Venezuela – Demokrati och rättigheter

I demokratimätningar hamnar Venezuela bland ”skurkstater” – landet klassas bland de mest auktoritära och icke-fria staterna i världen. De demokratiska fri- och rättigheterna har urholkats under ett kvartssekel, men raset har varit särskilt stort de senaste åren.

Under den ”revolution” som inleddes när Hugo Chávez kom till makten 1999 har inskränkningar undan för undan införts i politiska rättigheter och demokratiska funktioner. Makten har koncentrerats till presidenten och regeringen, och meningsmotståndare har pressats alltmer.

Valen var fram till och med 2015 över lag fria och resultaten korrekta, även om förutsättningarna inte var rättvisa. Enorma statliga resurser gick till det regerande Socialistpartiets (PSUV) kampanjer särskilt i statlig radio och tv, samtidigt som oppositionen i princip var utestängd från etermedierna. Regeringen kontrollerar också till stor del rättsväsendet och inte minst valmyndigheten CNE.

När oppositionen ändå vann ett val på nationell nivå 2015 reagerade regeringen med att köra över det nyvalda parlamentet genom att inrätta en grundlagsförsamling (Modern historia). Det presidentval som sedan hölls 2018 underkändes av oberoende valövervakare som helt utan demokratisk förankring. Ledande potentiella oppositionskandidater var avstängda och väljare utsattes för trakasserier. Parlamentsvalet som hölls i december 2020 bojkottades av merparten av oppositionen och underkändes i omvärlden. När presidentval på nytt hölls i juli 2024 utropade valmyndigheten snabbt den sittande presidenten Nicolás Maduro som vinnare, trots att mycket pekade på att oppositionskandidaten Edmundo González segrat (se vidare Inrikespolitik och författning).

Regeringen har strypt alla vanliga kanaler för politiskt motstånd. Personer som uppfattas som motståndare riskerar att förföljas, gripas, torteras och i en del fall försvinna. Säkerhetsstyrkornas övervåld mot demonstranter har krävt många människors liv de senaste åren. En specialpolisstyrka, Faes, som inrättades 2017 anklagades för att ligga bakom hundratals utomrättsliga avrättningar. Enligt officiella uppgifter dog nära 18 000 människor i samband med att de ”bjöd motstånd mot myndigheter” mellan 2016 och maj 2019. Kritiken mot Faes gjorde att styrkan upplöstes 2021 men den har ersatts av andra enheter som också anklagas för övergrepp.

Regimtrogna miliser kontrollerar många stadsdelar. Medborgarna måste ofta visa en särskild ID-handling för att få tillgång till social service och subventionerad mat, vilket ger myndigheterna kontroll över dem. Samtidigt har den ekonomiska krisen orsakat svår nöd och utlöst massutvandring (se Ekonomisk översikt och Befolkning och språk).

Venezuela är också extremt våldsdrabbat även om mordfrekvensen har avtagit från de högsta nivåerna i mitten av 2010-talet. Som mest begicks runt 90 mord per 100 000 invånare, en av de högsta siffrorna i världen för ett land där det inte råder krig. Antalet mord per 100 000 hade 2023 fallit till långt mindre än hälften, men Venezuela har ännu en av de högsta mordfrekvenserna i Latinamerika. Enligt organisationen Observatorio venezolano de violencia (OVV) har andelen mord som säkerhetsstyrkorna ligger bakom ökat på senare år.

Korruption

Korruptionen är systematisk och genomsyrar samhället. Venezuela ligger på delad 177:e plats av 180 länder i organisationen Transparency Internationals (TI) korruptionsindex (se här). Ett enda land i världen ligger sämre till: Somalia. Enligt TI har miljardbelopp systematiskt förskingrats i Venezuela och berikat ett fåtal individer, samtidigt som fattigdom och ojämlikhet förvärrats.

I index som mäter politiska och medborgerliga rättigheter samt yttrande- och pressfrihet är det bara Kuba på de amerikanska kontinenterna som ibland hamnar ännu längre ned.

Under coronapandemin användes karantänsåtgärder för att slå till mot meningsmotståndare och utegångsförbud för att kväsa social oro. Economist Intelligence Unit klassar fyra länder i Latinamerika och Karibien som auktoritära och Venezuela hamnar numera allra sist (efter Haiti, Kuba och Nicaragua).

