Ryssland – Utrikespolitik och försvar

Rysk utrikespolitik är inriktad på att stärka landets roll som en stormakt som alltid får ett ord med i laget när internationella kriser ska lösas. Ryssland hävdar särskilt rätten att slå vakt om sina intressen i närområdet vilket lett till militära angrepp på grannländer och gradvis försämrade relationer med västländerna. Den ryska invasionen av Ukraina 2022 drev Rysslands relationer med USA och andra västländer i botten. Under kriget har banden stärkts till andra auktoritära stater som Kina och Nordkorea.

Ryssland fullskaliga anfall mot Ukraina den 24 februari 2022 utlöste den värsta krisen mellan Moskva och väst sedan kalla krigets dagar. Ukrainarna tog till vapen för att försvara sig och fick starkt stöd från USA och andra västländer. Så länge Joe Biden var president tog USA tydligt avstånd från Rysslands agerande och gav Ukraina omfattande moraliskt, ekonomiskt och militärt stöd. När Donald Trump återkom som president i januari 2025 bröts tre år av västlig enighet bakom Ukraina.

Donald Trump som lovat att få slut på kriget på 24 timmar rivstartade denna process med att prata ihop sig med president Vlaidmir Putin samtidigt som han stängde ute Ukraina och övriga länder i Europa. Trump lät också framföra synpunkter som mer låg i linje med Rysslands syn på konflikten än med de åsikter som USA tidigare delat med andra västmakter (se Kalendarium). Helomvändningen chockade USA:s allierade i väst men applåderades i Moskva. 

Trumps atittyd till Putin kom dock att växla. Under sommaren 2025 riktade Trump kritik även mot Putin och hotade med sanktioner om inte den ryske presidenten agerade för att få ett slut på kriget. Men i mitten av augusti rullades röda mattan ut för Putin när han besökte Alaska och togs emot för ett toppmöte med Trump (se Kalendarium). Ett andra toppmöte mellan de båda presidenterna, tänkt att hållas i Budapest, ställdes dock in av Trump i oktober. Ryssland hade då bland annat vägrat att gå med på Trumps förslag om en vapenvila baserad på de rådande frontlinjerna i kriget, något som Ukrainas president Zelenskyj sagt sig vara införstådd med. I stället slog USA nu till med sanktioner mot de två största ryska oljebolagen Rosneft och Lukoil (se Kalendarium). Det var ett sätt att försöka dra åt tumskruvarna på Putin, samtidigt som även EU-länderna ökade den ekonomiska pressen på Ryssland med ett nytt sanktionspaket (se här).

I slutet av 2025 presenterade USA en fredsplan om 28 punkter som beskrevs som en önskelista från Moskva. Efter invändningar från Ukraina reducerades planen till närmare 20 punkter. I januari 2026 träffades representanter för USA, Ryssland och Ukraina för att börja diskutera texten. En svår nöt att knäcka gäller kontrollen över de områden som Ryssland idag ockuperar. Ryssland kräver att få full kontroll över de fyra län i sydöst som landet delvis ockuperar medan Ukraina vägrar gå med på några territoriella avträdelser. En annan svårlöst fråga gäller de säkerhetsgarantier som Ukraina vill ha av väst för att avskräcka Ryssland från framtida anfall.  

Långvarig söndring

Den storskaliga invasionen av Ukraina blev kulmen på en långvarig försämring i Rysslands relationer med väst. Det närmande mellan Ryssland och väst som ägde rum under 1990-talet, i form av ökad handel och ryskt medlemskap i Europarådet och G7, ersattes av ökad konfrontation efter det att Vladimir Putin blivit president år 2000.

Moskva krävde med tiden alltmer inflytande och respekt i världssamfundet. Ryssland värnade framför allt om sitt inflytande i grannstater som tidigare ingick i Sovjetunionen. President Putin kallade 2005 Sovjetunionens sammanbrott ”den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet”. För Putin handlade katastrofen i första hand om den förlust som Ryssland lidit då miljoner etniska ryssar genom Sovjetunionens upplösning hamnade i andra länder.

Det samarbete med Nato som inletts under 1990-talet fortgick under 2000-talets första årtionde. Ryssland stödde USA i jakten på terrorister efter 11 september och 2002 bildade Ryssland och Nato ett gemensamt råd (Nato-Russia Council) för att hantera gemensamma säkerhetsfrågor. Ryssland deltog i Natoövningar, bland annat i Östersjön, men motsatte sig att Nato tog in en rad av landets tidigare allierade i Östeuropa samt de tre forna sovjetrepublikerna i Baltikum som nya medlemmar. Ryssland ogillade dessutom EU:s Östliga partnerskapsprogram som syftade till ökat samarbete om politiska och ekonomiska reformer i sex tidigare sovjetrepubliker – Belarus (Vitryssland), Ukraina, Moldavien, Georgien, Armenien och Azerbajdzjan.

