Turkiet – Politiskt system

Turkiet har gått från att vara en parlamentarisk demokrati, med vissa begränsningar, till att återigen ha presidentstyre. Landet har ett starkt auktoritärt arv, där militärer och domare ofta satt folkviljan ur spel. Arvet från Kemal Atatürk har präglat Turkiet och kemalister, landsfaderns efterföljare, har värnat om den sekulära stat som skapades ur Osmanska rikets spillror. 2018 stärktes presidentens makt igen, nu med en islamist på posten. 

Militären i Turkiet hade länge stort politiskt inflytande (se Äldre historia). I ett nytt politiskt klimat från tiden vid millennieskiftet fick författningens i grunden odemokratiska struktur alltmer kritik. 2011 började de fyra partier som hade mandat i parlamentet förbereda en ny författning, den första som inte dikterats av militären.

Den politiska oppositionen motarbetade förslag om ett starkt presidentämbete, skräddarsydda för Recep Tayyip Erdoğan som var premiärminister men hade siktet inställt på presidentposten. Hans moderata islamistparti Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), som dominerar Turkiets politik sedan kort efter millennieskiftet, har det senaste årtiondet genomdrivit ändringar som samlar makten hos statschefen. Erdoğan bekläder posten sedan 2014. 

2017 antog parlamentet en lång rad ändringar i författningen som innebär en övergång från parlamentarisk demokrati till presidentstyre. Ändringarna godkändes med knapp marginal i en folkomröstning och trädde i kraft efter tidigarelagda parlaments- och presidentval 2018. Posten som premiärminister har avskaffats och den verkställande makten har överförts till presidenten som nu är både stats- och regeringschef och som, till skillnad från tidigare, inte behöver stå över partipolitiken.

Presidenten utses i allmänna val för en mandatperiod på fem år och kan väljas om en gång, men om parlamentet beslutar att utlysa nyval under presidentens andra period har presidenten rätt att ställa upp till nytt omval. Presidenten kan själv upplösa parlamentet och utlysa nyval, vilket automatiskt även leder till nytt presidentval. Tidigare utsågs presidenten av parlamentet för en period av sju år och kunde inte väljas om.

Presidenten kan själv utse alla ministrar och ett fritt antal vicepresidenter samt utnämna eller avskeda högre ämbetsmän utan parlamentets godkännande. Presidenten har ansvar för statsbudgeten och kan i viss utsträckning styra genom dekret, dock inte i frågor som rör mänskliga rättigheter eller den personliga friheten eller som strider mot gällande lagar. Författningsdomstolen har möjlighet att granska presidentens agerande, men merparten av domstolens ledamöter tillsätts av presidenten.

Parlamentet består av en kammare med 600 ledamöter. Den valbara åldern är sänkt från 25 till 18 år. Parlamentets mandatperiod är fem år och val ska genomföras på samma dag som presidentval. 

1935 var första året då kvinnor fick sitta i parlamentet. Då valdes 18 kvinnor in. 2023 fick parlamentet rekordstort antal kvinnliga ledamöter: 121 av 600. Men skillnaden är stor mellan partierna.

År 2022 ändrades även vallagen så att spärren för att komma in i parlamentet  sänktes från 10 procent till 7 procent av rösterna. Den tidigare höga tröskeln infördes av militärregimen 1980–1983 och motiverades med att den skulle skapa starka enpartiregeringar. Avsikten var också att stänga ute kurdiska och islamistiska partier som väntades få liten röstandel. Det ledde till att en stor del av väljarna blev utan representation i parlamentet när deras partier inte klarade sig över tröskeln. De få partier som tog sig in kunde dela på många mandat, vilket gav AKP oproportionerligt stor majoritet. Senare fann AKP trots det motiv för att sänka spärren: en lägre tröskel kan splittra oppositionspartierna, som hade visat sig benägna att bilda allianser för att nå över spärren.

Med Erdoğan som president har även statsförvaltningen centraliserats. Den omständigheten har dragit till sig kritik inte minst efter jordbävningskatastrofen 2023. Både hjälporganisationer och enskilda personer hävdar att arbetet sinkats av att viktiga organ inom räddningstjänsten inväntat beslut på central nivå.

Läs om Turkiets rättsväsen i Demokrati och rättigheter.

