Kongo-Kinshasa – Inrikespolitik och författning

Kongo-Kinshasa är en republik som kombinerar ett parlamentariskt styrelseskick med presidentstyre. Presidenten har stora befogenheter. Det demokratiska systemet har brister och det är osäkert om den sittande presidenten Félix Tshisekedi verkligen vann presidentvalet 2018. I december 2023 valdes Félix Tshisekedi för en andra mandatperiod med överväldigande stöd, men även denna gång har hans seger ifrågasatts.

Kongo är ett vidsträckt och splittrat land. Under det belgiska kolonialväldet tvingades traditionella riken utan naturliga kontakter ihop inom en och samma gräns. Efter självständigheten 1960 har historien präglats av krig, diktatur och kupper (se Modern historia). Trots att det formellt är fred sedan 2003, fortsätter kriget i östra Kongo.

Senaste valet hölls i december 2023. Enligt valkommissionen vann att den sittande presidenten Félix Tshisekedi med 73 procent av rösterna. Hans främsta utmanare, Moïse Katumbi och Martin Fayulu, fick 18 respektive 5 procent. Oppostionen förkastades resultatet och kritikerna pekade på att valet hade präglats av kaos. På vissa platser kunde valet inte genomföras alls och många oegentligheter förekom. Liksom vid det förra valet var katolska kyrkan en av de skarpaste kritikerna.

Moïse Katumbi och Martin Fayulu krävde att valet skulle göras om men resultatet fastställdes av författningsdomstolen i början av 2024. 

President Félix Tshisekedi på ett valmöte i december 2023. Enligt valkommissionen vann han valet med god marginal men valets genomförande kritiserades av valobservatörer och oppositionspolitiker. Foto: Samy Ntumba Shambuyi/AP Photo/TT

I parlamentsvalet som hölls samtidigt vann Tshisekedis UDPS och allierade partier en stor majoritet av platserna (se nedan). I april 2024 utsåg Tshisekedi en ny premiärminister, Judith Suminwa Tuluka. Hon blev landets första kvinna på posten. Regeringsbildningen drog ut på tiden, först i slutet av maj meddelade presidenten sin nya koalitionsregering. Den viktiga försvarsministerposten gick till Guy Kabombo Muadiamvita från Tshisekedis eget parti.

Några dagar tidigare, den 19 maj, hade ett kuppförsök mot presidenten stoppats. Enligt arméns talesman sympatiserade kuppmakarna med landets förre diktator Mobutu Sese Seko (se Modern historia). Ledaren för kuppmakarna dödades tillsammans med tre andra i gruppen, som även omfattade några utlänningar. Två polismän miste livet när de försökte skydda ekonomiminister Vital Kamerhe, vars hem attackerades i samband med kuppförsöket. Drygt 50 personer ställdes inför rätta för sin inblandning i kuppförsöket. I september dömdes 37 av dem till döden, däribland tre amerikaner, resten av de åtalade friades från misstankar.

I oktober samma år meddelade president Félix Tshisekedi att han planerar tillsätta en kommission med uppgift att revidera författningen som antogs 2006. Oppositionen varnar för att revisionen ska leda till att Tshisekedi kan fortsätta som president när hans andra mandatperiod löper ut 2028. Enligt författningen får en president endast väljas om en gång (se nedan). Oppositionspolitiker och civilsamhället har bildat en koalition med målet att motarbeta författningsändringar som skulle kunna göra Tshisekedi till livstidspresident.

Ouppfyllda vallöften

När Félix Tshisekedi första gången valdes till president i slutet av 2018 var det en utbredd uppfattning att en annan kandidat, Martin Fayulu, hade vunnit valet (se Modern historia). Tshisekedi efterträdde Jospeh Kabila som varit president sedan 2001. Efter maktskiftet kunde oppositionen verka något friare än under Kabila, men i samband med valen 2023 hårdnade det politiska klimatet igen (se Demokrati och rättigheter).

