Storbritannien – Nordirland

Konflikten mellan protestanter och katoliker i Nordirland går tillbaka till 1600-talet. Våldsvågen "The Troubles" inleddes i slutet av 1960-talet och kom att kräva över 3 700 människors liv. Sedan ett fredsavtal undertecknats 1998 har läget sakta normaliserats, men motsättningarna har gjort att det är svårt att bilda regeringar i provinsen.

The Troubles inleddes sedan en fredlig medborgarrättsrörelse börjat protestera mot diskrimineringen av den katolska befolkningen, något som orsakade konfrontationer med militanta protestanter som kände sin maktställning hotad. Den brittiska armén sattes 1969 in för att få slut på våldet. Arméns hårdföra metoder gjorde att den snart fick den katolska befolkningen emot sig. Irländska republikanska armén (IRA) genomförde flera terrorattentat och ställde krav på att britterna skulle lämna Nordirland. Oroligheterna trappades upp ytterligare, då både IRA och protestantiska grupper begick nya våldsdåd. Britterna upplöste Nordirlands parlament 1972 och styrde därefter provinsen direkt från London.

Flera försök gjordes för att lösa Nordirlandskonflikten. Den gamla misstron mellan regeringarna i London och Dublin ersattes efterhand med insikten om att länderna måste samarbeta för att få slut på våldet. Ett fredsavtal, långfredagsavtalet, ingicks 1998 och en normalisering av livet i provinsen följde. 

Avtalet innebar i stora drag att Nordirland fick begränsat självstyre med rätt att fatta beslut om ekonomisk utveckling, jordbruk, hälsovård, socialtjänst, utbildning och miljöfrågor. Ett nytt parlament, Stormont, inrättades. Det har 90 ledamöter som väljs för en mandatperiod på fem år. De flesta av partierna är registrerade antingen som unionister (i praktiken protestanter som vill behålla banden till Storbritannien) och nationalister (främst katoliker som vill ha ett enat Irland).

Provinsregeringen ska ledas av två försteministrar som måste ha stöd av minst 40 procent av ledamöterna på bägge sidor. Det finns också ett råd där ministrar från provinsregeringen och Irland samarbetar. Nordirlands nationella tillhörighet ska bara kunna ändras om en majoritet av befolkningen önskar detta. 

Sedan 2007 har Nordirland under långa perioder haft ett fungerande provinsstyre. Länge bestod provinsregeringen av fyra partier: de unionistiska Demokratiska unionistpartiet (DUP) och Ulsters unionistparti (UUP) samt de irländsknationalistiska Sinn Féin (Vi själva), ett vänsterparti, och socialdemokratiska SDLP. Från 2015 styrdes Nordirland enbart av DUP och Sinn Féin, men i början av 2017 föll regeringen och kunde inte nybildas på tre år. Problemen fördjupades av att Storbritannien efter folkomröstningen 2016 om utträde ur EU ställde in sig på att lämna unionen, och där frågan om hur gränsen mellan Nordirland och Irland skulle se ut tillhörde de mer svårlösta problemen (se Inrikespolitik och författning).

Läget blev inte lättare av att den brittiska regeringen efter parlamentsvalet 2017 blev beroende av stöd från DUP. Det unionistiska partiet försökte utnyttja sin position genom att säga nej till att hitta lösningar. DUP förlorade sin vågmästarroll 2019 sedan Boris Johnson tagit över som premiärminister och hans konservativa parti vunnit egen majoritet i det brittiska underhuset. I början av 2020 kunde en ny nordirländsk regering tillträda, men regeringsarbetet präglades av starka spänningar.

Samtidigt har samhället successivt stöpts om. Folkräkningen från 2021 visar att andelen katoliker i befolkningen nu är fler än protestanterna (se Kalendarium).

Den särlösning som Storbritannien och EU enats om för Nordirland skapade ett starkt missnöje bland delar av den protestantiska befolkningen. I februari 2022 avgick Paul Givan från DUP som försteminister, men ny lagstiftning som antogs av det brittiska parlamentet i samma veva skulle göra det möjligt för provinsparlamentet och ministrarna att fortsätta sin verksamhet i upp till 24 veckor utan de två försteministrarna (se även Konflikter: Nordirland: Vägen mot fred).

Provinsvalet i maj 2022 innebar att Sinn Féin tog över positionen som Nordirlands största parti från DUP. Valet blev också en stor framgång för Allianspartiet, som valt att inte registrera sig som nationalistiskt eller unionistiskt (se Kalendarium).

Valresultatet betydde att Sinn Féin skulle få utse provinsens försteminister, vilket med tanke på partiets bakgrund var svårsmält för unionisterna. Dessutom vägrade DUP att delta i provinsregeringen om inte Nordirlandsprotokollet slopades. Nyval hotade men den brittiska regeringen valde i stället att ge parterna mer tid, flera gånger om (se Kalendarium).

Ett nytt avtal ingicks i mars 2023 mellan Storbritannien och EU om att modifiera Nordirlandsprotokollet. Men inte heller det räckte för att blidka DUP. Först i januari 2024, efter försäkringar från London om fortsatt fri handel mellan provinsen och övriga Storbritannien, återgick DUP till regeringen i Belfast.

Det banade i sin tur vägen för att Michelle O'Neill i februari 2024 blev den första försteministern från Sinn Féin. O'Neills tillsättning var symboliskt betydelsefull eftersom Nordirland enbart styrts av probrittiska ledare tidigare, även om hennes kollega från DUP Emma Little-Pengelly, med titeln biträdande försteminister, formellt har lika mycket makt. O'Neill sade kort efter sin installation att hon räknar med en folkomröstning om ett förenande med republiken Irland inom tio år.

2023 klubbade parlamentet i London en lag som ger de stridande under konflikten i Nordirland amnesti om de samarbetar med en sanningskommission som ska upprättas. Straffriheten ska gälla poliser och militärer, samt de halvmilitära grupper som stred i provinsen. Lagen antogs trots att den på förhand kritiserats av anhöriga till dödsoffer och alla partier i Nordirland, liksom republiken Irlands regering och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. 1 200 dödsfall är ouppklarade. Republiken Irland har anmält lagen till Europadomstolen och i mars 2024 underkändes den i ett första utslag i brittisk domstol som dock överklagats. Brittiska krigsveteraner välkomnar lagen.

En uppmärksammad utredning i mars 2024 visar att den roll som en brittisk dubbelagent spelade inom IRA sannolikt kostade fler liv än den räddade. Agenten "Stakeknife" ledde IRA:s interna utredningsenhet som torterade och dödade personer som anklagades för att vara tjallare. Utredningen gällde 101 mord och kidnappningar. Sinn Féin krävde efter utredningen en ursäkt från regeringen i London.

Läs mer om Nordirland i Konflikter: Nordirland.

LÄSTIPS: läs mer om Nordirland i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Nationalister siktar på irländsk återförening (2024-02-29)
Maktförskjutning i Nordirland när samhället stöps om (2021-10-15)