Kina – Sociala förhållanden

Kinas rekordartade ekonomiska utveckling under de senaste årtiondena har bidragit till att hundratals miljoner människor slipper leva i djup fattigdom. Men det finns fortfarande problem med fattigdom i landet och inkomstskillnaderna mellan den fattigaste femtedelen av befolkningen och den rikaste är stora.

Kina ligger på plats 75 på FN:s index över mänsklig utveckling (HDI). Det är strax  över mitten på listan med världens länder (se hela listan här).  Landet hör till den näst högsta kategorin, som omfattar länder med "hög utvecklingsnivå". 

Inlandets landsbygd och provinser i väst har halkat långt efter storstäder och kustregioner i ekonomisk utveckling, och inkomstgapet mellan rika och fattiga är mycket stort. Resultatet har blivit ett pyrande missnöje på landsbygden, som ibland utmynnat i öppna revolter. Bönder har demonstrerat mot olagliga lokala skatter, korrupta partipampar, stigande priser eller för att deras arrenderade odlingsmark sålts av lokalpolitiker för att ge plats åt exempelvis fabriker och affärskomplex. Även i städerna har protester blossat upp med jämna mellanrum, ofta i anslutning till att statliga industrier har omstrukturerats eller lagts ned eller till att nya gallerior och hotell uppförts. Problem har uppstått i form av ökande arbetslöshet, kriminalitet och otrygghet. Sociala oroligheter är vanliga, framför allt på landsbygden. Det finns en oro bland kinesiska beslutsfattare att antalet protester ska öka som en följd av att den ekonomiska tillväxten avtagit under de senaste åren. Kommunistpartiet har insett vikten av att försöka minska de djupa inkomstklyftorna och utrota fattigdomen.

Ett särskilt system för hushållsregistrering, hukou, har använts sedan 1950-talet för att registrera invånare som landsbygdsbor eller stadsbor, utifrån födelseort. Det har slagit hårt mot de många migrantarbetare från landsorten som sökt sig till städerna i jakt på jobb. Eftersom de fortfarande är registrerade i landsorten omfattas de inte av de rättigheter, bland annat vad gäller utbildning och hälsovård och socialförsäkringar, som gäller registrerade stadsbor. Åtgärder pågår för att ge arbetsmigranter större social trygghet och tillgång till välfärdssystem i mindre och medelstora städer. Storstäderna är betydligt mer ovilliga att lätta på kraven.  

Kvinnor diskrimineras på många områden i samhället. De förvärvsarbetar inom de flesta yrken men tjänar i regel mindre än männen och fler kvinnor än män saknar jobb. Fortfarande arbetar främst män inom parti- och statsapparaten även om antalet kvinnor har ökat under 2000-talet. 

Det stigande antalet pensionärer, vars andel av befolkningen ökar som en konsekvens av ettbarnspolitiken (se Befolkning och språk) och ökad välfärd, beräknas bli en allt tyngre försörjningsbörda för den arbetande befolkningen. Att den lagstadgade pensionsåldern är så låg förvärrar saken. Kvinnor har länge haft  rätt att gå i pension vid 50 års ålder om de arbetar på fabriker och vid 55 år om de är tjänstemän, medan män pensionerats vid 60. Men under 2020-talet kommer pensionsåldern successivt att förlängas med fem år för kvinnliga fabriksarbetare och med tre år för övriga kvinnor. Män ska arbeta till 63 års ålder.

Enligt det gamla pensionssystemet har arbetsgivarna betalat in huvuddelen av bidragen medan arbetstagarna stått för en mindre del. Men systemet har fungerat dåligt eftersom arbetsgivarna sällan fullgjort sina åtaganden. I stället håller nya pensionsförsäkringar på att införas som i högre grad bygger på arbetstagarnas egna inbetalningar. Ännu saknar många landsbygdsbor och arbetsmigranter tillgång till pensioner och tvingas förlita sig på familj, släkt eller vänner för sitt uppehälle.

Nästan alla kineser täcks av en sjukförsäkring men låga ersättningsnivåer är ett problem även här. Kvinnor har rätt till 14 veckors betald ledighet när de fött barn.

Sjuk- och hälsovården är främst förlagd till städerna, där allt fler privata hälsokliniker har tillkommit. På landsbygden råder brist på såväl utbildad personal som vårdinrättningar medan många inte har råd att söka hjälp. Kineserna kombinerar västerländska metoder med traditionell läkekonst som bruk av akupunktur och örtmediciner. Stora framgångar har uppnåtts på hälsoområdet sedan 1990, bland annat har dödligheten för barn under fem år sjunkit med två tredjedelar och medellivslängden ökat. 

Men luftvägsrelaterade sjukdomar är ett utbrett problem på grund av den dåliga luftkvaliteten i städerna och hundratusentals människor beräknas dö i förtid på grund av miljöproblemen. Bland smittsamma sjukdomar är lungsjukdomar, som tuberkulos, samt hepatit B vanliga. Många kineser drabbas numera också av välfärdssjukdomar som cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och Alzheimers sjukdom medan andelen överviktiga har trefaldigats under de senaste 15 åren.

Under 1990-talet hivsmittades tiotusentals människor genom oseriösa blodbankers verksamhet i provinsen Henan. Ett virus av tidigare okänt slag, sars, drabbade södra Kina 2003. I slutet av 2019 började ett annat så kallat coronavirus, besläktat med sars, spridas i provinsen Hubei. Därifrån spreds det till andra delar av Kina och även till flera länder i omvärlden. Landet införde hårda karantänregler, provtagningar och reseförbud för att stoppa spridningen av covid-19, den sjukdom som coronaviruset orsakar (Läs mer om pandemin i Kina här.) 

Om våra källor