Inför sin andra mandatperiod lovade president Tshisekedi att fullfölja sina löften från 2018 som han ännu inte lyckats infria: att få slut på kriget i öster och förbättra levnadsförhållandena för de runt tre fjärdedelar av befolkningen som lever i extrem fattigdom.

Striderna fortsätter i östra Kongo

Oroligheterna i östra Kongo fortsätter trots fredsavtal och flera försök till eldupphör. Striderna koncentrerade till provinserna Nordkivu och Sydkivu, samt Ituri. Uppskattningsvis strider 120 beväpnade förband i området, somliga rapporter uppger att det är dubbelt så många. Omkring 2022/2023 bildade regeringsarmén en allians, Wazalendo (patriot på swahili) med regeringstrogna miliser, medborgargarden och delar av FDLR (se nedan).

Miljontals människor har tvingats på flykt och är beroende av nödhjälp. Tusentals barn, kvinnor och män har utsatts för övergrepp av såväl rebeller som regeringssoldater. Det sexuella våldet är systematiskt och utstuderat grymt. Kongo var ett av de första länder i världen som bad Internationella brottmålsdomstolen (ICC) utreder brott begångna under kriget.

Fredsstyrkor, men ingen fred

FN har haft en fredsbevarande styrka, Monusco, i landet sedan slutet av 1990-talet. Den östafrikanska samarbetsorganisationen EAC skickade en fredsstyrka till östra Kongo 2022. Både EAC-styrkan och Monusco har kritiserats för att inte kunna skydda civilbefolkningen och de vapenvilor som förhandlats fram har brutits. I slutet av 2023 ersattes EAC-styrkan av soldater från södra Afrikas samarbetsorganisation SADC.

Ett år tidigare än tänkt, i början av 2024, inledde Monusco på president Tshisekedi begäran sin reträtt. Kort därefter gjorde en av de mäktigaste rebellrörelserna, M23, nya framryckningar i Nordkivu och regeringen meddelade att den inte längre begär att FN lämnar området. President Félix Tshisekedi anklagar grannlandet Rwanda för att stödja M23. Grannlandet Angola medlade fram ett eldupphöravtal mellan regeringen och M23, som började gälla 4 augusti. Avtalet bröts när M23 inledde en ny offensiv i oktober. Angola leder en observationsstyrka på plats sedan november.

Situationen förvärras av kolera- och mässlingsutbrott, klimatförändringar, internflyktingar som flyr striderna och utbredd fattigdom. Även den islamistiska rörelsen ADF trappade upp sina attacker mot civilbefolkningen under 2024. Våldet ökade också i provinsen Ituri. (Läs mer i Konflikter: Kongo-Kinshasa)

Oroligheterna i öster, samt den humanitära kris som följer i dess spår, är sammanflätade med andra svåra problem i landet: korruption, svaga institutioner, utbredd fattigdom och politisk instabilitet.

FÖRFATTNING 

Kongo-Kinshasas författning trädde i kraft 2006. Enligt den är presidenten statschef och överbefälhavare och utses i allmänna val på fem år. Presidenten, som kan väljas om en gång, har stor makt och är inte ansvarig inför parlamentet. Presidentvalet sker i en omgång där den som får flest röster segrar. 

Parlamentet består av två kamrar: nationalförsamlingen och senaten. Nationalförsamlingen har 500 ledamöter som väljs i allmänna val för en mandatperiod på fem år, och senaten har 108 ledamöter som utses av provinsförsamlingarna, också på fem år. Premiärministern utses av presidenten och tillhör vanligtvis nationalförsamlingens största parti. Premiärministern och regeringen är ansvarig inför parlamentet. Presidenten har rätt att upplösa parlamentet i händelse av en allvarlig konflikt mellan parlamentet och regeringen. 

Landet har 26 provinser, bland dem huvudstadsregionen Kinshasa. Provinserna har egna parlament och regeringar. Provinsförsamlingarna utser också guvernörer, som sitter på femåriga mandat. 

Historiskt har Kongo-Kinshasa varit ett på papperet starkt centraliserat land. I praktiken har banden mellan huvudstaden och de avlägsnare landsdelarna varit svaga, vilket skapat oklarhet om lokala ledares befogenheter och bidragit till misstro mot centralmakten. 

