Armenien – Inrikespolitik och författning

Armenien är en republik med ett parlamentariskt styrelseskick. Tidigare hade landets president det starkaste inflytandet medan parlament och partier var svaga, men efter författningsändringar 2018 har presidenten numera främst en representativ roll. Efter en ”sammetsrevolution” samma år styr premiärminister Nikol Pashinyan landet.  

Från slutet av 1990-talet och fram till 2018 dominerandes politiken av det nationalistiska och högerinriktade Republikanska partiet. Partiet har beskrivits som en postsovjetisk maktapparat som genomsyrade hela den offentliga förvaltningen. Partiet har också anklagats för att vara genomkorrumperat vilket var en viktig grund till de fredliga protester, den så kallade sammetsrevolutionen, som våren 2018 ledde till att partiet förlorade sitt grepp om makten.

Efter drygt en månad av protester under ledning av parlamentsledamoten Nikol Pashinyan blev Republikanska partiet tvunget att släppa fram Pashinyan och parlamentet utsåg honom till tillförordnad premiärminister i maj. Det nyval som hölls några månader senare, i december 2018, blev en förkrossande seger för Pashinyans reformallians som tog 70 procent av rösterna. Även de två andra partier som klarade femprocentsspärren beskrevs som Pashinyanvänliga. För det gamla maktpartiet Republikanska partiet var valet en katastrof: väljarstödet räckte inte för att komma in i parlamentet.

Nikol Pashinyan. Foto: Mikhail Metzel/TT/AP

Pashinyans program var ganska oklart, men åtgärder mot korruptionen lät tala om sig. Personer och företag med kopplingar till Republikanska partiet granskades, bland annat expresident Serzj Sargsyan och ordföranden i landets författningsdomstol. Expresident Robert Kotjaryan greps 2018, anklagad för att ha brutit mot grundlagen i samband med 2008 års val då protester krävde flera dödsoffer. Ingen av expresidenterna kom att dömas men en rad andra ministrar har under åren avsatts, anklagade för korruption.  

Pashinyan genomdrev 2020 ett par grundlagsändringar som innebar att flera domare i författningsdomstolen byttes ut och att presidenten förlorade sin rätt att godkänna grundlagsändringar. Förändringen ledde till att president Armen Sargsyan avgick i förtid 2022, frustrerad över att inte ha mer inflytande. Den partilöse Vahagn Khachaturyan valdes till ersättare.

Krigsförluster och protester

Den helt överskuggande frågan under Pashinyans ämbetstid har gällt konflikten med Azerbajdzjan om kontrollen över Nagorno-Karabach. Under ett krig i början av 1990-talet (se Modern historia) tog Armenien kontroll över området som ligger inne i Azerbajdzjan men där befolkningen till övervägande delen bestod av etniska armenier. Armenien ockuperade också områden i Azerbajdzjan som låg mellan Nagorno-Karabach och Armeniens gräns. Sedan dess har styrkeförhållandena ändrats. I ett kort krig hösten 2020 kunde Azerbajdzjan återta en del av Nagorno-Karabach samt allt territorium som Armenien i övrigt lagt under sig. Efter en längre blockad av Nagorno-Karabach tog Azerbajdzjan i en blixtoffesiv i september 2023 slutligen helt kontroll över området. Så gott som alla armenier i området flydde till Armenien (se Befolkning och språk). Läs mer i Konflikten om Nagorno-Karabach.

Armeniens krigsförluster har lett till att besvikna armeniers vrede vänts mot premiärminister Pashinyan som dock har kunnat hålla sig kvar vid makten. Ett oändligt antal regeringsombildningar har genomförts.

Efter nederlaget i kriget 2020 gjord sig Nikol Pashinyan osams med krigsmakten och bytte ut generalstabschefen men den samlade oppositionen bildade front och fortsatte att pressa Pashinyan som försvarade sig med att han varit tvungen att gå med en uppgörelse med Azerbajdzjan för att undvika ytterligare förluster. Till slut tvingades Pashinyan utlysa ännu ett nyval, i juni 2021. 

