Storbritannien – Inrikespolitik och författning

Storbritannien är en monarki där den verkställande makten utövas av regeringen. I regel har Storbritannien majoritetsregeringar på grund av sitt valsystem. Nordirland, Skottland och Wales har även regionala parlament och visst självstyre. Två partier – Labour och Konservativa partiet (”Tories") – dominerar rikspolitiken sedan länge. Efter 14 år av konservativt styre återkom Labour till makten genom sin storseger i valet den 4 juli. Partiledaren Keir Starmer blev därmed premiärminister.

Detta kapitel ersätter Politiskt system och Aktuell politik och innehåller information från båda texterna.

Labours seger beskrevs som en jordbävning. Tories gick från egen majoritet i förra valet 2019 till att krossas 2024 av sina politiska motståndare, och sitt sämsta resultat på nästan 200 år. Labours omsvängning till rekordstor egen majoritet i underhuset var lika uppseendeväckande (se faktaruta härintill). När valresultatet stod klart meddelade den avgående konservative premiärministern Rishi Sunak att han också lämnar posten som partiledare så snart en efterträdare utsetts.

Valsystemet (se nedan) förstärker styrkeförhållandet mellan partierna. Labour ökade bara med någon procentenhet till cirka 35 procent medan Tories tappade cirka 20 procentenheter till omkring 24 procent. Valdeltagandet var bland det lägsta sedan andra världskriget, ungefär 60 procent.

Labours framgång anses dock inte i första hand bero på att partiet eller partiledaren Keir Starmer är särskilt populära, men Labour har under honom gjort en omsvängning från vänster mot mitten. Denna nya kurs och Starmers försiktighet vad gäller löften om radikala reformer har gjort partiet mer aptitligt för fler väljare efter hans företrädare Jeremy Corbyn, som var tydligt vänsterorienterad.

Någon dramatisk förändring av brittisk politik anses alltså inte att vänta, åtminstone inte på kort sikt.

Kvinnlig finansminister och nej till Rwandaplan

När Starmer utsåg sin regering gick posten som utrikesminister till David Lammy som direkt åkte på besök till Tyskland och vidare till Ukraina för att visa sitt stöd för landet i dess försvarskrig mot Ryssland. Finansministerposten gick för första gången till en kvinna, Rachel Reeves. John Healey blev försvarsminister.

Under sin första dag som premiärminister dödförklarade Starmer den förra regeringens planer på att skicka migranter till Rwanda för asylprövning där. Tiotusentals människor tar sig varje år olagligt till Storbritannien i båtar över Engelska kanalen och Rishi Sunak satsade stor prestige i Rwandaplanen som ett sätt att stoppa denna trafik. Planerna fick emellertid kraftig kritik av människorättsorganisationer och de första lagförslagen stoppades av Högsta domstolen. Regeringen drev dock frågan vidare och tanken var att de första planen med migranter skulle lyfta mot Rwanda redan i juli. Kritikernas främsta invändningen var att systemet inte ansågs rättssäkert samt att det stred mot asylrätten och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. En del konservativa politiker kritiserade å sin sida lagen för att inte vara tillräckligt långtgående. 

Labour vill visserligen också stoppa migrantbåtarna, men tänker sig i stället skärpt gränsbevakning, hårdare tag mot människosmugglarna och snabbare asylprocesser. 

Främlingsfientliga upplopp

Den brännande invandringsfrågan satte snabbt den nye premiärministern på prov. En kvivattack i augusti som dödade tre flickor och skadade fler i småstaden Southport i norra England utlöste främlings- och muslimfientliga våldsamma upplopp runtom i landet. Högerextrema krafter som bland annat hyllar rörelsen English Defense League, känd för sina aktiviteter på 2010-talet, spred felaktiga uppgifter på sociala medier om att dådet var islamistiskt och angrep mörkhyade personer, moskéer och flyktingboenden. (Den misstänkte mördaren är dock en brittiskfödd 17-årig pojke med rwandiskt påbrå).

Upploppen var de värsta på många år och möttes av landsomfattande antirasistiska demonstrationer, liksom och fördömanden från Keir Starmer. Över 1 000 människor greps, och premiärministern svarade med löften om blixtsnabba, avskräckande rättprocesser mot de ansvariga.