I Moldavien och Georgien hade Ryssland särskilda intressen. I Transnistrien i östra Moldavien hjälpte Ryssland ryskspråkiga utbrytare militärt. I Georgien stödde Ryssland Abchazien och Sydossetien som ville ha självständighet. När Georgien efter 2004 började sträva efter medlemskap i EU och Nato slutade det med krig mellan Georgien och Ryssland och ryska styrkor besatte delar av landet (läs mer om kriget i Georgien här).

Angrepp på Ukraina

Samma öde väntade Ukraina. När ukrainarna 2014 avsatte en Rysslandsvänlig president och sökte djupare integration med väst svarade Ryssland med att erövra halvön Krim och stödja upprättandet av två ”folkrepubliker” i regionerna Donetsk och Luhansk i östra Ukraina (läs mer om erövringen av Krim här).

Reaktionen från omvärlden blev stark. Rysslands deltagande i G7 stoppades, EU och USA införde ekonomiska sanktioner mot Ryssland och förhandlingar med EU om förlängning av ett samarbetsavtal avbröts.

Även den militära spänningen mellan Ryssland och Nato ökade. Nato placerade mindre styrkor i Polen och de baltiska staterna som kände sig hotade. Ryssland svarade med att förstärka sina styrkor, bland annat genom att i Kaliningradområdet placera ut nya missiler som kan bära kärnvapen. Ryssland utförde också gränskränkningar och andra provokationer i Östersjöområdet.

För Putin har återbördandet av Ukraina till den ryska inflytelsesfären varit särskilt viktigt. I Ukraina finns den största koncentrationen av ryssar utanför Ryssland. Ukraina och Ryssland delar också historia, kultur och religion. Enligt Putins historiesyn är östra Ukraina urgammalt ryskt territorium och han ser inte det moderna Ukraina som någon riktig statsbildning utan som en konstgjord skapelse från sovjettiden.

Under förspelet till invasionen krävde Putin att Ukraina skulle förklara sig neutralt samt att Nato skulle lova att inte ta in några nya medlemmar. När själva invasionen satte i gång i februari 2022 påstod Putin bland annat att den var nödvändig för att förhindra ett folkmord på ryssar i Donetsk och Luhansk. Några dagar före invasionen hade Putin erkänt de båda ”folkrepublikerna” som självständiga stater. Putin sade att målet för invasionen, som han kallade militär specialoperation, var att ”avmilitarisera och avnazifiera Ukraina”.

Ukrainarna bjöd hårdare militärt motstånd än väntat och Rysslands misslyckades med att inta Kiev. Ryska styrkor fick efter en tid även dra sig tillbaka från erövrade områden i nordöstra Ukraina. Därefter koncentrerade sig Ryssland på att erövra mark i östra Ukraina och längs Azovska sjön i söder, mellan Krim och Ryssland. Länen Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson kom mer eller mindre under rysk kontroll och annekterades av Ryssland hösten 2022. Sedan dess har ett utnötningskrig pågått längs fronten i de annekterade områdena samtidigt som mål över hela Ukraina regelbundet bombats. Under 2023 började Ukraina anfalla mål inne i själva Ryssland med drönare och från hösten 2024 har mål i Ryssland även beskjutits med långdistansvapen (se översikt över kriget här).

Relationer till andra forna sovjetrepubliker

Vid Sovjetunionens upplösning 1991 bildades Oberoende staters samvälde (OSS) för samarbete mellan före detta sovjetrepubliker. Samarbetet ledde till många avtal, men få förverkligades. De flesta av OSS-länderna ville stärka sitt oberoende och söka stöd i väst. Moskva övergick då till att försöka utveckla relationerna till de OSS-länder som var mest beroende av Ryssland: Belarus, Armenien och länderna i Centralasien. Viktigast blev det militära samarbetet inom den kollektiva säkerhetsorganisationen CSTO som omfattar Ryssland, Belarus, Armenien, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan. Organisationen ses som en motsvarighet till Nato med ömsesidiga försvarsförpliktelser. Armenien har numera frusit sitt deltagande i CSTO på grund av motsättningar med Ryssland (se nedan).