Politiska partier

Islamkonservativa Rättvise- och utvecklingspartiet (Adalet ve Kalkınma Partisi, AKP) dominerar politiken sedan 2002. Ledaren Recep Tayyip Erdoğan, som också var med om att bilda partiet, är landets mest inflytelserika politiker sedan republikens grundare Kemal Atatürk. Erdoğan var premiärminister från 2003 till 2014, då han valdes till president, och från 2018 utökades hans makt. Partiets kärnväljare är mestadels värdekonservativa sunnimuslimer från landsortsstäder, men AKP har också attraherat små och medelstora företagare som lockats av näringslivsvänlig ekonomisk politik. Många storstadsintellektuella stödde till en början AKP för de demokratiska reformer partiet drev igenom under den första mandatperioden. AKP var det första parti som nådde brett folkligt stöd för att utmana kemalisteliten. Efter hand har AKP tappat sin reformvilja, etablerat sig som makthavare, undanröjt hoten från militären och rättsväsendet och är inte längre beroende av att hålla sig väl med EU.

Gülenrörelsen, grundad av den muslimske predikanten Fethullah Gülen, är inte ett parti i egentlig mening, men har haft en viktig roll i det politiska landskapet. Rörelsen beskrivs som ett väldigt nätverk, kallat Hizmet (Tjänsten), med förgreningar inom stora delar av samhället. Gülenismen har ansetts stå för en moderat tolkning av islam och förespråkar fredlig samexistens och dialog med andra religioner. AKP och Gülenrörelsen arbetade länge sida vid sida, men ses i dag som rivaler av AKP. 

Nya välfärdspartiet (Yeniden Refah Partisi) är ett islamistparti, men inte ett stödparti till AKP. Partiet grundades och leds av Fatih Erbakan, son till Necmettin Erbakan som hade en central roll när islams politiska frammarsch började på 1970-talet. Då skedde islamkonservativ samling kring Necmettin Erbakan och dennes ideologi millî görüş, ungefär "den nationella visionen”. 

Kemalismen fungerade tidigare som övergripande och sekulär statsideologi, grundad av landsfadern Atatürk (se även Äldre historia). Hängivna kemalister har funnits inom militären, byråkratin och rättsväsendet men kemalismen har främst varit ett storstadsfenomen. Den främsta förespråkaren för strikt sekulär politik är Republikanska folkpartiet (Cumhuriyet Halk Partisi, CHP). Partiet grundades av Atatürk men har genomgått förvandlingar. Tidigare betecknat som socialdemokratiskt har det under 2000-talet närmast framstått som nationalistiskt och ställt sig på militärens sida gentemot demokratiska krafter. CHP fick 2023 en ny ledare i Özgür Özel. Bytet på partiledarposten bottnade i partiets besvikelse över att företrädaren Kemal Kılıçdaroğlu förlorat presidentvalet. Kılıçdaroğlu har förknippats med så kallad nykemalism, en rörelse som slår vakt om Turkiets band med västvärlden men som vill modernisera och liberalisera kemalismen.

I presidentvalet 2018 blev CHP:s kandidat Muharrem İnce tvåa. Efter att ha förlorat en ledarstrid i CHP grundade İnce 2021 ett nytt parti, Fosterlandspartiet (Memleket Partisi), detta trots risken för att splittra oppositionsrösterna.

Nationella handlingspartiet (Milliyetçi Hareket Partisi, MHP) är ett högerparti som odlar en mer ”etnisk” nationalism än huvudfåran av kemalister. Partiet har en närmast fascistisk bakgrund och organisationen Grå vargarna, informellt betraktad som MHP:s ungdomsförbund, låg bakom mord på politiska motståndare under 1970-talet. Under sin nuvarande ledare Devlet Bahçeli har partiet tagit avstånd från våld, men MHP kräver bland annat att Turkiet inte ska lämna det område som landet ockuperar på norra Cypern. MHP är också starkt emot kurdiskt självbestämmande. Inför valet 2018 ingick MHP ett samarbete med AKP som består.

Som reaktion mot att alltmer makt samlats kring president Erdoğan bildade en före detta MHP-politiker 2017 Det goda partiet (Iyi parti, IP) med hopp om att samla icke-socialistiska väljare som oroades av att demokratin urholkades. Partiet gick i allians med oppositionspartier inför valet 2018 och fick därigenom representation i parlamentet trots att det inte nådde tioprocentsgränsen på egen hand. 

Inför parlaments- och presidentvalen 2023 bildade sex oppositionspartier valallians. I alliansen ingick förutom CHP och IP:

Lycksalighetspartiet (Saadet Partisi, SP), den politiska grenen av millî görüş-rörelsen (se ovan).

Demokratiska partiet (Demokrat Parti, DP), som även 2018 ingick i en allians med CHP, IP och Lycksalighetspartiet. 

Demokrati och företagsamhet (Demokrasi ve Atılım Partisi, Deva), en avknoppning från AKP som leds av förre ekonomiministern Ali Babacan.

