Kina – Aktuell politik

Folkrepubliken Kina är en enpartistat. Det hålls inga fria val till Nationella folkkongressen, som är landets parlament. Statsapparaten och samhället kontrolleras av Kommunistpartiet. Dess generalsekreterare Xi Jinping, som sedan 2013 även är landets president, har samlat allt mer av makten kring sig själv.

Xi har inte bara varit generalsekreterare för Kommunistpartiet sedan hösten 2012 och president sedan våren 2013 utan han är även ordförande både för partiets mäktiga centrala militärkommission och motsvarigheten inom statsförvaltningen. Han har även utsett sig själv till högste befälhavare för militären. Sedan 2016 har han också fått erkännandet av partiet att kallas dess ”kärna”, ett begrepp myntat av den förre ledaren Deng Xiaoping, som visar på en särställning inom partiets ledning. Han omvaldes 2022 för en ny femårsperiod som generalsekreterare och befäste sin ställning som den mäktigaste kinesiska ledaren sedan Mao Zedong, som styrde landet från revolutionen 1949 till sin död 1976 (se Modern historia ).

Under Xi Jinpings första femårsperiod vid makten började det byggas upp en personkult kring honom. President Xi blev snabbt populär bland folket för sina krafttag mot korruptionen, begränsningar av partipamparnas lyxliv och de patriotiska talen om Kina som en nation på väg att återfå sin forna glans. I folkmun och partipropagandan kom Xi att kallas ”ordförande för allt” i takt med att han gradvis tog över kontrollen över de viktigaste posterna i landets ledning. Xi är, tillsammans med sina närmaste inom partitoppen, ordförande för inflytelserika strategi- och policygrupper och kommittéer inom partiet som bland annat drar upp riktlinjerna för det pågående reformarbetet. 

Xi banar väg för fortsatt makt

Vid Kommunistpartiets 19:e partikongress 2017 omvaldes Xi Jinping till generalsekreterare för en andra mandatperiod. Men några nya potentiella kandidater till att ta över partiledarskapet och ledningen av landet fem år senare, då det enligt författningen var dags för ett personskifte, valdes inte in i politbyråns ständiga utskott, partiets topporgan. Samtliga nya ledamöter, utöver Xi Jinping och premiärminister Li Kekiang som behöll sina platser, hade fyllt 60 år, vilket innebar att de inom några års tid skulle behöva bytas ut på grund av sin ålder enligt de rådande reglerna.   

När Nationella folkkongressen samlades för sitt årliga möte i mars 2018 fick Xi inte bara förnyat förtroende som landets president, utan delegaterna beslöt också att slopa begränsningen i författningen på två mandatperioder för presidenten och vicepresidenten.  Allt tydde på att Xis mål var att fortsätta att ha en ledande roll i landets styre under ytterligare en period. 

 Xi omvald vid den 20:e partikongressen

Under den 20:e partikongressen i oktober 2022  omvaldes Xi Jinping mycket riktigt som Kommunistpartiets generalsekreterare och lyckades samtidigt se till att samtliga sex medlemmar i det ständiga utskottet var lojala med honom själv. Det var en tydlig signal om att det kollektiva ledarskap som tidigare varit en ledstjärna för partiledningen nu definitivt lagts på hyllan.

Den mest uppmärksammade av de nya delegaterna i ständiga utskottet var Li Qiang , som tidigare arbetat under Xi och sedan 2017 varit partisekreterare i Shanghai där han lett den långvariga och ifrågasatta nedstängningar av jättestaden under utbrott av coronapandemin. Li lyftes fram som nummer två i utskottet, trots att han saknade regeringserfarenhet, och han utsågs våren 2023 under den Nationella folkkongressen till premiärminister efter den avgående Li Keqiang.  

Xi Jinpings lära

Ett bevis för Xis växande makt är att hans politiska lära ”Xi Jinpings tankar om socialism med kinesiska särdrag för en ny era” har skrivits in i partistadgarna, där hittills ingen kinesisk ledare under sin livstid, förutom Mao själv, fått såväl sin lära som sitt namn inskrivna. Skrivningarna fördes även in i landets konstitution och 2021 kom ännu ett bevis för Xis starka ställning som ledare när Kommunistpartiet antog en historisk resolution om partiets historieskrivning. Tidigare har sådana resolutioner bara antagits under Mao 1945 och Deng 1981. Resolutionen sågs som ett avstamp för en ny era under Xi Jinping samtidigt som den satte punkt för den tillväxtorienterade era som Deng hade inlett. 

