Kina – Utrikespolitik och försvar

Efter att länge ha legat lågt och byggt upp sin ekonomiska och militära styrka har Kina på allvar tagit steget ut på världsarenan som en ledande aktör. Utrikespolitiken har blivit mer aktiv och påstridig och landet har stärkt sin närvaro både regionalt och globalt. Omsvängningen framställs av den kinesiska ledningen som ett led i att förverkliga drömmen om Kinas nationella återfödelse. 

När Xi Jinping inledde sin andra period vid makten 2017–2018 presenterades den nya, förändrade utrikespolitiken. Nu var det inte längre den tidigare ledaren Deng Xiaopings ledord om att ”dölja sina förmågor och bida sin tid” och att ”inte försöka ta ledningen” som gällde utan i stället Xis riktlinjer om att Kina aktivt skulle försvara sina intressen och försöka påverka internationellt med sitt synsätt. Målet var att göra Kina ännu starkare, något som också skulle ske genom att fortsätta den pågående upprustningen och moderniseringen av försvarsmakten (se nedan) och genom att utveckla nya partnerskap och allianser. Samtidigt sågs det som viktigt att Kina skulle uppträda som en ansvarstagande stormakt.

Kinas Sidenvägsinitiativ (Belt and Road Initiative, BRI) skulle bidra till att uppnå de nya målen. Jättesatsningen på nya ”sidenvägar” handlar om att genom kinesiska investeringar i infrastruktur koppla samman och underlätta handel och transporter mellan Asien, Europa och Afrika. BRI består dels av en landbaserad del som lanserades 2013, dels av satsningar på omfattande sjöfartsleder, hamnar och annan infrastruktur till havs. Sidenvägsinitiativet är tänkt att generera flera tusen miljarder kronor i investeringar runt om i världen. Kina har gärna framställt det som ett utvecklingsprojekt som ska hjälpa omvärlden och utvecklingsländer att öka sitt välstånd och bygga viktig infrastruktur. Men det finansieras huvudsakligen med hjälp av kinesiska lån till länderna som deltar. BRI har därför även kritiserats för att det medfört att utvecklingsländer har skuldsatt sig gentemot Kina, vilket gör dem känsliga för kinesisk påverkan.

Kinas utlåning till BRI-projekt har minskat på senare år och flera projekt har drabbats av problem bland annat på grund av bristande kartläggning av risker. Ändå hade Peking vid början av 2020-talet undertecknat över 200 samarbetsavtal med över 150 länder.

Många traditionella prioriteringar har samtidigt fortsatt att vara viktiga i utrikespolitiken, inte minst betonandet av Kinas territoriella anspråk på Taiwan och ögrupper i Syd- och Östkinesiska haven (se nedan); dessa pekas fortsatt ut som ”kärnintressen”.

Ökad rivalitet med andra stormakter

Kinas pågående globala expansion har mötts av oro på många håll i omvärlden. Inte minst ses det som oroväckande att den kinesiska ledningen sagt sig vilja påverka och förändra den globala ordningen som styr världen och vill framhålla sitt ekonomiska och politiska system som ett alternativ till liberal demokrati i västvärldens tappning.

Kina har intagit en aktivare roll internationellt, deltagit mer i FN-sammanhang och samtidigt tagit på sig ett större ansvar i fredsbevarande operationer.

Kina har sedan millennieskiftet även anordnat regelbundna toppmöten med de afrikanska länderna. Vid mötena har överenskommelser nåtts om kinesiska lån, bidrag och investeringar i infrastruktur med mera i afrikanska länder i utbyte mot att Kina får tillgång till viktiga råvaror. Samarbetet handlar även om militärt stöd. För Peking har det blivit allt viktigare att vinna över Afrika på sin sida i den hårdnande maktkampen med USA och västländer.

Kina lanserade även i början av 2020-talet det Globala utvecklingsinitativet (Global development initiative, GDI). Initiativet ska främja fattigdomsbekämpning, livsmedelstillgång och klimat- och miljöarbete och andra frågor som är viktiga för utvecklingsländer.

Peking har också försökt axla en global medlarroll i olika sammanhang. Det var till exempel Kinas förtjänst att Iran och Saudiarabien 2023 enades om att återuppta diplomatiska förbindelser efter åratal av frostiga relationer.

