Kina – Geografi och klimat

Kina är till ytan ett av världens största länder, mindre än Ryssland och även Kanada (om både land och hav räknas in) och ungefär lika stort som USA. Havet i öster och sydöst, bergen i väster och sydväst, öknarna i nordväst och de svårforcerade regnskogarna i söder har alla bidragit till Kinas relativa isolering genom årtusendena.

Stora delar av landets bergiga inre är ytterst glest befolkade. Västra och sydvästra Kina täcks av den väldiga tibetanska högplatån, som i söder kantas av världens största bergskedja Himalaya. Där, på gränsen mot Nepal, ligger också jordens högsta berg, Qomolangma eller Mount Everest.

År 2010 avgjordes en segdragen tvist mellan Nepal och Kina om höjden på Mount Everest. Kina godtog då Nepals linje som innebar att snötäcket på berget skulle räknas in, och den officiella höjden fastställdes till 8 848 meter. I gengäld gick Nepal med på att Kinas mätpunkt, toppen på själva berget under snön, var 8 844 meter. Det finns dock geologer som ifrågasätter om något av dessa mått stämmer. Enligt deras teorier blir berget hela tiden högre på grund av kontinentalplattornas rörelse. En amerikansk forskargrupp mätte 1999 berget med GPS-teknologi och kom då fram till att det var 8 850 meter högt. 

Kina delar gräns med 14 länder (se karta). Landets gränser har varit omtvistade genom åren och än idag bråkar Kina och Indien om rätten till gränsområden. I havet utanför kusten i öster gör Kina anspråk på den karga obebodda lilla ögruppen (Diaoyu/Senkaku) som kontrolleras av Japan medan man även har en pågående konflikt med några sydöstasiatiska länder om ögrupperna Paracel och Spratly, vilka inte bara är strategiskt belägna utan också rika på såväl fisk som olja och naturgas. Kinas ledare hävdar även att Taiwan är en del av Folkrepubliken Kina (se vidare Utrikespolitik och försvar).

Landet har liknats vid en jättelik trappa från centrala och sydöstra Kinas bördiga floddalar och kustlandskap till platåerna på 1000–2000 meters höjd längre västerut och slutligen upp till inlandets dramatiska höjder. I nordväst breder regionen Xinjiangs vidsträckta stäpp- och ökenområden ut sig. Österut ligger de eroderade lössjordsområden där landets näst största flod Huanghe (Gula floden) hämtar de jordavlagringar som bildar den tättbefolkade, torra nordkinesiska slätten. Låglandet i sydöst är kuperat med slättområden och floddalar.

Den nyckfulla Gula floden, vars översvämningar ofta vållat katastrofer, har aldrig varit särskilt viktig som trafikled. Det har däremot den mäktiga Changjiang eller Yangtzefloden (Långa floden), som med sina 630 mil är en av världens längsta och mest trafikerade flodleder. Norra Kinas största flod är Heilongjiang (Amur), och i Sydkina strålar de tre floderna Xijiang (Västra floden), Beijiang och Dongjiang samman i det bördiga delta där den stora Zhujiang (Pärlfloden) mynnar ut i Sydkinesiska sjön.

Klimat

Kinas nordligaste del når ungefär samma breddgrad som norra Tyskland, medan dess sydligaste punkt ligger i tropikerna. Östra Kina har havsklimat och i söder råder subtropiskt klimat. Större delen av landet har dock ett tempererat, kontinentalt klimat, präglat av kontinentens monsunvindar och angränsande hav. Temperaturen varierar avsevärt under året; vintrarna är oftast kallare och somrarna varmare än i andra länder på samma latitud.

Vintermonsunen från norr och nordväst för ner kall och torr luft från Sibirien och ger norra Kina bistra vintrar. I januari är medeltemperaturen i det nordliga Manchuriet under –10 ºC och det är inte ovanligt med köldknäppar på –20 ºC och kallare. Den sydliga sommarmonsunen för in fuktig luft framför allt i de södra och östra delarna av landet och den mesta nederbörden faller under sommaren. I vissa områden kan årsnederbörden uppgå till omkring 2000 mm. Nederbörden avtar åt nordväst och är i Xinjiangs ökenområden mindre än 250 mm om året.

Läs mer om miljö- och klimatfrågor i Naturtillgångar, energi och miljö.

Om våra källor