Venezuela – Utrikespolitik och försvar

Socialistregeringen i Venezuela har ansträngda relationer med stora delar av omvärlden på grund av sitt auktoritära styre, och nära samarbete endast med en handfull mer eller mindre totalitära stater. En gammal konflikt med Guyana har blivit akut då Venezuela nu gör direkt anspråk på två tredjedelar av det mindre grannlandet.

Venezuela hade redan ett spänt förhållande till framför allt västvärlden när presidentval hölls i juli 2024. När president Nicolás Maduro utropades till vinnare trots att mycket pekade på seger för utmanaren Edmundo González blev följden att bland annat USA, EU och en rad latinamerikanska länder vägrade att erkänna den officiella bilden (se Inrikespolitik och författning). Några av dem har i stället erkänt González som den rättmätige vinnaren. Kina, Ryssland och Kuba hör till de länder som gratulerat Maduro till segern.

Relationen till Spanien är särskilt ansträngd sedan Edmundo González fått en fristad där, och en spansk minister kallat Venezuela för en ”diktatur”.

Också förhållandet till flera latinamerikanska länder är spänt på grund av utvecklingen i Venezuela. Argentina har under den högernationalistiska presidenten Javier Milei blivit en av de mest högljudda kritikerna (se Argentina: Kalendarium) av Maduros regim och flera dissidenter har sökt sin tillflykt till den argentinska ambassaden i Caracas.

Även vänsterorienterade länder som tidigare varit vänligt inställda, som Brasilien och Colombia, tar i allt större utsträckning avstånd från regeringens agerande. Både Brasília och Bogotá begär att röstprotokoll offentliggörs innan de erkänner Maduros omval. Relationen till Brasilien blev i oktober 2024 så ansträngd att Caracas kallade hem sin ambassadör därifrån, samt kallade upp Brasiliens chargé d’affaires till utrikesdepartementet för att framföra en protest. Orsaken var att Brasilien satt stopp för Venezuelas anslutning till ländergruppen Brics, vilket utlöste ilskna reaktioner från president Maduro.

Också den akuta politiska krisen 2019 ledde till att redan ansträngda relationer med omvärlden förvärrades (se Modern historia). Den gången erkände närmare 60 länder (däribland Sverige) nationalförsamlingens dåvarande talman Juan Guaidó som Venezuelas legitime ledare, med hänvisning till att president Nicolás Maduro inte valts under korrekta och rättvisa förhållanden. Men något maktskifte blev inte av. EU drog tillbaka sitt erkännande när ett nytt parlament valts och i slutet av 2021 beslutade FN:s generalförsamling att erkänna Maduros regering, även om USA och en handfull andra länder höll fast vid erkännandet av Guaidó.

Långvarig tvist med Guyana

Konflikten med grannlandet i öster hamnade i världens fokus när Venezuelas parlament i mars 2024 röstade för att inrätta en ny delstat, Essequibo, i ett område som Guyana kontrollerar sedan 1800-talet. Redan dessförinnan hade en armégeneral utsetts till guvernör i regionen och de 125 000 guyanska invånarna erbjudits venezuelanska identitetshandlingar. På nya kartor som Caracas presenterat ingick redan Essequibo som en del av Venezuela.

Guyana protesterade mot vad som sågs som en kränkning av landets suveränitet. Guyana har i huvudsak stöd i omvärlden, som ser med oro på risken för en väpnad konflikt. Venezuela har skickat stora truppförstärkningar till gränstrakterna.

Tvisten går långt tillbaka i tiden men fick nytt bränsle sedan stora oljefyndigheter 2015 upptäckts i havet utanför det omtvistade området. Guyana vände sig småningom till Internationella domstolen (ICJ) i Haag i frågan och trots försök från Venezuela att stoppa processen beslutade domstolen i april 2023 att ta upp målet. Bara några månader senare auktionerade Guyana ut oljerättigheter i Essequibo, varpå Caracas svarade med att utlysa en folkomröstning om Venezuelas rätt till territoriet. När folkomröstningen genomfördes i december 2023 röstade en överväldigande majoritet av väljarna för förslag som bland annat ledde till att den nya delstaten inrättades.

Oklart läge

President Nicolás Maduro och hans guyanske motpart Irfaan Ali enades kort efter folkomröstningen om att inte ta till våld i konflikten. Det skedde vid ett möte i önationen Saint Vincent och Grenadinerna, på initiativ av Brasiliens president Lula da Silva. Men någon enighet i sakfrågan nådde parterna inte.

Och i Venezuela tolereras inga avvikande åsikter i frågan: arresteringsorder har utfärdats för oppositionsföreträdare som ifrågasatt resultatet i folkomröstningen – de anklagas för sammansvärjning och samarbete med ”fientliga utländska bolag” som oljebolaget Exxon Mobil.