Det kinesiska ledarskapet lyfte fram överenskommelsen som ett resultat av det Globala säkerhetsinitiavet (Global Security initiative, GSI) som presenterades av Xi Jinping 2022. GSI lanseras av Kina som en ny modell för internationell säkerhet, som bygger på att ingen stat ska utvidga sin säkerhet på bekostnad av någon annans med icke-inblandning i andra staters angelägenheter och staters okränkbara suveränitet som ledstjärnor.

President Xi Jinping har även tagit initiativ för att få ett slut på det fullskaliga ryska invasionskriget i Ukraina som inleddes 2022 (se nedan), men dessa försök har mött kritik från västländer för att inte vara allvarligt menade och för att gynna ryska intressen.

Relationerna med Ryssland

När folkrepubliken föddes 1949 stödde USA den rivaliserande kinesiska regimen på Taiwan och försökte isolera den nya kommunistiska staten på fastlandet. Kina lierade sig i stället med Sovjetunionen och blev beroende av sovjetiskt militärt och ekonomiskt bistånd. Men den ideologiska klyftan mellan Moskva och Peking växte, och Kina anklagade ryssarna för att eftersträva världsherravälde. Korta men blodiga strider utkämpades 1969 vid gränsfloden Amur (Heilongjiang).

Ett banbrytande Pekingbesök av president Richard Nixon 1972 inledde ett närmande mellan USA och Kina. 1979 normaliserades relationen helt sedan USA accepterat att bryta med Taiwan. Under 1980-talet försökte Kina ha vänskapliga band till både USA och Sovjet, men det var först med den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjovs Kinabesök 1989 som de kinesisk-sovjetiska förbindelserna återknöts fullt ut. Efter Sovjet¬unionens kollaps 1991 erkände Kina de före detta sovjetrepublikernas självständighet. Flera gamla rysk-kinesiska tvister om den 430 mil långa gränsen i öster avslutades under 1990-talet och 2008 kunde länderna även lägga en tvist om två öar till handlingarna.

Relationen till Ryssland har blivit allt mer betydelsefull för Kina. Det beror inte minst på det omfattande handelsutbytet mellan länderna. För Kina är inte minst energiimporten från Ryssland viktig.

Under det senaste årtiondet har Kinas och Rysslands auktoritära makthavare även förenats i konkurrensen med stormakten USA och stått på samma sida i de spänningar som uppstått med länder som värnar om liberal demokrati och en fungerande rättsstat. Moskva och Peking säger sig förespråka en "multipolär världsordning" i stället för USA:s rådande dominans.

Vid ett möte inför vinter-OS i Peking 2022 bekräftade Xi Jinping och den ryske presidenten Vladimir Putin i en gemensam lång kommuniké den goda relationen mellan länderna, som nu uppgavs vara varmare än på länge. De enades samtidigt om ökad fossilgasexport från Ryssland till Kina och tog gemensamt avstånd från både Nato-utvidgning nära Rysslands gränser och USA:s ”negativa inverkan på fred och stabilitet” i Asien-Stillahavsregionen.

Kina har inte fördömt Rysslands krig i Ukraina. Efter den ryska fullskaliga invasionen i februari 2022 uppmanade Peking parterna att respektera varandras suveränitet och att lösa konflikten på diplomatisk väg. Kina har även kritiserat USA och försvarsalliansen Nato för att inte ha tagit hänsyn till Rysslands säkerhetsintressen när det gäller Ukraina.

I februari 2023 försökte Kina inta en medlarroll genom att presentera en fredsplan om eldupphör och start för fredssamtal och slopade sanktioner mot Ryssland. Inget sades i planen om rysk reträtt från ockuperade områden (se vidare Ukraina: Utrikespolitik och försvar). Kina har – till skillnad mot EU-länder, USA och andra stater – fortsatt att bedriva handel med Ryssland, och exporterar även produkter som kan användas för militärt bruk, såsom drönare och mikrochips. Bedömare menar att Kina indirekt tagit ställning för Ryssland samtidigt som man försökt framställa sig som neutralt.

Ryssland och Kina samarbetar även inom Shanghai Cooperation Organization och har inom ramen för detta regionala samarbete genomfört gemensamma militärövningar. I organisationen ingår även Indien och Pakistan sedan 2017 och de för Kina, inte minst ur energisynpunkt, viktiga central¬asiatiska grannländerna. En del bedömare menar att Kina tagit tillfället i akt att ytterligare öka sitt inflytande i Centralasien när Ryssland är upptaget med kriget mot Ukraina.