Upploppen vittnar dock inte bara om högerextremism och hur giftiga budskap snabbt sprids på nätet. De berör också frågor om socialt utanförskap. Mycket av våldet ägde rum i flera av landets mest utsatta områden, där myndigheterna också placerat många skattefinansierade asylboenden. Bland de gripna finns såväl högerextremister som kända fotbollshuliganer och våldsbrottslingar, men också barn och pensionärer. I Nordirland ägde upplopp rum i eftersatta protestantiska områden, där invånare redan känner sig utmanade av att provinsens katoliker får mer makt och blir allt fler (se Nordirland).

Keir Starmer segertalar i London efter valet 2024 och utlovar förändring, men vallöftena var försiktiga. Foto: Kin Cheung/AP/TT

Tories fall

Det är mycket som har undergrävt förtroendet för och splittrat Konservativa partiet de senaste åren: Storbritanniens fortfarande kännbara röriga utträde ur EU 2020 som Tories drev igenom, skandalerna kring den yvige premiärministern Boris Johnson under coronapandemin, efterträdaren Liz Truss rekordkorta tid vid makten, hög inflation och höga räntor i Ukrainakrigets spår, samt brister i samhällsservicen, med inte minst vårdköer och missnöje bland vårdpersonal. 

Rishi Sunak led också flera bakslag i valrörelsen. Flera högt uppsatta partiföreträdare misstänks för insiderbrott i samband med att de slog vad om vilket datum som premiärministern skulle välja som valdag. Sunak själv fick stark kritik för att ha avvikit från minnesceremonier för D-dagen för 80 år sedan.

En vinnare i valet var Liberaldemokraterna som blev tredje störst och gick framåt på Konservativa partiets bekostnad. Tories pressades också från höger i valet från populisten Nigel Farage, känd från tidigare år som främlingsfientlig, högljudd brexitförespråkare. Hans parti Reform UK gjorde dock inte så bra ifrån sig som förutspått. 

En förlorare var Skotska nationalistpartiet (SNP) som miste tre fjärdedelar av sina mandat. De flesta gick i stället till Labour som därmed gick om SNP som största parti i Skottland vad gäller mandat i det nationella parlamentet. SNP väntas därför få svårare att få gehör för sin hjärtefråga, självständighet för Skottland.

Brexit och EU 

Labourregeringen ärver den röra som uppstått efter brexit och den relation med EU som det brittiska utträdet har resulterat i. Brist på personal i flera branscher, och fortsatt oklarheter och ineffektivitet vid gränsen när det gäller hanteringen av varor som förs in från EU. 

Även coronapandemin har fortsatt avsätta spår, inte minst långa vårdköer (8 miljoner britter stod 2024 i kö till ickeakuta operationer) och växande sociala klyftor, i ett land där utsatta grupper redan drabbats av många års besparingspolitik.

Stödpaket har lagts fram för att hjälpa hushållen, men åtgärderna har bara till viss del dämpat effekterna av de allt högre priserna. I krisernas spår har strejkerna också blivit fler, då bland annat tåg- och vårdpersonal krävt högre löner och bättre arbetsvillkor.

Efter brexit stod det också snart klart att den lösning man hade enats om för att undvika en hård gräns, som hindrar fri rörlighet för handeln, mellan den brittiska provinsen Nordirland på den irländska ön och EU-medlemmen Irland fortsatte att skapa problem. Frågan löstes inte förrän i början av 2024 (se Nordirland).

Opinionsmätningar visade 2023 att en majoritet av britterna, och Labourväljare mer än Toryväljare, återigen ville vara en del av den europeiska gemensamma marknaden. Keir Starmer, som var emot brexit, har dock sagt att han inte kommer att driva frågan aktivt men vill se ett närmande.

Nordirland och Skottland 

Provinsvalet i Nordirland i maj 2022 skapade en laddad politisk situation, då Sinn Féin, som längre beskrevs som IRA:s politiska gren, blev största parti i Stormont (se Nordirland samt Konflikter: Nordirland). Efter många turer som också hade att göra med handelsfrågor efter brexit kunde Michelle O'Neill från Sinn Féin i februari 2024 bli den första Irlandsnationalistiska försteministern i Nordirland. I Skottland har frågan om självständighet på senare tid hamnat på sparlåga. Skotska nationalistpartiet (SNP), som leder det regionala styret och vill ha en ny folkomröstning om självständighet, har drabbats av rotationer på partiledarposten och en skandal på hög nivå om misstänkt förskingring av kampanjpengar (se Skottland). 

Följ den löpande utvecklingen i landet i Kalendarium.