Efter flera försök att skapa gemensamma institutioner på det ekonomiska området bildade Ryssland, Belarus och Kazakstan år 2015 den Euroasiatiska ekonomiska unionen (EEU), till vilken Armenien och Kirgizistan snart anslöt sig. Med EU som förebild syftar EEU till fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och arbetskraft, inklusive tull- och visumfrihet.

Tätast band inom OSS har Ryssland och Belarus. De träffade 1999 en uppgörelse om att bilda en union. I avtalstexten heter det att länderna ska vara både suveräna och integrerade med varandra, men merparten av det tänkta samarbetet har aldrig förverkligats och förhållandet har tidvis varit turbulent. Belarus president Aleksandr Lukasjenko har försökt värna om landets självständighet men manöverutrymmet gentemot Moskva begränsas av Belarus stora ekonomiska beroende av Ryssland, främst på energiområdet. Lukasjenkos beroende av Moskva blev också uppenbart under hösten 2020 då han pressades av massiva protester (se Belarus: Inrikespolitik och författning). När EU införde sanktioner mot Belarus utlovades Lukasjenko ekonomisk hjälp av Putin. Länderna skrev också under en rad avtal om djupare ekonomisk integration. Inför invasionen av Ukraina lät Lukasjenko Ryssland mobilisera trupper på belarusisk mark och en del av de styrkor som gick in i Ukraina den 24 februari utgick från Belarus.

I Kaukasien försökte Ryssland under lång tid att balansera mellan Armenien och Azerbajdzjan som låg i fejd om kontrollen över Nagorno-Karabach (se Konflikter: Nagorno-Karabach). Armenien sågs som Rysslands främsta allierade i regionen men detta ändrades när Azerbajdzjan i en blixtoffensiv återtog kontrollen över Nagorno-Karabach hösten 2023 utan att Ryssland kom till armeniernas undsättning. Det fick Armenien att öppet ifrågsätta alliansen med Ryssland och i stället blicka västerut (se Armenien: Utrikespolitik och försvar). Armeniens kursändring mötte hård kritik från Moskva och gjorde Ryssland allt mer beroende av Azerbajdzjan (och Turkiet) för sitt inflytande i regionen. 

Tvisterna om baltstaternas gränsdragning mot Ryssland löstes i stort sett på 1990-talet, men Estlands och Lettlands vägran att automatiskt ge sina rysktalande invånare medborgarskap utgör fortfarande ett särskilt problem i relationerna. Baltstaterna å sin sida kritiserar Rysslands vägran att erkänna att de ockuperades av Sovjetunionen under och efter andra världskriget.

I början av 2000-talet började Ryssland bygga olje- och godsterminaler i Finska viken samt lade en gasledning genom Östersjön direkt till Tyskland (Nord Stream). I samarbete med Tyskland byggdes även en andra gasledning (Nord Stream 2) som stod klar hösten 2021 men öppnandet av ledningen lades på is efter Rysslands invasion av Ukraina, och hösten 2022 sprängdes ledningen. Det är klarlagt att sabotage låg bakom explosionen och en ukrainsk man greps i augusti 2025 i Italien, misstänkt för dådet.

Grannar i Asien

Under sovjettiden var Ryssland vid flera tillfällen på gränsen till krig med Kina men sedan 1990-talet har förbindelserna förbättrats. Länderna slöt 2001 ett vänskaps- och samarbetsavtal, som bland annat innebar reglering av gränsfrågan och ökad handel.

Sedan Xi Jinping utsetts till president i Kina 2013 har den rysk-kinesiska relationen fördjupats. När väst införde sanktioner mot Ryssland efter erövringen av Krim 2014 intensifierades samarbetet och Kina blev landets främsta handelspartner. Sedan dess har Kina och Ryssland även ökat sin samordning i säkerhetsfrågor och sitt militära samarbete genom gemensamma övningar och vapenköp. Kina och Ryssland förenas även i sin kritik av USA:s dominans i världspolitiken.

Vid ett möte mellan Putin och Xi i Peking strax före invasionen av Ukraina bedyrade de båda ledarna att Kinas och Rysslands vänskap inte ”kände några gränser”. De skrev under en rad avtal, bland annat om ökad naturgasexport från Ryssland till Kina, och tog gemensamt avstånd från både Nato-utvidgning nära Rysslands gränser och USA:s ”negativa inverkan på fred och stabilitet” i Asien-Stillahavsregionen.