Relationerna med USA

Relationerna mellan USA och Kina präglas i dag av ökande ekonomisk konkurrens och politisk maktkamp. I dag är USA och Kina de två centrala stormakterna (läs mer i Utrikesmagasinet).

Kinas starka ekonomiska tillväxt och militära upprustning har bidragit till att hota USA:s globala maktposition. Efter det kalla krigets slut var USA länge den enda supermakten.

Under 1990-talet och 2000-talets första decennium var relationerna förhållandevis goda, med avbrott för två politiska kriser: Natos bombning av Kinas ambassad i Belgrad 1999 under försvarsalliansens flygkrig mot Jugoslavien samt en incident 2001 då ett amerikanskt signalspaningsplan tvingades nödlanda på ön Hainan efter att ha kolliderat i internationellt luftrum med ett kinesiskt jaktplan.

Samtidigt komplicerades förbindelserna av många frågor. För USA:s del gällde det Kinas kränkningar av mänskliga rättigheter, piratkopiering av märkesvaror samt det gigantiska amerikanska underskottet i handelsbalansen med Kina.

Under den globala finanskrisen från 2008 blev svagheterna i den amerikanska ekonomin uppenbara medan Kina framstod som starkare än någonsin genom sitt omfattande innehav av amerikanska värdepapper och sin gigantiska valutareserv. Efter Xi Jinpings tillträde som ny kinesisk president 2013 kom relationerna att bli mer ansträngda. Peking ogillar USA:s ökade engagemang i Östasien, vilket bland annat uppfattas som ett sätt att hindra Kina från att återta sin rättmätiga stormaktsroll i regionen. USA har å sin sida upprepade gånger kritiserat Kinas agerande i Syd- och Östkinesiska haven (se nedan). Att Kinas militär utpekades som delaktig i cyberattacker och -spionage mot amerikanska företag och tidningar underlättade inte kontakterna mellan länderna.

Med Donald Trumps tillträde som amerikansk president 2017 ökade spänningarna än mer. USA:s nationella säkerhetsstrategi från samma år markerade ett tydligt skifte i synen på Kina, som framställdes som ett direkt hot mot USA:s säkerhet och välfärd. Under slutet av 2010-talet utbröt dessutom ett handelskrig mellan de båda jättarna (se Ekonomisk översikt). Handelskonflikten fortsatte under efterträdaren Joe Bidens administration från 2021 och har sedan Donald Trump återkom som USA:s president i januari 2025 tilltagit kraftigt (läs mer om Donald Trumps tullkrig här).

Även den kinesiska utvecklingen av högteknologisk industri ses med oro av USA: flera kinesiska företag är idag världsledande inom bland annat artificiell intelligens och telekommunikationer. USA gjorde under slutet av 2010-talet allt för att försöka hindra den kinesiska telekommunikationsjätten Huawei från att bygga nya mobilnät, 5G, i olika länder och stoppa dess utrustning från att användas av amerikanska företag. Washington varnade för att företaget skulle kunna användas av Peking för att spionera. Därtill har USA några år in på 2020-talet försökt begränsa Kinas tillgång till komponenter för att tillverka halvledare och annan avancerad teknisk utrustning genom att införa exportbegränsningar och övertyga andra länder om att göra detsamma. USA lade 2023 till nya kinesiska teknikföretag på listan över bannlysta företag som inte får ta del av amerikansk teknikexport. Det var efter att det upptäckts att kinesiska förmodade övervakningsballonger hade färdats över USA.

Under 2020-talets första hälft har även allvarliga övergrepp och kränkningar av uigurernas rättigheter i Xinjiang samt Pekings tillslag mot demokratiaktivister i Hongkong till att ytterligare kyla ned relationerna mellan de båda stormakterna. En annan konfliktfråga har varit konflikten om Taiwan (se nedan).

USA har i ökad utsträckning försökt bygga samarbeten med stater med lika värderingar för att möta Kinas växande makt. USA bildade 2021 tillsammans med Australien och Storbritannien den nya säkerhetspakten Aukus, som underförstått var inriktad på att möta hotet från Kina. Även säkerhetssamarbetet mellan Indien, Japan, USA och Australien inom ramen för Quad har fått ny fart.

