Etiopien – Modern historia

Missnöje över korruption och bristande utveckling bidrog till att Etiopiens kejsare Haile Selassie störtades av militären 1974. Han hade då styrt landet enväldigt sedan 1930. Ett militärråd tog över makten och utropade en socialistisk stat. Efter hand hårdnade det politiska klimatet. Förtryck och hungerkatastrofer gjorde att motståndsgrupper tog till vapen. En samling rebellrörelser, EPRDF, besegrade regimen 1991 och utropade en demokratisk federal republik. EPRDF satt vid makten till 2019 då alliansen upplöstes.

Etiopiens annektering av Eritrea 1962 blev startpunkten för det eritreanska självständighetskrig som skulle pågå ända till 1991. Även i andra delar av landet jäste det av missnöje. Regeringens likgiltighet inför en svältkatastrof 1972–1974 bidrog till strejker, demonstrationer, bondeuppror och myteri inom krigsmakten. I början av 1974 tvingades regeringen att avgå och i september samma år avsattes kejsar Haile Selassie. Han dog i fångenskap året därpå.

Det militärråd, derg (kommitté på amhariska), som övertog styret av landet utropade en socialistisk stat. Industrier och jordbruksmark nationaliserades 1975. Studenter sändes ut på landsbygden för att lära människor läsa och skriva. Dergen hade stöd bland många intellektuella och studenter, men kritiserades efter hand för sin vägran att återinföra civilt styre. Efter en våldsam maktkamp inom militären tog Mengistu Haile Mariam makten 1977.

Röd terror

Mengistu inledde en kampanj, kallad Röd terror, för att krossa det politiska motståndet mot revolutionen. Kampanjen berövade Etiopien en hel generation utbildade ungdomar. Tiotusentals dödades eller torterades och flera hundra tusen flydde till USA och Europa.

De nya statliga storjordbruken var ineffektiva och flerårig torka orsakade hungersnöd för miljontals människor 1984–1985. Omkring en miljon etiopier dog av svält, och regeringens beslut att tvångsförflytta hundratusentals människor förbättrade inte läget.

Det väpnade motståndet mot regimen trappades upp. Trots militärt bistånd från Sovjetunionen och Kuba lyckades armén inte krossa upproren i Eritrea och Tigray. 1989 gick Tigreanska befrielsefronten (TLF) samman med andra regimmotståndare och bildade Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (EPRDF).

Efter ett misslyckat kuppförsök inom militären 1989 försvagades militärmakten, vilket gav gerillagrupperna ett övertag. Krigets härjningar och ny svår torka ställde åter miljoner etiopier inför svälthot. Samtidigt förlorade regimen det militära och ekonomiska stödet från Sovjetunionen, där kommuniststyret föll. Mengistu tvingades 1990 erkänna att planekonomin misslyckats. Han utlovade marknadsreformer, men det var för sent. I maj 1991 tvingades Mengistu fly landet. EPRDF:s trupper tågade in i Addis Abeba och tog makten med USA:s stöd.

Meles Zenawi till makten

Eritreanska folkets befrielsefront (EPLF) intog samtidigt Eritreas huvudstad Asmara. Med EPRDF:s samtycke kunde Eritrea planera sin självständighet som utropades 1993.

De nya makthavarna i Addis Abeba bildade en övergångsregering med deltagare från flera politiska grupperingar. EPRDF:s ordförande Meles Zenawi utsågs till provisorisk statschef. Den tidigare marxistiska partialliansen förespråkade nu marknadsekonomi och privatisering av statliga företag, medan jorden skulle förbli i statlig ägo.

EPRDF hamnade snart i konflikt med Oromos befrielsefront (OLF), som hade stridit mot Mengisturegimen utan att ansluta sig till EPRDF. Inför lokalvalet 1992 utbröt strider mellan de båda parterna. OLF, den dominerande rörelsen bland majoritetsfolket oromoer, lämnade samlingsregeringen tillsammans med Ogadens nationella befrielsefront (ONLF) och flera andra grupper. OLF bojkottade valen, vilket bidrog till en överlägsen seger för EPRDF.

I enlighet med en ny författning som trädde i kraft 1995 omvandlades Etiopien till en federation. Tretton provinser ersattes med nio nyskapade delstater indelade utifrån etniska principer (se Aktuell politik).