 Xis tankegångar är grundade i såväl marxism som nationalism. Hans vision om ”den kinesiska drömmen” handlar om att Kina ska återfå sin forna kejsargloria och återuppstå som stormakt. I Xis nya era ska Kina ta plats i centrum av världen efter att ha bidat sin tid medan det blivit rikt. Den ekonomiska framgångssagan ska fortsätta, och Kina ska mellan 2035 och 2050 ta klivet fram som ett mäktigt, modernt socialistiskt land. 
 
Partiet har en avgörande roll i att uppfylla de storslagna framtidsvisionerna, inte minst för att kunna hålla ihop och leda det jättelika landet framåt. Ett av syftena med Xis massiva satsning på att bekämpa korruptionen (se Modern historia och Demokrati och rättigheter) har varit att återskapa förtroendet bland invånarna för Kommunistpartiet. Partiets ställning har under de senaste årtiondena underminerats av att en del medlemmar har berikat sig, men också av inkompetens och brist på ambitioner. 

Partiets inflytande över det politiska beslutsfattandet har befästs genom att organ inom statsförvaltningen underordnats partiinstitutioner. Den centrala partiledningen har dessutom tagit ett starkare grepp om de regionala partistyrena i provinserna, som ofta kritiserats för att driva egna intressen och för att ha lite väl fria tyglar. Partimedlemmar över hela Kina håller på att utbildas i Xi Jinpings politiska lära, som är en ledstjärna för hela samhället. I det stora reformarbete som bedrivs har propagandan en helt central roll. Slagorden är många och maskineriet för att nå ut är gigantiskt och omfattar både sociala medier och traditionella kanaler.  

Viktiga frågor

Men samtidigt är den kinesiska ledningen väl medveten om de stora risker som finns. De kommunistiska regimernas fall i Sovjetunionen och Östeuropa i början av 1990-talet ses som avskräckande exempel på vad som skulle kunna hända. 

Vikten av att partiet har kontroll över försvarsmakten har betonats av Xi, som sett till att knyta militären hårdare till partiet (se Utrikespolitik och försvar). Allt som kan hota stabiliteten i samhället och innebära ett hot mot partiets ledarskap har fortsatt att ses som en risk. Stora resurser läggs på säkerhetsarbete och övervakningsteknologi inom landet. Västerländska idéer om demokrati och mediernas oberoende ses som möjliga hot mot stabiliteten i landet om de skulle få fäste.

Regimen vill till varje pris förhindra att sociala oroligheter och mass- och proteströrelser eskalerar. Protesterna har ofta handlat om orättvisa jobbvillkor eller bönder som förlorat sin arrenderade mark, och möjlighet till försörjning, när lokala pampar sålt den dyrt till byggföretag. De allvarliga miljöproblemen på många håll i landet (se Naturtillgångar, energi och miljö) har varit en annan orsak till protester liksom skandaler kring otjänliga livsmedel. Samtidigt ser regimen också fortsatta krav och protester från separatister och demokratiaktivister i Tibet och Xinjiang som ett av de största säkerhetshoten. 

Coronapandemins stora umbärandena för befolkningen, inte minst på grund av den för kommunistregimen så prestigeladdade nolltoleranspolitiken, ledde också till missnöje och protester. Efter att ett tiotal människor dog i en lägenhetsbrand i Xinjiang hösten 2022 på grund av restriktionerna hölls demonstrationer i flera stora städer.  

Därefter började dock restriktionerna hävas, vilket ledde till att spridningen av viruset snabbt tog fart. I februari 2023, några veckor innan Nationella folkkongressen skulle hålla sitt årliga möte, tillkännagav partiledningen att covid-19 hade besegrats. Omkring 80 000 människor uppgavs ha dött i sjukdomen sedan restriktionerna hävdes i slutet av 2022. Men enligt bedömare i omvärlden hade många dödsfall inte registrerats och läkare hade undvikit att beskriva dödsorsaken som coronarelaterad. Läs mer om pandemin i Kina här. 

Pandemin försämrade det redan svajiga ekonomiska läget. Vid Nationella folkkongressens möte i mars 2023 hade ekonomin högsta prioritet och även påföljande år stod frågan i centrum, nu inte minst till följd av den pågående fastighetskrisen (se Ekonomisk översikt) samt det låga barnafödandet och den åldrande befolkningen (se Befolkning och språk).  

Partiledningen oroas av att den stadigt sjunkande tillväxten ska leda till arbetslöshet och ge upphov till regimkritiska protester. Det finns en insikt om att fortsatt ekonomisk tillväxt och ökande välfärd är viktiga förutsättningar för att hålla invånarna nöjda.  