Venezuelas agerande ses med oro av omvärlden. Brasilien skickade efter folkomröstningen trupper till sin gräns mot Venezuela för att stärka säkerheten och USA stärkte sitt militära samarbete med Guyana. Den forna kolonialmakten Storbritannien skickade ett örlogsfartyg till området, för att delta i en övning med guyansk militär. 

Fåtal allierade

Sedan flera år har den politiska och socioekonomiska krisen i Venezuela skapat instabilitet i hela regionen på grund av flyktingströmmar (se Befolkning och språk), epidemier, våldsutbrott, korruption, narkotikahandel och annan laglöshet (se även Sociala förhållanden).

Men Venezuela har hela tiden haft kvar stöd i regionen dels från vänsterregimer som i Kuba, dels från småstater runt Karibien (se vidare nedan). Liksom Ryssland och Kina – Venezuelas största långivare – motsätter de sig kraftfullt det de kallar inblandning i Venezuelas inre angelägenheter. 

I samband med Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 var Venezuelas president Nicolás Maduro en av relativt få ledare i världen som tog den ryske presidenten Vladimir Putin i försvar. Han anklagade Nato för att ha provocerat genom utvidgning österut och avvisade den ”perversa planen att omringa Ryssland militärt och strategiskt”. 

Några månader senare besökte presidenten Iran, som blivit en av Venezuelas viktigaste allierade vid sidan av bland andra Ryssland och Kina. I Teheran träffade Nicolás Maduro både president Ebrahim Raisi och den högste ledaren ayatolla Ali Khamenei. De båda länderna skrev under samarbetsavtal inom bland annat energi, finans och politik, och de enades också om att ”arbeta tillsammans med försvarsprojekt”. Ett år senare, i juni 2023, kom Irans president Ebrahim Raisi på besök och han betonade ländernas ”gemensamma intressen, gemensamma visioner och gemensamma fiender”. Parterna skrev under ytterligare 25 avtal om samarbete.

Ett par månader därefter togs Nicolás Maduro emot av Kinas president Xi Jinping, som meddelade att relationerna mellan de båda länderna ska "uppgraderas" till ett "strategiskt partnerskap för alla väder".

Sanktioner slår mot ekonomin

Amerikanska sanktioner mot Venezuela riktades i januari 2019 för första gången mot den livsviktiga oljesektorn. De skärptes vidare och omfattade från augusti samma år alla Venezuelas tillgångar i USA. I september förbjöds hela landets toppskikt att inresa i USA: från viceministrar och överstar och uppåt, samt alla ledamöter i grundlagsförsamlingen, liksom deras familjer. USA skärpte sanktionerna ytterligare i flera omgångar 2020. De gjorde det svårt för utländska affärsintressen att alls interagera med Venezuela.

De hårda sanktionerna infördes när Donald Trump var USA:s president. Relationerna tinade något efter Joe Bidens tillträde i början av 2021. Hösten 2023 kom vissa lättnader i sanktionerna mot olje- och gassektorn, samt guldindustrin. Det skedde sedan den venezuelanska regeringen nått en överenskommelse med oppositionen om spelreglerna inför presidentvalet 2024 (se vidare Inrikespolitik och författning).

Men andra sanktioner kvarstår. USA införde sanktioner mot vissa individer redan 2015, efter oroligheterna året innan. Från 2017 skärpte USA samt EU och Kanada i omgångar sanktioner som bland annat består av förbud mot vapenförsäljning samt inreseförbud och frysta tillgångar för personer som anklagas för brott mot medborgerliga och mänskliga rättigheter. Begränsningar infördes också för företag som gör affärer med den venezuelanska staten. Bland utpekade individer finns president Nicolás Maduro själv och inte minst den tidigare vicepresidenten Tareck El Aissami som anklagas för inblandning i narkotikahandeln. El Aissami är sedan april 2020 oljeminister. Alla åtta domare i Högsta domstolens författningskammare har också blivit föremål för sanktioner.

Andra allierade

Historiskt har relationerna till USA varit centrala och USA har förblivit den viktigaste handelspartnern. Men redan den med tiden alltmer USA-kritiska Hugo Chávez (president 1999–2013) odlade i stället kontakter med länder som stod långt ifrån USA – som Kina, Ryssland, Kuba, Iran, Libyen, Syrien, Nordkorea och Belarus. President Maduro har länge anklagat USA för att driva ekonomisk krigföring mot Venezuela och för att vilja störta hans regering.

Relationerna till USA försämrades redan efter kuppen mot Chávez 2002 (se Modern historia). Vid den tiden gav USA ekonomiskt stöd till venezuelanska oppositionsgrupper och många ansåg att kuppen stöddes av regeringen i Washington. USA hade länge kritiserat Venezuela för bristande samarbete i kampen mot narkotikahandeln och införde 2006 ett förbud mot vapenexport till landet. Venezuela har vid flera tillfällen utvisat amerikanska diplomater som anklagats för att ha försökt "destabilisera" landet. De båda länderna har inte haft ambassadörer i varandras länder sedan 2010.