Framtidspartiet (Gelecek Partisi, GP), grundat av förre premiärministern Ahmet Davutoğlu.

IP lämnade alliansen inför kommunval som höll i mars 2024.

Erdoğan och AKP med alliansbröderna i MHP svarade på oppositionsalliansen 2023 med att knyta fler konservativa småpartier till sig: Stora enhetspartiet (Büyük Birlik Partisi, BBP) och Nya välfärdspartiet (Yeniden Refah Partisi, YRP). Dessutom rapporterades ett kurdiskt islamistparti, Frihetens sak (Partiya Doza Azadîm PDA), Hüda-Par på turkiska, stödja alliansen utan att ingå i den formellt.

Även längre ut på högerkanten bildades en allians, dominerad av Segerpartiet (Zafer partisi) som grundades 2021 av Ümit Özdağ med en brokig bakgrund i både MHP och IP. I presidentvalet 2023 var Segerpartiet ett av flera i ytterhögern som stödde Sinan Oğan, trea i valet. Partiet ställde sig inför den avgörande valomgången bakom Kemal Kılıçdaroğlu, sedan denne aviserat invandringskritisk politik i händelse av en valseger.

Turkiska arbetarpartiet (Türkiye İşçi Partisi, TIP) har uppstått ur tidigare kommunistpartier.

Politiker som företräder den kurdiska minoriteten har haft svårt att göra sina röster hörda. I val 2007 och 2011 tog sig kurder in i parlamentet som oberoende kandidater, för vilka tioprocentsspärren inte gällde, och bildade därefter en partigrupp. Lagliga pro-kurdiska partier som bildats sedan tidigt 1990-tal förbjöds på löpande band av domstol med motiveringen att de gått den förbjudna kurdiska PKK-gerillans ärenden, varefter de genast återuppstod under nytt namn och med nytt program. 2012 bildades Folkens demokratiska parti (Partiya Demokratik a Gelan, på turkiska Halkların Demokratik Partisi, HDP) pro-kurdiskt men med bredare vänsterideologisk framtoning och större möjlighet att locka väljare. Som första främst kurdiska parti lyckades HDP i valet 2015 ta sig över tioprocentströskeln, vilket gav så många mandat att AKP gick miste om två tredjedelars majoritet och därmed möjligheten att på egen hand skriva en ny författning. I nyval samma år gick HDP tillbaka efter att ha blivit utsatt för påhopp från regeringen för påstått samröre med PKK, men partiet klarade spärren på nytt och undanhöll fortfarande AKP dess efterlängtade absoluta majoritet. 2018 klarade HDP återigen tioprocentsspärren, men i det parlament som valdes kunde AKP fortsätta dominera politiken till följd av sin valallians med MHP. Sedan 2021 har myndigheter försökt förbjuda det prokurdiska partiet. Mot bakgrund av rättsprocessen har partiet valsamarbetat med Gröna vänstern (Yeşil Sol Parti, YSP) och låtit sina politiker ställa upp som vänsterkandidater. 2023 började partiet kalla sig Folkpartiet för jämlikhet och demokrati (Partiya Wekhevî û Demokrasiya Gelan/Halkların Eşitlik ve Demokrasi Partisi, Hedep) men bytte förkortning till DEM efter ett domstolsbeslut som invände mot Hedep.

Extremiströrelser

Partier som anses hota statens enhet eller dess sekulära karaktär eller som har ett marxistiskt program är förbjudna. Till dessa hör Kurdistans arbetarparti (Partiya Karkerên Kurdistan, PKK).

När PKK bildades 1978 var dess mål att upprätta en kommunistisk stat i de av kurder bebodda områdena i Turkiet, Irak, Iran och Syrien. Från 1984 ledde PKK ett gerillakrig mot den turkiska staten. 1999 greps PKK:s ledare Abdullah Öcalan, som nu är fängslad på livstid.

En organisation som kallar sig Kurdistans frihetsfalkar (på kurdiska Teyrêbazên azadiya Kurdistan, TAK) har tagit på sig flera självmordsattentat. Det är oklart om det är en utbrytargrupp ur PKK, eller om namnet används vid attacker som drabbar många civila och som PKK:s ledning inte vill stå för offentligt.

Det finns en rad extrema religiösa småpartier som alla är förbjudna, men som inte varit särskilt aktiva på senare år. Den mest aktiva vänsterextrema rörelsen är Revolutionära folkets befrielseparti/front (på turkiska Devrimci halk kurtulus partisi/cephesi, DHKP-C), som utfört en rad terrorattentat och är klassad som en terrororganisation av Turkiet, USA och EU.

Om våra källor