En viktig punkt i författningen är att alla personer som tillhör en folkgrupp som levde i landet vid självständigheten 1960 erkänns som medborgare. Därmed fastslås till exempel att tutsifolket banyamulenge är kongoleser (se Befolkning och språk). 

Läs om Kongo-Kinshasas rättsväsen i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

I Kongo finns hundratals registrerade partier men det är svårt att urskilja ideologiska skiljelinjer mellan dem. Flertalet har etnisk eller regional identitet och få är representerade i hela landet. Partierna är ofta uppbyggda kring starka ledare. 

Störst är landets äldsta parti Unionen för demokrati och sociala framsteg (Union pour la Démocratie et le Progrès Social, UDPS), som leds av president Félix Tshisekedi. UDPS grundades av hans far Etienne Tshisekedi och var under många år landets viktigaste oppositionsparti.

På delad andraplats i valet 2023 kom Unionen för den kongolesiska nationen (Union pour la Nation Congolaise, UNC) och grupperingen Låt oss agera och bygga (Agissons et Batissons, AB). UNC leds av president Tshisekedis allierade Vital Kamerhe som är talman i nationalförsamlingen. Även AB hör till Tshisekedis läger liksom partierna Allierad aktion/Allt för Kongos utveckling (Action des Alliés/Tous pour le Developpement du Congo, AA/TDC), Allians av aktörer för folket (Alliance des Acteurs Attachés du peuple, AAP) och Alliansblock 50 (Alliance Bloc 50).

Tshisekedi och hans allierade rapporterades efter valet kontrollera närmare fyra femtedelar av parlamentets 500 platser.

Det gör Tillsammans för republiken (Ensemble pour la République, ERP) med blott 19 mandat till landets största oppositionsparti. MLC bildades 2019 och leds av Moïse Katumbi som kom tvåa i presidentvalet 2023.

Fram till och med valet 2018 var det ledande politiska partiet expresident Joseph Kabilas organisation Folkets parti för återuppbyggnad och demokrati (Parti du Peuple pour la Reconstruction et la Démocratie, PPRD). PPRD har därefter förlorat i inflytande och valde att bojkotta valet 2023 efter att bland annat ha kritiserat valkommissionens sammansättning.

Inflytelserika rebellgrupper

Över hundra milisgrupper är aktiva i konflikterna som framför allt pågår i östra Kongo, och alla parter, inklusive regeringsarmén, gör sig skyldiga till grova övergrepp mot civilbefolkningen. Flera grupper har mer eller mindre tydliga anknytningar till grannländer, främst Rwanda och Uganda. En viktig bakgrund är motsättningar mellan folkgrupperna hutuer och tutsier som tidigare lett till krig, folkmord och etnisk rensning främst i Rwanda och Burundi (se Modern historia samt Konflikt: Kongo-Kinshasa). Striderna handlar också om kontrollen över naturtillgångar.  

Demokratiska styrkorna för Rwandas befrielse (Forces démocratiques pour la libération du Rwanda, FDLR) består till stor del av etniska hutuer från Rwanda. FDLR är en arvtagare till hutumilisen Interahamwe som hade en central roll i folkmordet i Rwanda 1994, och andra hutumiliser som opererat i Kongo (se även Rwanda: Modern historia). Upprepade försök att avväpna FDLR har misslyckats även om antalet medlemmar har minskat. FDLR uppskattades 2020 att bestå av mellan 500 och 1 000 soldater. Gruppen kontrollerar en del mineraltillgångar men har trängts bort från de större fyndigheterna. Milisgruppen får också stora inkomster genom att beskatta lokalbefolkningen. Den har även utpekats som en av de mest hårdföra grupperna i konflikten i Kivuprovinserna och anklagas bland annat för brutala massvåldtäkter. Kongo-Kinshasas regering och armé har under åren omväxlande betraktat FDLR och dess föregångare som fiende eller allierad i kampen mot tutsimiliser. En del av FDLR:s ledare deltog i folkmordet på tutsier i Rwanda 1994 men flertalet av dagens medlemmar är för unga för att ha varit med då. Delar av FDLR har under 2020-talet anslutit sig till regeringsalliansen Wazalendo (patriot på swahili).