Det ryska angreppet på Ukraina försatte Kina i ett känsligt läge. Ledarna i Peking ville å ena sidan inte uppfattas som att de stödde Rysslands agerande och därmed avvek från den för Kina centrala principen om att inte kränka andra länders territoriella integritet, men de ville inte heller öppet kritisera Rysslands agerande. I stället valde Kina att uppmana parterna att lösa konflikten på diplomatisk väg.

Vänskapen mellan Ryssland och Kina har bekräftats i flera möten som hållits mellan Putin och Xi efter Ukrainakrigets utbrott. När de två träffades i samband med ett toppmöte inom ramen för Shanghaisamarbetet (se nedan) i september 2025 kallade Putin sin kinesiske värd ”en kär vän” och sade att relationerna mellan länderna nått en ”nivå utan motstycke”.

För Rysslands del har relationen med Kina utgjort en livlina mot bakgrund av de omfattande ekonomiska sanktioner som västländerna infört i protest mot Rysslands invasion av Ukraina (se Ekonomisk översikt). Kina har ökat sina inköp av rysk energi (till fördelaktiga priser) och Kina har kunnat förse Ryssland med sådant som blivit bristvaror på grund av västländernas sanktioner – teknologi, elektronik, telekommunikationen, maskiner och bilar. Kina har också anklagats för att före Ryssland med komponenter som har dubbel användning, det vill säga delar som kan användas för både civila och militära syften.

Utvecklingen har stärkt Rysslands beroende av sin store granne. Redan före kriget var obalansen mellan länderna ett problem. Kinas ekonomi är den näst största i världen – nästan tio gånger större än Rysslands – och den kinesiska tillväxten ligger vanligtvis långt över den ryska. Samtidigt har Kina övertagit Rysslands roll som den främsta handelspartnern för de centralasiatiska staterna där Kina även byggt vägar samt gas- och oljeledningar.

Som motvikt mot Kina har Ryssland tidigare försökt dra in Indien, sin gamle vän sedan sovjettiden, i samarbetet, men det försvåras av konflikter mellan Indien och Kina. Ryssland vill också bygga ut kontakterna med den ekonomiska stormakten Japan för att få fler investeringar i Sibirien, men detta hindras av den mångåriga tvisten om några öar i ögruppen Kurilerna, som Sovjet ockuperade i slutet av andra världskriget. Japans försvarsallians med USA är en annan stötesten.

Under kriget har Rysslands relation till Nordkorea stärkts. 2024 skrev länderna under ett avtal om att bistå varandra med militär assistans i händelse av en militär attack mot någon av länderna. Nordkorea har försett Ryssland med vapen och ammunition samt även med soldater under kriget mot Ukraina. Nordkorea får i sin tur bistånd, militär teknologi, mat och energileveranser från Ryssland.

Tillsammans med Kina bildade Ryssland och fyra centralasiatiska stater 2001 Shanghai Cooperation Organisation (SCO) med syfte att lösa inbördes säkerhetsproblem, bekämpa terrorism och separatism, främja handel samt upprätthålla stabilitet, det vill säga motstå förändringar i riktning mot demokrati av västlig modell. Flera länder har senare anslutit sig till SCO.

Ryssland blev i juli 2025 första land i världen att officiellt erkänna den islamistiska talibanregeringen i Afghanistan och den stat, Islamiska emiratet Afghanistan, som talibanerna utropade 2021 efter att ha besegrat den väststödda regeringen i Kabul (se Afghanistan: Inrikespolitik och författning). Några länder har etablerat diplomatiska förbindelser med talibanerna utan att officiellt erkänna deras styre.

Ryssland i Mellanöstern

Syrien har sedan sovjettiden varit Rysslands närmaste allierade i Mellanöstern. Under det syriska inbördeskriget som bröt ut 2011 stödde Ryssland den sittande presidenten Bashar al-Assad mot rebellerna. Från 2015 grep Ryssland in med vapenmakt vilket bidrog till att stärka landets ställning i regionen. Det ryska flygbombningarna hjälpte regimen att sitta kvar vid makten under ett antal år men Ryssland misslyckades med att försvara Assad när rebeller genomförde en blixtoffensiv i slutet av 2024 och tog över makten i Syrien. Assad gavs dock en fristad i Ryssland.

Trots stödet för Assad har Ryssland lyckats upprätthålla vänskapliga förbindelser med Syriens nya ledare vilket gagnar Moskvas ambition att få behålla de två militärbaser som Ryssland sedan länge haft i Syrien - en flottbas i Tartus samt flygbasen Hmeimim. Det är de enda två militära baser som Ryssland har utanför det forna Sovjetunionen.