Krig mot Eritrea

Parlamentsvalet 1995 bojkottades av oppositionspartierna och EPRDF vann ännu en överväldigande seger. EPRDF:s starke man Meles Zenawi blev premiärminister.

Med Eritrea hade Etiopien till att börja med ett nära samarbete. Efter hand började det gnissla kring bland annat valuta- och handelsfrågor. Oenighet fanns också kring den omarkerade gränsen. I maj 1998 erövrade Eritrea den lilla orten Badme, varpå Etiopien förklarade krig.

I början av 1999 hade länderna tillsammans mobiliserat över en halv miljon soldater och hårda strider utkämpades. FN inledde intensiva fredsförhandlingar. I maj 2000 gick Etiopien till storoffensiv och återtog alla förlorade områden. När vapenvila slöts i juni hade upp till 100 000 människoliv spillts. Efter medling slöt de två länderna i december samma år ett fredsavtal.

FN fick i uppdrag att övervaka en buffertzon längs gränsen genom FN-missionen i Etiopien och Eritrea (Unmee). Gränstvisten hänsköts till en oberoende kommission. Trots löfte från båda sidor om att godta kommissionens beslut satte sig Etiopien på tvären när utslaget 2003 blev att Badme, där striderna först blossat upp, skulle tillfalla Eritrea. Etiopien behöll kontrollen över Badme vilket fick som följd att Eritrea omöjliggjorde Unmees uppdrag och FN lämnade området 2008 (se även Konflikter: Tigray).

Kritiserade valsegrar

I parlamentsvalet 2000 vann EPRDF än en gång med bred marginal. Varken oppositionen eller oberoende observatörer ansåg att valet hade genomförts korrekt. Oppositionen fortsatte att protestera mot regeringen och polisen gick ofta brutalt fram mot demonstranter. Ute i delstaterna stred olika separatistgrupper för sin sak. Under 2003 och 2004 rapporterades över 500 människor ha dödats under förföljelser av anuakfolket i delstaten Gambella i väster. Anuakerna anklagades för att ha överfallit andra, inflyttade folkgrupper.

Svår torka drabbade främst östra Etiopien under 2002 och 2003. Det blev ett hårt bakslag för ekonomin och miljontals människor blev beroende av matbistånd från utlandet för sin överlevnad.

Inför parlamentsvalet 2005 bildade en rad oppositionspartier två allianser: Koalitionen för enhet och demokrati (CUD) och Förenade Etiopiens demokratiska krafter (UEDF). Det visade sig snart att stora delar av befolkningen tagit till sig löften från regeringen om politisk mångfald. Klimatet var friare än inför tidigare val, bland annat fick oppositionen komma till tals i statliga medier. Oväntat, åtminstone för EPRDF, fick oppositionen nästan en tredjedel av platserna i den federala församlingen. I Addis Abeba vann CUD en jordskredsseger i regionvalet och fick alla mandat utom ett. Det bäddade för ett första demokratiskt maktskifte i Etiopien, om än på regional nivå.

CUD:s ledning hävdade dock att omfattande valfusk hade förekommit och vägrade att godkänna resultatet. Partiledningen uppmanade till civil olydnad och protester mot regeringen och valmyndigheten. Oroligheter utbröt och regeringen tog snabbt i med hårdhandskarna för att få slut på protesterna.

Tillslag mot regimmotståndare

Hundratusentals människor demonstrerade veckorna efter valet i maj och återigen hösten 2005. Tusentals greps under protesterna och sammanlagt runt 200 dödades. Många sköts ihjäl av kravallpolis. När parlamentet samlades i oktober 2005 bojkottade många CUD-ledamöter sessionen. En månad senare greps hela partiledningen och över 100 andra, däribland journalister och människorättsaktivister. I juli 2007 dömdes 38 av dem till livstids fängelse, för att sedan genast benådas.

Våldsutbrotten och brott mot de mänskliga rättigheterna efter valet 2005 solkade EPRDF-regeringens anseende internationellt. Tidigare hade regeringen lovordats för att ha infört flerpartisystem och för satsningar på ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning.

I slutet av 2006 gick Etiopien in med trupp i Somalia för att stödja den så kallade övergångsregeringen i strider mot islamister (se Utrikespolitik och försvar).