Pashinyans parti Samhällskontraktet vann med 54 procent av rösterna medan expresident Robert Kotjaryans Armenienalliansen kom tvåa med 21 procent. Republikanska partiet, nu i Hedersalliansen, blev parlamentets tredje kraft. Kotjaryan anklagade regeringen för valfusk men observatörer från OSSE och Europarådets parlamentarikerförsamling bedömde efter valet att det hade förekommit brister, men gav det i huvudsak godkänt.

Regeringens oförmåga att undsätta invånarna i Nagorno-Karabach efter kriget 2023 ledde till nya omfattande demonstrationer med krav på Nikol Pashinyans avgång. Folklig ilska riktades också mot Ryssland som inte stöttat Armenien under kriget (se Utrikespolitik och försvar). Regeringen svarade med massiva polisinsatser för att krossa protesterna. Samtidigt försökte Pashinyan lugna opinionen genom att avdela stora resurser till de armeniska flyktingarna (se Befolkning och språk).

När Armenien enligt avtal med Azerbajdzjan skulle lämna tillbaka kontrollen över fyra gränsbyar sommaren 2024 leddes protesterna av en ärkebiskop i den armeniska apostoliska kyrkan, Bagrat Galstanyan, som ordnade en protestmarsch från sitt stift i regionen Tavusj till Jerevan. Under några veckor ledde biskopen ett antal protestmöten och han framstod för en tid som en möjlig utmanare till Pashinyan. Den tanken förbleknade när det stod klart att Galstanyan på grund av att han även är kanadensisk medborgare inte skulle kunna bli regeringschef. Hundratals människor greps innan protesterna klingade av. Gränsändringarna bekräftades av parlamentet under hösten.

I början av 2024 lade Pashinyan fram ett förslag till en grundlag som var anpassad för att kunna tjäna en fredsuppgörelse med Azerbajdzjan. Bland annat hade en passus som krävde återförening mellan Armenien och Nagorno-Karabach tagits bort.

Våren 2025 meddelade Pahsinyan att Armenien och Azerbajdzjan var eniga om texten i ett fredsavtal (läs mer i Konflikten om Nagorno-Karabach).

FÖRFATTNING

Författningsändringar som godkändes i en folkomröstning 2015 trädde stegvis i kraft fram till presidentvalet 2018. Förändringarna innebar att makten förflyttades till premiärministern medan presidenten fick en ceremoniell roll.

Presidenten tillsattes tidigare på fem år i allmänna val och kunde väljas om en gång. Från och med presidentvalet 2018 är mandatperioden sju år utan möjlighet till omval. Presidenten väljs inte längre direkt av folket utan av ett elektorskollegium bestående av parlamentets ledamöter och representanter för provinsförsamlingarna. 

Presidenten utnämner formellt en regeringschef men måste utse den person som parlamentet valt. Likaså sker presidentens utnämnande av övriga ministrar på förslag av premiärministern. Om en premiärminister avgår under mandatperioden är det parlamentets talman som utser en ny efter samråd med partierna.

Parlamentet (nationalförsamlingen), som tidigare haft 131 ledamöter, har bantats till 101 platser. I praktiken kan de bli fler genom kompenserande tilläggsmandat. Sedan valet 2021 har parlamentet 107 ledamöter.

Ledamöterna utses från partilistor genom proportionella val. För enskilda partier krävs minst fem procent av rösterna för att få plats i parlamentet, medan tröskeln för valallianser är sju procent. Dessutom reserveras fyra platser för etniska minoriteter som väljs från egna listor.

Om ett parti får mer än två tredjedelars majoritet tilldelas de andra partierna extra platser så att det största partiets majoritet minskas till under två tredjedelar. Lagen kräver att det ska finnas minst tre partier/allianser i parlamentet, vilket gör det möjligt att få mandat även för en gruppering som inte får tillräckligt väljarstöd för att nå över tröskeln. Om en regering inte kan bildas inom sex dagar efter det att resultatet är klart måste en andra valomgång ske inom fyra veckor, mellan de två största partierna. Det parti som vinner får så många extra mandat att det når upp till en majoritet på 54 procent.