I sina försök att motarbeta USA:s dominans bildade Venezuela och Kuba det vänsterorienterade blocket Alba för att främja ekonomisk solidaritet, social jämlikhet och politisk integration mellan regionens länder. De grundade också oljesamarbetet Petrocaribe: genom att erbjuda billig olja på förmånliga villkor till länder i Latinamerika och Karibien vann Venezuela politiskt inflytande. Både Alba och Petrocaribe har i praktiken upphört att fungera under den pågående krisen i Venezuela.

Venezuela har också varit tongivande i sydamerikanska ekonomiska och kulturella initiativ som den regionala banken Banco del Sur, tänkt att bli ett alternativ till Världsbanken, det regionala oljeföretaget Petrosur och Telesur, ett tv-nätverk. Telesur började sända från Caracas 2005 och var tänkt att vara en socialistisk latinamerikansk motvikt till spanskspråkiga CNN. Den venezuelanska staten är största delägare i Telesur. Andra vänsterorienterade latinamerikanska länder har ägt eller äger andelar i kanalen.

Regionala organ

Venezuela är medlem av den sydamerikanska organisationer Unasur, men även den är alltmer överspelad. År 2012 blev Venezuela även medlem av frihandelssamarbetet Mercosur, men 2016 stängdes landet av då det inte hade anpassat sin lagstiftning till organisationens regler. Sommaren 2017 skärptes avstängningen till att gälla "på obestämd" tid, då de övriga Mercosurländerna kritiserade Venezuela för att den demokratiska ordningen var satt ur spel.

Förhållandet till allamerikanska samarbetsorganisationen OAS var länge ambivalent och övergick småningom till att vara fientligt. Venezuela har ofta kritiserat organisationen för att vara USA-styrd. Kritiken från OAS mot Venezuela har skärpts avsevärt sedan uruguayaren Luis Almagro tillträdde som generalsekreterare 2015. Almagro har uttryckligen sagt att Venezuela inte längre är en demokrati och hotat med att stänga av landet från organisationen. Kritiken resulterade i att Caracas 2017 meddelade sin avsikt att lämna organisationen och sedan 2019 företräds Venezuela i OAS av oppositionen. Redan 2013 lämnade landet Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter (IACHR), ett fristående organ inom OAS, enligt beslut ett år tidigare.

På initiativ av Hugo Chávez lanserades 2011 en ny regional samarbetsorganisation, Celac, som var tänkt som ett alternativ till OAS. Celac omfattar alla länder i Latinamerika och Karibien men inte USA och Kanada.

Förhållandet till andra grannländer

Förutom Guyana har Venezuela också olösta gränstvister med några ö-stater i Karibien och med Colombia. Tvisten med Colombia gäller gränsdragningen i Venezuelabukten, där det kan finnas rika oljefyndigheter.

Relationen till Colombia har historiskt varit ansträngd och på senare år har den ofta varit direkt fientlig. Rent vapenskrammel förekom 2008–2010, då Hugo Chávez anklagade Colombia för att vara USA:s lakej och hans motpart Álvaro Uribe anklagade Venezuela för att stödja den colombianska vänstergerillan Farc. Inför OAS och FN anklagade länderna varandra för mord, kidnappningar, spionage och en rad incidenter utmed gränsen.

När en utpräglat konservativ president, Iván Duque, tillträdde i grannlandet 2018 blev förhållandet på nytt djupfryst. Colombia hör till de länder som slöt upp på USA:s sida i krisen 2019, och i samband med det bröts de diplomatiska förbindelserna. Tre år senare, i augusti 2022, återupprättades relationerna sedan vänsterpresidenten Gustavo Petro tillträtt i Colombia.

Den så kallade oljediplomatin är viktig för Venezuelas kontakter med omvärlden. Flera latinamerikanska och karibiska länder har knutit nära band till Venezuela i utbyte mot billig olja. Oljeleveranserna har dock i huvudsak upphört under den pågående krisen.

Venezuela var en av de fem stora oljeproducenter som bildade Opec 1960. Landet är fortfarande medlem.

Försvar

Venezuelas väpnade styrkor har i uppgift att försvara landet mot yttre fiender men också att bidra till den interna säkerheten och kampen mot narkotikaligorna. Sedan Hugo Chávez tid vid makten har militären nära band till landets regering (se Inrikespolitik och författning).

Vid sidan av den reguljära försvarsmakten (100 000 man, se faktaruta) finns nationalgardet (23 000) och halvmilitära styrkor (220 000), samt en arméreserv (8 000). Styrkorna utgörs i huvudsak av värnpliktiga soldater. Allmän värnplikt gäller för män och kvinnor mellan 18 och 60 år.

Kina och Ryssland förser Venezuela med vapen och tekniskt militärt stöd, och venezuelansk militär övar regelbundet med såväl kinesisk och rysk som kubansk och iransk militär.

Om våra källor