Tutsimiliser med mer eller mindre öppet stöd av Rwanda har avlöst varandra. I samband med krigsutbrottet 1998 bildades Kongolesisk samling för demokrati (Rassemblement congolais pour la démocratie, RCD) som snart delades i två fraktioner. Båda bildade politiska partier efter krigsslutet. Utbrytningsgrupper från RCD bildade tutsimiliserna CNDP och Rörelsen 23 mars (Mouvement du 23 mars, M23, se även Modern historia och Utrikespolitik och försvar).

M23 besegrades formellt 2013, men från slutet av 2021 var rebellrörelsen åter aktiv i östra Kongo. M23 anklagade makthavarna i Kinshasa för att inte ha uppfyllt de löften som gavs i samband med ett fredsavtal 2013. Rwanda anklagas för att bistå M23 i attacker mot arméposteringar. Läget trappades senare upp och M23 intog stora områden. Regeringssidan anklagade i slutet av 2022 M23 för en massaker på omkring 300 civila, något rebellrörelsen tillbakavisade.

I december 2023 bildades Kongoflodens alliance (Alliance Fleuve Congo, AFC) där M23 är en av de ledande parterna. AFC sägs vilja störta regeringen och såväl EU som USA har lagt sanktioner mot alliansens medlemmar. I gruppen ingår även flera oppositionspolitiker. President Félix Tshisekedi anklagar expresident Joseph Kabila för att stödja AFC.

Flera av de stridande grupperna samt enskilda individer, står på EU:s sanktionslista.

De så kallade mai-mai-miliserna är ett slags lokala hemvärnsförband som stöder regeringssidan. Även de anklagas för omfattande våldtäkter och andra övergrepp på civila. 

I norr, på gränsen mot Sydsudan och Uganda, har befolkningen trakasserats av den ugandiska extremiströrelsen Herrens motståndsarmé (Lord’s Resistance Army, LRA), som drivits ut ur hemlandet (se Uganda: Herrens motståndsarmé (LRA)).

Den islamistiska gerillan Allierade demokratiska styrkorna-Nalu (Allied Democratic Forces-National Army for the Liberation of Uganda, ADF-Nalu eller bara ADF) grundades 1989. Den hade då som mål att störta Ugandas president Yoweri Museveni och införa islamistiskt styre där. Sedan 2013 är den främst verksam i Kongo-Kinshasa längs gränsen mot Uganda där den är inblandad i illegal skogsavverkning och gruvverksamhet. I april 2019 tog terrororganisationen Islamiska staten (IS) på sig ett våldsdåd som utförts av ADF och aviserade samtidigt bildandet av ”Islamiska statens centralafrikanska provins” (Iscap).

År 2016 blossade oroligheter även upp i Kasairegionen sedan milisgruppen Kamuina Nsapu (ibland Kamwina Nsapu), med bas i lubafolket, hade angripit regeringsstyrkor. En av gruppens före detta ledare greps 2020 misstänkt bland annat för morden på två FN-experter några år tidigare, varav den ena var svenskan Zaida Catalán.

Kooperativet för ekonomisk utveckling i Kongo (Coopérative de développement économique du Congo, Codeco) är en lös sammanslutning av milisgrupper som företräder det jordbrukande lendufolket i Ituri Codeco  går under namnet Revolutionära unionen för försvar av det kongolesiska folket (Union des révolutionnaires pour la défense du people congolais, URDPC). Codeco/URDPC mot slutet av 2010-talet och trappade under 2020-talet upp sina aktiviteter i området. Codeco beräknades ha drygt 2 300 medlemmar år 2021. Rörelsen beskrivs ibland som en religiös sekt, som blandar kristendom och animism.

Om våra källor

LÄSTIPS: läs mer om Kongo-Kinshasa i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Pytten Rwanda skakar om jätten Kongo – igen