ONLF gick i april 2007 till väpnat anfall mot ett oljefält som sköttes av en kinesisk koncern. Nio kineser och 65 etiopier dödades i överfallet, som sågs som ett hot mot framtida utländska investeringar i landet. Motståndsrörelsen motiverade anfallet med att militären tvingat bort nomadstammar från deras betesmarker. Myndigheterna stängde ute utländska observatörer från regionen och rapporter om strider, folkfördrivning och allvarliga människorättsbrott förekom.

Meles Zenawi avlider

Inför parlamentsvalet i maj 2010 var oppositionen splittrad och försvagad. Sedan 2005 rådde ett betydligt hårdare politiskt klimat och oppositionen kunde inte samla sig på nytt. Valet befäste EPRDF:s totala kontroll över politiken. En ny oppositionsallians som hade bildats inför valet, Medrek (Forum), tog ett enda mandat i det federala parlamentet medan ett gick till en oberoende kandidat. Resten gick till EPRDF och en rad allierade partier.

I augusti 2012 avled premiärminister Meles Zenawi oväntat på ett sjukhus i Belgien. Oro fanns för att hans död skulle utlösa en maktkamp och öka instabiliteten i landet. Andra hyste förhoppningar om ett öppnare och mer tolerant politiskt klimat. Men vice premiärminister Hailemariam Desalegn tog över makten utan att några större kursändringar åt något håll kunde noteras. Hans tillträde som regeringschef innebar dock ett trendbrott, då han inte kom från de traditionella maktbärande folken tigreaner och amharer. Hailemariam Desalegn tillhörde den lilla folkgruppen wolayta från södern och var dessutom protestant.

I parlamentsvalet i maj 2015 tog EPRDF och några allierade regionala partier hem alla mandat. Oppositionen blev helt utan representation. Både upptakten till valet och själva valdagen var i stort sett lugna. De två största oppositionsgrupperna, Medrek och Blå partiet, godtog inte resultatet och sade att deras anhängare utsatts för trakasserier. Valobservatörer från Afrikanska unionen (AU) hade inga anmärkningar medan EU och Cartercentret, som övervakat tidigare val, inte var inbjudna att närvara.

Undantagstillstånd och kursändring

Från slutet av 2015 slogs upprepade regeringsfientliga protester i Oromia ned med våld. Demonstranterna vände sig mot planer på att utvidga huvudstaden in på Oromias territorium. De krävde samtidigt större inflytande för oromoerna och amharerna inom den regerande alliansen. I oktober 2016 införde regeringen undantagstillstånd i ett försök att få kontroll över situationen. FN, som uppskattade att 600 demonstranter dödades i oroligheterna, krävde en internationell utredning. Tiotusentals demonstranter ska ha fängslats.

Undantagstillståndet hävdes först i augusti 2017. Läget var då lugnare men under hösten förekom nya protester, ibland med dödlig utgång. Samtidigt intensifierades strider mellan oromoer och somalifolk som tvistar om mark längs gränsen mellan delstaterna Oromia och Somali. Under hösten krävde konflikten hundratals liv. Över en miljon människor rapporterades ha flytt undan oroligheterna som fortsatte in på det nya året.

Samtidigt ökade splittringen inom EPRDF. I ett försök att lätta på trycket frigav regeringen i början av 2018 hundratals fångar, däribland flera oppositionsledare. I februari 2018 lämnade Hailemariam Desalegn posten som regeringschef "i hopp om att det skulle bidra till en lösning" på landets problem. Efter hans avgång infördes ett nytt undantagstillstånd på sex månader.

Valet av ny regeringschef kom att bli av stor vikt. I april 2018 utsågs den 42-årige Abiy Ahmed Ali till ny, rekordung premiärminister. Abiy var ledare för oromofolkets parti inom EPRDF. Det var första gången under partialliansens nästan 30 år långa styre som en person från majoritetsfolket oromoer valdes till premiärminister.

Abiys tillträde blev början på en period med politiskt töväder och ekonomiska reformer. Han återupptog också den stagnerade fredsprocessen med Eritrea. Men Abiys reformagenda skulle också komma att bringa underliggande etnisk splittring och inre maktstrider i dagen, vilket slutligen skulle utmynna i ett inbördeskrig i det nordliga Tigray.

Om våra källor