Ryssland har goda relationer med Iran som sedan 1979 års revolution bojkottas av västmakterna. Iran har köpt ryska vapen och ryssar hjälper till att bygga ut landets kärnkraft. Under Rysslands krig mot Ukraina har Iran varit till stor hjälp för den ryska militären genom leverans av drönare.

Med Natolandet Turkiet råder en viss konkurrens om inflytande i Kaukasien. Länderna kom också att stå på var sin sida i Syrienkriget men Turkiet har samtidigt blivit en viktig handelspartner till Ryssland genom turism och energisamarbete. Två gasledningar över Svarta havet har byggts – Blue Stream och Turk Stream. Ryssland har också trots USA:s protester sålt ett missilförsvarssystem till Turkiet.

Relationerna mellan Turkiet och Ryssland kom att prövas när Ryssland inledde sitt fullskaliga anfall mot Ukraina. Turkiet fördömde invasionen och har skickat vapen till Ukraina men har inte anslutit sig till västländernas sanktioner.

FN och Arktis

Moskva har kraftigt försvarat Rysslands ställning som en av de fem permanenta medlemmarna med vetorätt i FN:s säkerhetsråd, en ställning som Ryssland ärvde efter Sovjetunionen. Ryssland har, ofta tillsammans med Kina, använt sig av vetorätten för att försöka stoppa FN-ingripanden i olika krishärdar, till exempel i Kosovo 1999, Irak 2003 och i Syrien under inbördeskriget från 2011.

Arktis är numera en region av strategisk vikt för Ryssland. Genom militärövningar ända upp till Nordpolen understryks ryska krav på en stor del av regionen där klimatförändringar väntas öppna nya handelsleder samt göra det möjligt att utvinna mineraltillgångar som ännu är omöjliga att exploatera.

Markstyrkor har placerats på Kolahalvön och marin- och flygbaser har upprättats längs kusten i norr samt på öarna i Norra ishavet.

FÖRSVAR

Sovjetunionen räknades på sin tid som en militär supermakt jämbördig med USA, men genom unionens upplösning 1991 halverades den ryska krigsmakten. Trupper togs hem och baser stängdes, medan några blev kvar i forna sovjetrepubliker. Även kärnvapnen utomlands togs hem och kärnvapen blev Rysslands främsta avskräckningsmedel.

När den ryska ekonomin växte under 2000-talet ökade också anslagen till försvaret varje år medan de flesta Natoländer fortsatte nedrusta. Säkerhetssektorn blev största posten i den ryska budgeten. Sedan 2014 har anslagen till militären mätt i andel av BNP legat runt 4–5 procent av BNP och därmed varit högre än motsvarande anslag i USA och Kina, se diagram här. Hösten 2023 röstade parlamentet för att höja försvarsanslagen till över 6 procent av BNP under 2024. Det innebär att en tredjedel av alla statens utgifter avsåg militären. 

De militära styrkorna består av en blandning av yrkesmilitärer och värnpliktiga. De värnpliktiga utgör ungefär en tredjedel. Värnplikten gäller formellt alla ryska unga män över 18 men många befrias med hänvisning till högre studier, av hälsoskäl eller av andra orsaker.

Sommaren 2023, efter drygt ett års krig mot Ukraina, höjdes den övre gränsen för värnplikt från 27 till 30 år. Under kriget har det också blivit svårare att undgå att bli inkallad och det är straffbart att inte inställa sig när man kallas in, liksom att desertera eller överlämna sig till fienden. Regeringen har sagt att värnpliktiga inte ska sättas in i kriget, men det förekommer att nya rekryter pressas att skriva på kontrakt som frivilliga.   

Ryssland utvecklar och tillverkar både konventionella vapen och kärnvapen. Ett militärt reformprogram initierades 2008 med målet att 70 procent av vapnen skulle vara moderna och en miljon man vara i beredskap till år 2020. Antalet officerare skars ned, fler soldater kontraktsanställdes och värnplikten gjordes kortare och effektivare samtidigt som vapensystemen moderniserades, även genom import. Målen tycks i stort sett ha uppnåtts 2020 och när det gäller kärnvapnen överträffats. Mer än 75 procent av Rysslands kärnvapen har förnyats, och Ryssland förfogar i dag över världens största kärnvapenarsenal, mätt i antal kärnsstridsspetsar. Fredsforskningsinstitutet Sipri uppskattar att Ryssland har 6 255 stridsspetsar medan USA har 5 550. (Långt därefter kommer Kina med 350 stridsspetsar). Det avslutade moderniseringsprogrammet har ersatts av ett nytt som löper till 2027.