Kinas agerande i förhållande till Nordkorea har varit en orsak till irritation från amerikansk sida. Kina har kritiserats av USA för att inte göra tillräckligt för att pressa Nordkorea att avbryta sitt kärnvapenprogram. Nordkorea har sedan det kalla krigets slut varit en nära bundsförvant till Kina. Peking har stött FN-sanktioner mot Nordkorea, men de kinesiska ledarna har inte velat ta till allt för hårda metoder för att undvika att regimen i Pyongyang kollapsar. Inte minst finns det i Kina en stark oro för en flyktinganstormning in i landet över den gemensamma gränsen. Men den kinesiska ledningen oroas också över ett scenario där ett framtida återförenat Korea, liksom Sydkorea idag, är lierat med USA (se Nordkorea: Utrikespolitik och försvar respektive Sydkorea: Utrikespolitik och försvar).

Taiwanfrågan

Taiwanfrågan är central för förbindelserna mellan Kina och USA och viktig för de kinesiska kontakterna med övriga världen. Kinas ledare har velat använda den modell som gällt för Hongkongs införlivande i Kina, ”ett land, två system, också när det gäller Taiwan. Den kinesiska ledningen betraktar formellt sin motpart på Taiwan som en illegal utbrytarregim och verkar oförtrutet för att ön åter ska inlemmas i Kina. Kina har varit medlem i FN med permanent plats i säkerhetsrådet sedan världsorganisationen grundades 1945. Länge företräddes dock landet av regimen i Taiwan. Först 1971 kunde Folkrepubliken Kina ta säte i FN på Taiwans bekostnad.

Kinesiska militära manövrer utanför Taiwan var 1996 nära att utlösa en internationell kris. Spänningen ökade åter 2004 sedan Taiwans president föreslagit en folkomröstning om en ny författning. Året därpå antog Nationella folkkongressen en lag som tillät användning av militärt våld ”om Taiwan skulle utropa sin självständighet”. Sedan Taiwan fått ett Pekingvänligare styre 2008 förbättrades kontakterna markant (se Taiwan: Utrikespolitik och försvar). År 2014 hölls de första officiella samtalen på regeringsnivå mellan Kina och Taiwan sedan 1949. Vid mötet enades man om att upprätta en fast direktkanal för kommunikation mellan regeringarna.

Efter maktskiftet i Taiwan 2016 blev klimatet mellan Kina och Taiwan i ett slag iskallt. Peking markerade sitt missnöje med den nya taiwanesiska ledningen, som tydligt tagit ställning för Taiwans oberoende ställning under president Tsai Ing-wen, med att från sommaren 2016 avbryta de officiella kontakterna med Taipei samtidigt som man också började motarbeta Taiwans deltagande i internationella organisationer och konferenser. Ett framgångsrikt diplomatiskt krig, ofta med hjälp av ekonomiska lockbeten, inleddes också för att förmå det fåtal länder som hade officiella relationer med Taiwan att bryta med Taipei och i stället odla relationer med Peking (se även Taiwan: Utrikespolitik och försvar). Relationerna förblev mycket spända under Tsai ing-wens andra mandatperiod, med fortsatta hot och markeringar från Pekings sida, bland annat i form av militärövningar med stridsflyg nära Taiwan. Läget var oförändrat även efter det att partikollegan Lai Ching-te efterträtt Tsai som president i maj 2024.

USA har länge skyddat Taiwan från försök till militära maktövertaganden från fastlandet. Den amerikanska försäljningen av vapen till Taiwan har orsakat spänningar mellan Kina och USA. Samtidigt har USA tydliggjort att man inte stöder taiwanesiska självständighetssträvanden och är emot försök att ändra den rådande säkerhetsbalansen.

Relationerna med EU

Kinas relationer med Europa och EU-länderna har blivit mer komplicerade på senare år. Handelsutbytet är omfattande och ses som betydelsefullt från bägge håll. Men för EU är Peking inte bara en samarbetspartner utan även en ekonomisk rival.

