statens intäkter och runt en fjärdedel av BNP. Under goda ekonomiska tider har oljan gett staten pengar till satsningar på välfärd och infrastruktur, men oljeberoendet gör Venezuela sårbart. När oljepriset plötsligt halverades 2014 växlade ekonomin från en redan pågående kräftgång till fritt fall. Den snabbt nedåtgående spiralen ledde närmast till kollaps där många samhällsfunktioner upphörde att fungera och en bristen på mat, mediciner och andra förnödenheter blev galopperande.

Världsbanken delar in världens länder i fyra kategorier efter inkomstnivåer, men det svårbedömda läget i Venezuela gör att landet står utanför klassificeringarna sedan 2021 (se världens länder här).

Det internationella organet FATF satte i juni 2024 upp Venezuela på sin "grå lista" över länder som inte gör tillräckligt för att bekämpa ekonomisk brottslighet, penningtvätt och finansiering av terrorism, men som arbetar för att förbättra situationen.

Det ekonomiska läget har förvärrats av att framför allt USA, men även EU, infört en lång rad sanktioner mot Venezuela sedan 2015, med hänvisning till den bristande respekten för demokratin. Först utgjorde sanktionerna främst markeringar mot att regeringen hårdhänt slog ned fredliga protester. Senare utökades de på grund av orättvisa villkor vid politiska val. I början av 2019 införde den dåvarande Trumpadministrationen i Washington ett långtgående stopp för Venezuelas möjligheter att alls sälja olja, som länge varit landets viktigaste exportvara. Bland annat fick det statliga oljebolaget PDVSA sina tillgångar i USA frysta och amerikanska medborgare förbjöds att ha med bolaget att göra.

Sanktionslättnader

I slutet av 2022 lättades sanktionerna mot oljeindustrin något, då samtal mellan regering och opposition lett till tecken på ett visst töväder, och ytterligare lättnader kom efter en politisk uppgörelse i oktober 2023 (se Inrikespolitik och författning). Först gav USA det amerikanska oljebolaget Chevron tillstånd att återuppta en del verksamhet i Venezuela, något som sanktionerna annars hindrat. Sedan lättades sanktionerna mot såväl olje- och gassektorn som guldindustrin. Men i början av 2024 återinfördes sanktionerna stegvis eftersom regeringen bröt mot uppgörelsen från hösten innan, genom att hindra oppositionen från att kunna delta i det kommande presidentvalet på rättvisa villkor.

Oljeproduktionen föll stadigt under några år, bland annat på grund av eftersatta investeringar, och låg 2020 på mindre än en fjärdedel av vad den var bara fem år tidigare. Problem med raffineringskapaciteten bidrar till att oljejätten Venezuela tvingas importera bensin. Med coronapandemin förvärrades läget och bränslekrisen blev akut. Produktionen har sedan ökat något igen, inte minst sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 ökat efterfrågan på venezuelansk olja.

Tillväxten låg från 1999 under genomsnittet i regionen och blev negativ från 2014. Ekonomin har krympt alltmer för varje år – minskningen låg på 80 procent på åtta år fram till 2021. Först då tycktes det vända och ekonomin har börjat växa igen, om än från en mycket låg nivå. Som orsak till vändningen nämns en dollarisering av ekonomin som i praktiken inleddes 2019, då president Nicolás Maduro lättade på regleringar kring transaktioner i dollar.

Inflationen har också varit ett galopperande problem, den beräknas som mest ha varit uppe i runt 65 000 procent, år 2018. Inflationstakten har därefter avtagit och i början av 2024 sjönk den under 100 procent för första gången på tio år. 

Den extrema prisstegringstakten har gjort att regeringen har infört en ny valuta vid tre tillfällen och strukit sammanlagt 14 nollor, i försök att få bukt med inflationen. Valutan bolívar ersattes med bolívar fuerte (stark bolívar) 2008, därpå införde bolívar soberano (suverän bolívar) 2018 och 2021 var det dags för bolívar digital (digital bolívar). Den senaste ändringen innebar att sex nollor ströks så att en miljon bolívar i ett slag blev en bolívar. Värdet förblev detsamma, cirka två svenska kronor.

Trots att den senaste valutan har tillägget ”digital” finns den även som sedlar. En kryptovaluta, petro, infördes dock 2018 tillsammans med bolívar soberano, men den fick aldrig något större genomslag och drogs formellt tillbaka i januari 2024.

Dollariseringen från 2019 har bidragit till viss stabilisering och att tillgången på varor blivit bättre igen – för den som har pengar. Enligt uppskattningar görs drygt två av tre transaktioner i amerikanska dollar och i butikerna är priserna ofta angivna i dollar. I gränstrakterna används ofta colombianska peso eller brasilianska real – eller guld.

Oljeberoende

Försök har gjorts att utveckla andra näringar än oljan men landet har inte lyckats bryta beroendet av ”det svarta guldet”. På 1960-talet försökte regeringen effektivisera jordbruket, på 1970-talet satsade landet på tung industri och på 1990-talet försökte man locka privata investerare genom avregleringar och privatiseringar. Hugo Chávez som tillträdde som president 1999 försökte med socialistiska förtecken underlätta för små och medelstora företag, kooperativ och småskaliga jordbruk. Tillsammans med sociala satsningar gav det nya chanser för tidigare marginaliserade grupper. Men programmen präglas av ineffektivitet och korruption och beroendet av oljeintäkterna har snarast ökat.

Hugo Chávez inledde också en omfattande nationalisering av ekonomin – det statliga ägandet och inflytandet ökade inom oljesektorn, jordbruket, banker, gruvsektorn, telekomindustrin, elförsörjning, transport och turism. Hundratals utlandsägda företag nationaliserades. Den ekonomiska politiken skrämde bort investerare, minskade produktiviteten och krympte exporten av annat än olja.

När oljeinkomsterna inte räckte för att förse befolkningen med billiga basvaror infördes statliga priskontroller på många varor. Det ledde till varubrist, eftersom priserna sattes så lågt att det inte lönade sig att sälja i Venezuela. I stället smugglades varor ut ur landet där de såldes på svarta marknaden till ett högre pris. För att säkra livsmedelstillgången och förhindra smuggling tog staten över en rad företag, bland andra ris-, kaffe- och sockerbolag.

Varubrist 

Under den ”bolivarianska revolutionen” (se Modern historia) fick landets breda folklager till att börja med ta del av inkomsterna från oljetillgångarna, i högre grad än tidigare. Det ledde till minskad fattigdom. Men förstatligandena av företag samt valuta- och priskontrollerna skapade varubrist och kapitalflykt. Ett kvartssekel efter Chávez makttillträde präglas venezuelanernas vardag i stället av akut brist på allt – mat, toapapper, läkemedel och så vidare. Samtidigt har el- och vattenransonering införts. (Se även Sociala förhållanden.)

Det statliga oljebolaget PDVSA lånar miljonbelopp av centralbanken för att finansiera de sociala satsningarna samtidigt som extremt låga, subventionerade bränslepriser kostar staten stora summor. 

Om våra källor