Kriget mot Ukraina har dränerat lagren med vapen och annan utrustning. Hålen har bland annat fyllts med vapen och ammunition från Nordkorea och drönare från Iran samtidigt som en del av landets industrisektor ställts om till produktion av militär materiel.   

I samband med Rysslands krig mot Ukraina har Ryssland upprepade gånger hotat med användning av kärnvapen. I november 2024 ändrades texten i landets kärnvapendoktirn så att tröskeln sänktes för användning av sådana vapen. Enligt den nya texten i landets kärnvapendoktrin kommer varje attack av en aktör med "deltagande eller stöd av en kärnvapenmakt" att ses som en "gemensam attack mot Ryska federationen" och varje aggression mot Kreml av en medlem i ett militärt block kommer att betraktas som "en aggression från hela blocket". När texten ändrades förtydligade Kremls talesperson Dmitri Peskov att Moskva förbehåller sig rätten att använda kärnvapen för att svara på en konventionell vapenattack som hotar Rysslands suveränitet och territoriella integritet. Ändringen var ett svar på att USA några dagar tidigare gett Ukraina lov att skjuta på mål inne i Ryssland med amerikanska långdistansrobotar.  

Avtal om vapenbegränsningar

Ryssland sade 2007 upp CFE-avtalet som begränsade Natos och Warszawapaktens konventionella styrkor i Europa. Vid samma tid återupptog det strategiska bombflyget sina patrullflygningar över världshaven, Norra marinen höll övningar i Atlanten, och Svartahavsflottan avdelade fartyg också för Medelhavet.

I april 2010 ingick Ryssland och USA ett nedrustningsavtal kallat Nya Start som trädde i kraft året därpå. Nya Start ersatte ett tidigare nedrustningsavtal, Sort, vilket i sin tur var en ersättare för Start II-avtalet från 1991. Nya Start innebar en ytterligare minskning av ländernas innehav av kärnvapen med lång räckvidd. Gränsen sattes till 1 550 kärnvapenspetsar vardera. Inför att Nya Start skulle löpa ut i februari 2021 förlängdes det med fem år men två år senare fryste Ryssland sitt deltagande i avtalet med hänvisning till "USA:s ondsinta upptrappning av konflikten i Ukraina" vilkt avsåg det amerikanska stödet till Kiev. Avtalet löpte ut i början av februari 2026 (se även Kalendarium).

Ett tidigare avtal mellan Ryssland och USA var INF-avtalet från 1987 som begränsade antalet medeldistanskärnvapen i Europa. Det sades upp av båda parter i februari 2019. USA lämnade avtalet med hänvisning till att Ryssland inte respekterade det. USA hävdade att ryssarna skaffat en robot med en räckvidd inom det förbjudna intervallet. Moskva bestred dessa uppgifter och anklagade samtidigt USA för andra brott mot avtalet.

Ryssland har militärbaser och/eller soldater i flera före detta sovjetrepubliker som Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Georgien, Kirgizistan, Moldavien och Tadzjikistan. Ryska soldater deltar i FN-operationer i Cypern, Centralafrikanska republiken, Kongo-Kinshasa, Sudan, Sydsudan och Västsahara.

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

LÄSTIPS - läs mer om rysk utrikespolitik i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Upp till bevis: Ska Trump gå från ord till handling (2025-08-06)
Moskva surfar på gamla latinamerikanska band (23-03-11)
Ryskt inflytande i östra Medelhavet utmanas (2023-02-27)
Kriget krymper Rysslands grepp om närområdet (2023-02-16)
Ryskt angrepp ger latinamerikanskt eko från kalla kriget (2022-04-06)
Ryskledda insatsen i Kazakstan: så kan fler uppror kväsas (2022-01-15)
Trovärdigt våldshot tycks vara Putins plan med Ukraina (2021-12-10)
Ryssland tillbaka som maktfaktor i Asien (2021-04-08)
Legosoldater och oligarker – nu spänner Ryssland musklerna i Afrika (2021-03-19)
Kreml styr bort från väst av rädsla för Europas ideal (2021-02-27)
Kärnkraftjätte verktyg i rysk maktpolitik (2020-04-13)
The Russia-Iran Relationship in a Sanctions Era (2019-11-20)