Ökade spänningar har uppstått efter att EU-länderna införde importtullar på kinesiska elbilar (se Oktober 2024) eftersom man menade att kinesiska företag åtnjuter orättvisa konkurrensfördelar i och med att de får statligt kinesiskt stöd. Biltullarna bemöttes av Kina med höjda tullar på bland annat fransk cognac.
Från EU:s sida, såväl som från enskilda regeringar, har det understrukits att en god relation med Kina är beroende av att landet verkar för fred i Ukraina och inte bistår Ryssland med vapenleveranser.

Kina och EU förhandlade från 2014 om ett gemensamt investeringsavtal, som skulle ersätta olika bilaterala avtal. Men avtalet fick läggas på is 2021 sedan EU-parlamentet hade vägrat att ratificera det. Då hade Kina och EU-länderna hamnat på kollisionskurs efter det att Peking samma vår hade infört sanktioner mot fyra organisationer i Europa och mot tio enskilda personer däribland EU-parlamentariker och forskare. Sanktionerna uppgavs vara ett svar på EU-sanktioner mot ansvariga kinesiska statstjänstemän och företag med koppling till svåra kränkningar av mänskliga rättigheter i Xinjiang (se även Demokrati och rättigheter respektive Xinjiang).

Även Pekings ekonomiska påtryckningar och hot mot Litauen relaterat till Vilnius stöd för Taiwan bidrog till att relationerna mellan EU och Kina försämrades (se även Litauen: Utrikespolitik och försvar).

Sydöstasiatiska grannländer

Kontakterna med länderna inom den sydöstasiatiska samarbets­organisationen Asean har förbättrats sedan Kina under 1990-talet inledde samarbete med organisationen och från 2010 har Kina och Asean ett gemensamt frihandelsområde.

Men det finns en oro bland de sydöstasiatiska grannländerna för att Kina ska använda sin ekonomiska och militära överlägsenhet till att tilltvinga sig rätten till omtvistade havsområden, öar och rev i det olje- och gasrika Sydkinesiska havet. Havet är även viktig källa till fisk och det har också stor betydelse för internationell handel och sjöfart, då en betydande andel av handeln i världen fraktas med lastfartyg via dessa farvatten. Sedan början av 2010-talet har spänningarna i havsområdet successivt ökat. Kina och Vietnam tvistar om rätten till Paracelöarna (som Kina erövrade från Vietnam 1974) och patrullbåtar respektive fiske­fartyg från bägge länder har varit inblandade i olika skärmytslingar. Kinesisk oljeborrning utanför ögruppen ledde under 2010-talet till konfrontationer till havs, protester och stängningar av kinesiska fabriker i Vietnam och försämrade relationer.

Spänningarna kring ögruppen Spratly, som Kina gör anspråk på i konflikt med bland annat Vietnam, Filippinerna och Malaysia, ökade från slutet av 00-talet i takt med att Kina höjde aktiviteten i området och tonläget. 2007 sänkte kinesisk militär en vietnamesisk fiskebåt som Kina ansåg befann sig på kinesiskt territorialvatten i närheten av ögruppen. 2012 uppstod en konfrontation mellan filippinska och kinesiska militärbåtar sedan kinesiska fiskare upptäckts vid revet Scarborough shoal. Kina har också sedan 2013 hämtat upp sand från havsbotten som placerats på reven i ögruppen för att förstärkta och bygga ut dem. Mot slutet av 2010-talet uppdagades det att Kina anlagt robotförsvar, landningsbanor och militära radar- och kommunikationsfaciliteter på vissa av reven i Paracel- och Spratlyöarna. Därtill började Kina med kryssningstrafik i dessa farvattnen och flera militära övningar har också hållits i området på senare år.

Kinas agerande har delvis fått till följd att motparterna i ökad utsträckning sökt stöd hos USA. Från amerikansk sida har man riktat skarp kritik mot Pekings militarisering av de omstridda områdena. USA har låtit amerikanska militärfartyg passera i Sydkinesiska havet i särskilda operationer för att värna om ”navigationsfriheten”, som ett sätt att hålla havet öppet för internationell sjöfart.