FÖRFATTNING 

Till skillnad från de flesta andra stater har Storbritannien ingen skriven författning. I stället styrs landet med hjälp av lagar som stiftats av parlamentet, sedvanerätt och internationella konventioner och kan således anpassas till förändrade politiska förhållanden. Så länge Storbritannien var med i EU fick nya lagar inte strida mot de åtaganden som landet hade gjort där, men detta upphörde i och med att britterna lämnade samarbetet i januari 2020, och över 100 000 ändringar i lagstiftningen behövde göras. 

Storbritannien är en konstitutionell monarki med drottningen/kungen som statschef. Kung Charles III saknar formell politisk makt men kan utöva visst inflytande via regelbundna möten med premiärministern. Monarken är också statschef i 14 andra stater som tidigare var brittiska kolonier: Australien, Kanada, Nya Zeeland, Belize och ett antal önationer i Karibien och Oceanien. 

Regeringen leds av premiärministern som är ansvarig inför parlamentet. Vid sin sida har han ett kabinett (regeringens inre kärna) som har 15 till 25 medlemmar, varav flera har tunga ministerposter. 

Parlamentet är högsta lagstiftande organ och består av det icke folkvalda överhuset (House of Lords) och det folkvalda underhuset (House of Commons). Underhuset är sedan länge den egentliga lagstiftande församlingen och har ensam beslutanderätt i skatte- och anslagsfrågor. 

Premiärministern avgör själv tidpunkten för när ett val till underhuset ska hållas, men högst fem år får gå mellan valen. Nyval kan också hållas om regeringen faller i en misstroendeomröstning. 

Rösträttsåldern är 18 år. 

Underhuset har 650 ledamöter. De väljs i majoritetsval i enmansvalkretsar. Systemet ska skapa starka regeringar och regeringskoalitioner är ovanliga. 

Överhuset består av ledamöter som ärvt sin titel, högre kyrkliga företrädare, domare samt ledamöter som tillsätts på livstid av monarken på regeringens förslag. Överhusets politiska makt är begränsad, men det kan skjuta upp underhusets beslut för en viss tid. Kammaren har nästan 800 ledamöter (antalet varierar).

Centraliserad stat – och självstyre

Storbritannien är indelat i över 300 lokala enheter, men makten är starkt centraliserad. Regeringen i London har stort inflytande på den lokala politiken, inte minst på grund av att de lokala myndigheterna får en stor del av sina pengar från staten. 

I och med fredsavtalet 1998 fick Nordirland (se Nordirland) visst självstyre, och året därpå även Skottland och Wales. I Skottland finns krafter som vill bilda en självständig stat, inte minst partiet SNP som är störst i det regionala parlamentet. I september 2014 röstade 55 procent av skottarna nej till självständighet i en folkomröstning (se Skottland). De regionala parlamenten kan besluta i lokala frågor, som fiske, jordbruk och bostäder, med mera, och har begränsad beskattningsrätt, medan Londonregeringen styr i nationella frågor. Wales har färre beslutsbefogenheter än de andra. England har inget självstyre.  

Även Isle of Man i Irländska sjön samt öarna Guernsey och Jersey i Engelska kanalen har omfattande självstyre. De tillhör formellt inte staten Storbritannien utan lyder direkt under den brittiska kronan. Försvar och utrikespolitik sköts dock av den brittiska regeringen. I juli 2023 beslutade styret på Orkneyöarna i norra Skottland att undersöka sätt att öka självstyret. Invånarna, orkadierna, är missnöjda med stödet från såväl centralregeringen i London som det regionala styret i Skottland. Ett förslag om att ansluta sig till Norge avslogs dock, och London är emot ökad autonomi för öarna.  

 Läs om Storbritanniens rättsväsen i Demokrati och rättigheter.  

POLITISKA PARTIER

Den politiska makten brukar växla mellan Labourpartiet och Konservativa partiet. Ett undantag var valet 2010 då inget av dem fick egen majoritet i underhuset. Konservativa partiet och Liberaldemokraterna bildade då den enda koalitionsregeringen i Storbritannien sedan 1945 (se Modern historia). Från 2015 styrde de konservativa på egen hand, innan Labour fick egen majoritet och kunde ta över efter valet i juli 2024. 