I november 2021 tillkännagav Internationella brottmålsdomstolen (ICC) att anklagelser mot regimen om brott mot mänskligheten ska utredas. Enligt ICC finns bevis på att övergrepp har begåtts ”åtminstone sedan april 2017”, då en omfattande protestvåg bröt ut och möttes av hårda tag från säkerhetsstyrkorna. Det är första gången ICC utreder misstänkta brott i Latinamerika.

FN-experter slog också fast i en rapport 2022 att underrättelsetjänsterna gör sig skyldiga till brott mot mänskligheten i förtrycket av oliktänkande, genom bland annat tortyr och sexuellt våld. Det rör sig enligt FN om en plan på högsta regeringsnivå för att krossa politiskt motstånd.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Författningen garanterar press- och yttrandefrihet men den har steg för steg nedmonterats sedan Hugo Chávez tillträdde som president. Både regeringsvänliga och oppositionella medier har politiserats och det är i dag ont om oberoende nyhetskällor.

Myndigheterna förföljer medier som anses publicera ”omstörtande” information. Lagar som utökats till att också omfatta internet innehåller vaga formuleringar om att ”störa den allmänna ordningen”, bedriva ”krigspropaganda” eller ”nedvärdera myndigheter”. Rapportering om miljöförstöring, den svarta växelkursen för valuta eller brist på basvaror i butikerna hör till sådan journalistik som fått myndigheterna att agera. En lag som antogs hösten 2017 gör det möjligt att utdöma upp till 20 års fängelse för spridning av "intolerant" information, via såväl traditionella som sociala medier. Lagstiftningen begränsar journalisternas verksamhet och leder till självcensur.

Staten förföljer också regeringskritiska medieröster. Det förekommer att enskilda journalister och hela redaktioner utsätts för fysiska attacker av både säkerhetsstyrkor och civilpersoner. Staten har låtit stänga över 100 tidningar samt flera radio- och TV-stationer sedan Maduro tillträdde 2013. Internationella medier har också tvingats bort. Brist på trycksvärta, papper och annat material gör att flera tidningar har fått dra ned på sina upplagor eller övergå till att endast publicera på nätet.

Tidningen El Nacional som grundades 1943 slutade komma ut i pappersform 2018, på grund av pappersbrist samt rättsprocesser, skattekrav och annonseringsbegränsningar som regimen stod bakom. En rättsprocess pågick då mot tidningen gällande förtal av Diosdado Cabello, tidigare talman och det regerande Socialistpartiets andreman. Han tilldelades ett skadestånd på 13,4 miljoner dollar 2021 och året därpå gav en domstol honom också kontroll över El Nacionals huvudkontor, efter att tidningens tillgångar beslagtagits. Diosdado Cabello utsågs till justitieminister 2024.

Venezuela ligger på plats 156 av 180 länder på organisationen Reportrar utan gränsers lista över pressfriheten i världen (för hela listan, se här). På västra halvklotet är det bara Nicaragua och Kuba som har sämre placeringar.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Rättssystemet i Venezuela har blivit allt mer politiserat och allt mindre oberoende av statsmakten. Rättssäkerheten är svag och oppositionella förföljs ofta med juridiken som verktyg. I World Justice Projects index över hur rättsstaten fungerar i 142 länder hamnar Venezuela på den absoluta jumboplatsen (se här).

Efter maktskiftet 1999 inleddes omfattande förändringar av domstolsväsendet med att nästan hälften av landets alla domare avsattes. Från 2004 tog presidenten och nationalförsamlingen kontroll över Högsta domstolen genom att tillsätta lojala domare och skapa nya möjligheter att avsätta sittande domare. Därefter gick domstolen i praktiken regeringens ärenden. Ännu värre blev det efter oppositionens seger i parlamentsvalet 2015. Innan det nyvalda parlamentet hann tillträda utsågs under närmast kuppartade former nya domare och Högsta domstolen är sedan dess utpräglat regimlojal.

Förhållandena i landets fängelser är usla. Tusentals fångar sitter långa perioder i häkte utan rättegång. Fängelseuppror är vanliga och flera hundra människor dödas varje år i våldsutbrott i fängelserna. Antalet fångar är mer än tre gånger större än vad fängelserna är byggda för. Fängelserna styrs till stor del av beväpnade interner.

Polis och militär gör sig skyldiga till övervåld, misshandel och tortyr i samband med att misstänkta grips. Det förekommer även rapporter om utomrättsliga avrättningar. De flesta övergrepp leder aldrig till åtal.

Venezuela var först i världen med att avskaffa dödsstraffet för alla brott, det skedde redan 1863.

Om våra källor