Att Kina vägrat att hantera gränstvisterna genom internationell tvistlösning och krävt att det hela måste lösas bilateralt har förvärrat situationen. Filippinerna tog frågan till FN:s permanenta skiljedomstol i Haag 2013, som 2016 slog fast att de kinesiska anspråken inte "har någon laglig grund". Kina meddelade dock att det inte accepterade beslutet. Bara ett år efter domen gick Filippinernas nye president Rodrigo Duterte med på att diskutera frågan bilateralt. Samarbete inleddes på en rad områden och Filippinerna utlovades stora lån av Kina. Men maktskiftet i Filippinerna 2022 innebar att landet sökte ökat försvarssamarbete med dess traditionella bundsförvant USA. Bland annat fick amerikanska soldater stationeras på ytterligare fyra militära baser i norra delen av Filippinerna. Samtidigt med det tätare samarbetet mellan USA och Filippinerna har antalet skärmytslingar mellan kinesiska och filippinska fartyg i Sydkinesiska havet blivit fler och spänningarna trappats upp. Under 2023 rammades filippinska fiskefartyg och kustbevakningsbåtar av kinesiska fartyg vid flera tillfällen i närheten reven Scarborough shoal och Second Thomas.

Relationerna med Indien och Japan

Konkurrensen mellan Kina och Indien har ökat under senare år i takt med att länderna vuxit i ekonomisk och militär styrka samtidigt som deras inflytande i regionen ökat. 2003 lyckades Indien och Kina lösa delar av den gränskonflikt som har pågått sedan 1962, då Indien förlorade ett kort gränskrig. Kina har formellt gett upp anspråken på den indiska delstaten Sikkim. Länderna har ett omfattande handelsutbyte och har genomfört gemensamma militärövningar, trots att vissa gränsfrågor ännu är olösta. 2013 ingick Indien och Kina ett avtal om gränsförsvarssamarbete i syfte att undvika konfrontationer i de omstridda, gemensamma gränstrakterna i Himalaya. 2017 blossade gränskonflikten upp mellan de båda länderna igen då Indien anklagade Kina för att bygga vägar på omstritt område. Spänningar lindrades något efter möten mellan Indiens premiärminister Narendra Modi och Xi Jinping. Men 2020 utbröt våldsamheter mellan indiska och kinesiska soldater i gränsområdet mellan indiska Ladakh och kinesiska regionen Aksai Chin. Minst ett 20-tal indiska soldater dödades i handgemänget, som skedde utan eldvapen, och ett okänt antal kinesiska militärer. Indien och Kina enades 2024 om att återuppta patrulleringen av den omtvistade gränsen i Ladakh (se även Indien:Utrikespolitik och försvar). 

Relationerna störs dock även av Kinas samarbete med Indiens ärkefiende Pakistan, bland annat genom Sidenvägsinitiativet, samtidigt som det pågår en kamp om inflytande i Indiska oceanen. Peking ser också med oblida ögon på att Indien låter den tibetanska exilregeringen och den religiösa ledaren Dalai Lama verka i landet.

Japan är en av Kinas största handelspartner, men historiska ärr från kriget på 1930- och 1940-talen har svårt att läka. Folkliga protester mot Japan har blossat upp med jämna mellanrum, till exempel 2005 då en nyutgiven japansk lärobok ansågs negligera de japanska överträdelserna under krigsåren. Även japanska politikers besök i Yasukunitemplet i Tokyo, som hedrar japanska militärer som dog i andra världskriget, har bidragit till frostiga relationer mellan länderna under början av 2000-talet. 

Japan och Kina har en olöst konflikt om ögruppen Diaoyu (Senkaku på japanska). De åtta obebodda öarna kontrolleras av Japan men Kina och Taiwan gör också anspråk på dem. Även havsgränsen mellan Japan och Kina är omtvistad. 2010 avbröts de diplomatiska förbindelserna tillfälligt mellan länderna sedan en tvist uppstod efter att en kinesisk fiskebåt kolliderat med två japanska militärfartyg i närheten av de omstridda öarna. Konflikten fick en nytändning 2012 sedan japanska regeringen beslutat att köpa några av de omtvistade öarna av en privat ägare. Kina införde 2013 en särskild flygzon (ADIZ) i Östkinesiska havet, bland annat över den omtvistade ögruppen, där det krävdes att flygplan skulle rapportera sin närvaro. Japan lämnade in en officiell protest medan Sydkorea och USA kritiserade zonen. Spänningarna kring ögruppen har fortsatt i takt med att Peking låter kinesiska fartyg passera i farvattnen nära ögruppen. Samtidigt skedde en upptining i relationerna mellan Kina och Japan mot slutet av 2010-talet och i oktober 2018 kom Japans premiärminister Shinzo Abe till Peking för det första bilaterala toppmötet på sju år.