Läs om Armeniens rättsväsen i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

Armeniens partiväsen fortsätter att genomgå omvälvningar. Den stora fråga som blivit partiskiljande är korruptionen.

Störst i parlamentet är premiärminister Nikol Pashinyans parti Samhällskontraktet (Kaghakatsiakan Paymanagir) som på egen hand fick egen majoritet i valet 2021. I de båda föregående valen, 2017 och 2018, ingick Samhällskontraktet i en valallians med två småpartier – Det lysande Armenien (Lusavor Hayastan) och Republiken (Hanrapetutyun) Inget av dem lyckades komma över femprocentsspärren för partier i parlamentsvalet 2021.

Efter det misslyckade kriget mot Azerbajdzjan 2020 växte den folkliga vreden mot Pashinyan och 17 oppositionspartier gick samman i en rörelse som krävde nyval och maktskifte. Rörelsen stöddes av expresident Robert Kotjaryan, men när det drog ihop sig till nyval 2021 bildade han Armenienalliansen (Hayastan Dashink), som enligt det officiella valresultatet blev näst störst och därför den största oppositionskraften i parlamentet.

Det första partiet som registrerades efter självständigheten var Republikanska partiet (Hayastani Hanrapetakan Kusaktsutyun, HHK). Partiet satt vid makten från 1999–2018 men hamnade därefter utanför parlamentet. I valet 2021 ingick partiet i den då nybildade Hedersalliansen (Pativ Unem Dashink) som grundats av expresident Serzj Sargsyan. I Hedersalliansen ingår också Fosterlandspartiet (Hayrenik Kusaktsutyun) som grundades 2020 av Artur Vanetsyan, tidigare chef för landets mäktigaste säkerhetstjänst. Artur Vanetsyan var tidigare premiärminister Nikol Pashinyans förtrogne men hoppade av samarbetet med regeringen 2019. Det var ett kännbart avhopp för Pashinyan eftersom Vanetsyan haft i uppdrag att utreda oligarker och andra maktspelare.

2004 bildades Ett framgångsrikt Armenien (Bargavatch Hayastan Kusaktsutyun) av en affärsman, Gagik Tsarukyan som hade förbindelser med dåvarande presidenten Robert Kotjaryan. I valet 2012 blev Ett framgångsrikt Armenien näst största parti. Det höll ställningen 2017, i allians med två mindre partier under namnet Tsarukyan-alliansen, likaså i nyvalet 2018. I nyvalet 2021 nådde partiet inte över spärren till parlamentet.

Landets äldsta parti, grundat 1890, är Armeniens revolutionära federation (Hay Yeghapochakan Dasjnaktsutyun, oftast kallat Dasjnak). Det betecknar sig som socialistiskt men är samtidigt starkt nationalistiskt. En hjärtefråga är att få Osmanska rikets massakrer på armenier under första världskriget (se Äldre historia) erkända som folkmord. Partiet förespråkar upprättandet av ett Stor-Armenien som skulle innefatta delar av Turkiet, Georgien och Azerbajdzjan. Dasjnak styrde Armenien 1918–1920. Det var förbjudet under sovjettiden men hölls vid liv av armenier i exil. 

Efter självständigheten dominerades det politiska livet av dåvarande presidenten Levon Ter-Petrosyan och hans Panarmeniska nationella rörelsen (Hayots Hamazgain Sjarzjum, HHS). Partiet hade på papperet liberala värderingar men agerade auktoritärt. I mitten av 1990-talet var HHS Armeniens största parti. Dess popularitet minskade efter ett stormigt presidentval 1996 och avslöjanden av korruption. Senare ingick HHS i alliansen Armeniska nationella kongressen (Hay Azgayin Kongres, HAK). 

Om våra källor