Labourpartiet (Labour Party, Arbetarpartiet) grundades år 1900. Fram till början av 1990-talet var det ett traditionellt vänsterparti där fackföreningarna hade starkt inflytande. Under ledning av Tony Blair, 1994–2007, och Gordon Brown, 2007–2010, skedde en omsvängning mot den politiska mitten och partiet började konkurrera med Tories om medelklassväljarna. Som ett tecken på förnyelsen talade Blair om partiet som Nya Labour. Bland många traditionella medlemmar fanns dock ett starkt motstånd med partiets nya politik. Labour gjorde en tydlig vänstersväng 2015 då Jeremy Corbyn utsågs till ny partiledare. Labour gjorde 2019 sitt sämsta val sedan 1935 och Corbyn ersattes 2020 av Keir Starmer, vilket stärkte mitten- och högerkrafterna inom partiet. Under hans ledning vann Labour sin rekordstora seger 2024 och Starmer blev premiärminister. 

Konservativa partiet (Conservative and Unionist Party, även kallat Tories) grundades på 1870-talet. De konservativa är starkast i England, medan stödet är litet i Skottland. Partiet har flest anhängare bland äldre väljare. Det var en röststark fraktion inom Tories som länge drev frågan om att Storbritannien skulle lämna EU (se Modern historia). När Boris Johnson blev partiledare 2019 tog Tories ett kliv åt höger och har befunnit sig på den kanten sedan dess. Turbulens på partiledarposten och en kaotisk brexitprocess gjorde att Tories gjorde ett mycket dåligt val 2024 under premiärministern och partiledaren Rishi Sunak och förlorade regeringsmakten till Labour. 

EU-vänliga Liberaldemokraterna (Liberal Democrats, ”Lib Dems”) gick framåt i valet 2024 på Konservativa partiets bekostnad. Det är tredje största parti och har starkast stöd bland intellektuella och inom den lägre medelklassen. Liberaldemokraterna fick betala ett högt pris för regeringssamarbetet med Konservativa partiet 2010–2015 och tappade stort i valet som följde. Partiledare sedan 2020 är Ed Davey. 

Skotska nationalistpartiet (Scottish National Party, SNP) arbetar för ett självständigt Skottland (se Skottland). Politiskt står partiet något till vänster om Labour. SNP leddes av Nicola Sturgeon 2014–2023, då hon avgick och ersattes av Hamza Yousaf, som i sin tur avgick i april 2024 efter att ha avbrutit det regionala regeringssamarbetet med Skotska de gröna (Scottish Greens). I det skotska parlamentet är SNP största parti sedan 2007, och i det brittiska underhuset det fjärde största efter ett dåligt val 2024, då Labour fick fler röster i hemmaregionen. SNP och den skotska regionala regeringen leds av John Swinney. 

Nordirländska och socialistiska partiet Sinn Féin (Vi själva), femte störst på det nationella planet och sedan 2022 för första gången störst i provinsparlamentet. Partiet appellerar till katolska irländska nationalister och vill ha ett enat Irland. Sinn Féin beskrevs framför allt tidigare som politisk gren för den väpnade rörelsen Irländska republikanska armén (IRA) (se Modern historia och Konflikter: Nordirland-Vägen mot fred). Partiet brukar inte inta sina platser i underhuset eftersom de inte vill svära trohet till den brittiska kronan. 

Bland de nordirländska partierna kan också nämnas det probrittiska Demokratiska unionistpartiet (Democratic Unionist Party, DUP). Det har starkast stöd bland provinsens unionister, vanligtvis protestanter som vill att Nordirland ska behålla banden till resten av Storbritannien. DUP leddes 2021–2024 av Jeffrey Donaldson, som avgick sedan han delgivits misstanke om våldtäkt och andra sexuella övergrepp. Han efterträddes av Gavin Robinson. 

Högerpopulistiska Reform UK leds av Nigel Farage som var en högljudd och tongivande röst för Storbritanniens utträde ur EU. Reform UK hette tidigare Brexit Party. Farage ledde dessförinnan det EU-kritiska Brittiska självständighetspartiet (UK Independence Party, Ukip). 

Gröna partiet (Green Party) är sedan 2010 representerat i underhuset och stöds främst av unga britter. Partiledare är Carla Denyer and Adrian Ramsay.  

Det socialdemokratiska Walespartiet (Plaid Cymru) verkar för ett självständigt Wales, men det är ingen stor fråga där. 

Om våra källor

LÄSTIPS: läs mer om Storbritannien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Missnöje och tur banar väg för Labour-comeback (2024-06-27)
Brexit bakom svängdörrar i ”elaka partiet” (2022-11-03)