Förhoppningar om en bestående uppvärmning av relationerna har dock hittills kommit på skam. 2023 ökade spänningarna åter efter att Japan börjat släppa ut renat radioaktivt kylvatten från kärnkraftverket Fukushima. Det ledde till att Peking införde importförbud på japansk fisk och fiskeriprodukter (se Japan Utrikespolitik).

Vapenexport och försvar

Sedan slutet av 2010-talet har Kina satsat mer resurser på försvaret än något annat land i världen, näst USA. Målet är att landet 2049, när folkrepubliken fyller hundra år, ska räknas som en militär makt av världsklass.

Den militära försvarsmakten, Folkets befrielsearmé (PLA), är en viktig maktfaktor i Kina. Betydelsen av att behålla kontrollen över de väpnade styrkorna har lyfts fram av Xi Jinping, som säkrat såväl partiets som sin egen ledning över PLA, bland annat genom omorganisationer. Högsta statliga försvarsorgan är Centrala militärkommissionen. Också kommunistpartiet har en militärkommission. Xi Jinping är ordförande i båda. 2013 tillsattes även en nationell säkerhetskommission, också den under Xi Jinpings ledning, för att utarbeta säkerhetsstrategier för både intern och extern säkerhet.

Under folkrepublikens första årtionden var militären en utpräglad massarmé, vars blotta storlek, nära fem miljoner man, skulle avskräcka angripare. Sedan dess har armén mer än halverats i en process där Kinas försvar görs mer flexibelt, högteknologiskt och rörligt. En särskild raketstyrka har bildats samt en rymd- och cyberenhet som även svarar för elektronisk krigföring. Medan tonvikten har minskat på armén har flottan och flygvapnet byggts ut. Flottan har idag ett stort antal militärfartyg och ubåtar.

Kina sprängde sin första atombomb 1964 och en vätebomb tre år senare. Idag anses landet ha hundratals kärnvapen som kan nå stora delar av Asien, de flesta av dem landbaserade men också ett antal som kan avfyras från ubåt. Efter en provsprängning 1996 inledde Kina ett frivilligt stopp för sina kärnvapenprov. För närvarande pågår en snabb och omfattande modernisering och utökning av den kinesiska kärnvapenarsenalen. 

Kina genomförde 2010 ett test av ett robotförsvarssystem och demonstrerade därmed hur långt landet hunnit när det gäller avancerad vapenteknologi. Här ingår även utveckling av robotbestyckade ubåtar, krigsfartyg, olika obemannade robotflygplan, så kallade drönare, och stridsflygplan. Provflygningar under 2011 med ett nytt stridsflygplan, J20, införskaffandet av ett tidigare sovjetiskt hangarfartyg som rustats upp, samt utvecklingen av ett inhemskt hangarfartyg var ytterligare tecken på Kinas växande militära styrka. Militären uppges även satsa på cyberkrigföring och cyber­spionage. År 2021 utförde landet ett test av en hypersonisk robot, något som väckte oro bland annat i USA.

Under 2000-talet har relationerna med många utvecklingsländer styrts av Kinas växande energi- och råvarubehov. Kinesiska investeringar i och handel med afrikanska och latinamerikanska länder har ökat, liksom Kinas vapenexport till dessa stater. 

Kina började delta i fredsbevarande FN-operationer vid början av 1990-talet. Under början av 2000-talet ökade landet sitt deltagande i olika FN-operationer, huvudsakligen handlade det om icke-militär personal. Mot slutet av 2010-talet bidrog Kina i växande grad även med militärer till allt fler FN-insatser.

2017 upprättade militären sin första militärbas utanför Kina i Djibouti på Afrikas horn. Meningen var att underlätta för kinesiska trupper att delta i operationer mot pirater utanför Somalias kust och i Adenbukten.

EU har sedan dödsskjutningarna på Himmelska fridens torg 1989 ett vapenembargo mot Kina. Även USA har ett förbud mot vapenförsäljning till landet.

LÄSTIPS - läs mer om Kina i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Kinesiskt vågspel i Sydasien (2020-08-14)
Kina vill vara med och utnyttja Arktis möjligheter (2017-12-04)
Xi Jinpings Kina vill inta huvudscenen i världen (2017-11-07)

Om våra källor