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

FÖRFATTNING

Kinas författning från 1982 har ändrats fem gånger: 1988, 1993, 1999, 2004 och 2018. I författningen fastslås att landet är en socialistisk stat där all makt ligger hos folket. Men det är en socialism med ”kinesiska särdrag”, vilket har legitimerat marknadsekonomiska inslag. I den senaste författningsändringen gjordes också ett tillägg som betonade att Kommunistpartiets ledarskap är avgörande för den kinesiska socialismen. Det gav uttryck för en ny strategi hos den politiska ledningen att ge partiet en nyckelroll i samhället och befästa dess inflytande över statsapparaten. Tidigare har det setts som önskvärt att försöka hålla partiorganisationen åtskild från statsapparaten, men i dag är målet att partiet och statsmakten alltmer ska integreras. 

Kinas kommunistiska parti, som är det officiella namnet, är världens största parti med cirka 90 miljoner medlemmar. Huvuddelen av dem som arbetar inom statsförvaltningen beräknas vara partimedlemmar och ett medlemskap är mer eller mindre nödvändigt för att kunna nå viktiga positioner i samhället, även inom näringslivet och kultursfären. Men Kommunistpartiets popularitet har minskat på senare år i takt med att korruption och maktfullkomlighet spridit sig i de egna leden. Den nuvarande kinesiska ledningen försöker återskapa partiets maktställning i samhället och återvinna förtroende för partiet bland befolkningen. Den hårda antikorruptionskampanj som Xi Jinping satte igång när han tillträdde som president har drabbat många partimedlemmar och den har även lett till att regelverk och utbildning för att förhindra korruption har stärkts inom partiet (se även Demokrati och rättigheter). 

 Kina är i praktiken en enpartistat, även om det finns åtta små partier vid sidan av Kommunistpartiet. Dessa så kallade demokratiska partier utgör ingen opposition utan samarbetar med kommunistpartiet. Ett försök 1998 att utmana det kommunistiska maktmonopolet med ett nytt fristående parti, Kinas demokratiska parti, kvästes brutalt av regimen. 
 
Kommunistpartiets främsta beslutande organ är centralkommittén. Denna utser i sin tur politbyrån (för närvarande 25 ledamöter), vars kärna är det ständiga utskottet (som för närvarande har sju medlemmar). Vid en partikongress vart femte år utses medlemmarna i de olika partiinstanserna. 
 
Statsmaktens högsta organ är Nationella folkkongressen, med omkring 3 000 ledamöter, som samlas i Peking varje vår. Folkkongressen utser höga befattningshavare, däribland presidenten, vicepresidenten och premiärministern, och antar finansplan och budget. Under resten av året sköts lagstiftningen av Nationella folkkongressens verkställande kommitté, som står under partitoppens kontroll. Det finns också en rådgivande konferens, Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens, som saknar formell makt men ska fungera som ett slags konsultativt organ åt folkkongressen med ett par tusen medlemmar, bland annat deltar representanter för partier och organisationer som godkänts av Kommunistpartiet samt representanter för etniska minoriteter. 
 
Högsta verkställande makt är regeringen (statsrådet), som väljs av folkkongressen och leds av premiärministern. Regeringen utses för en femårsperiod och ministrarna får omväljas en gång. Tidigare fanns även en begränsning för presidenten och vicepresidenten på två mandatperioder, men denna ströks alltså 2018. 

Ute i landet styr regionalt och lokalt tillsatta folkkongresser och ”regeringar”. Valen till alla folkkongresser utom de på lokal nivå är indirekta, det vill säga ledamöterna utses inte i allmänna val utan av representanterna i den folkkongress som står närmast under i hierarkin. Provinsernas folkkongresser väljer till exempel vart femte år ledamöter till Nationella folkkongressen. Valen till folkkongresserna på lokal nivå är däremot direkta, men även här ställer partiet samman kandidatlistorna. Allmän rösträtt råder från 18 år.  
 
År 1987 började friare val hållas på lokal nivå – till byråd och byledare – med oberoende kandidater. Men valen, som i dag organiserats i ett stort antal av landets byar, mindre städer och distrikt, har haft problem med bland annat korruption och röstköp. Även direktval av borgmästare har prövats på några håll.  

Kina indelas administrativt i 22 provinser, fyra storstadsområden (Peking, Shanghai, Tianjin och Chongqing), fem så kallade autonoma regioner (Tibet, Xinjiang, Inre Mongoliet, Ningxia och Guangxi) samt de återlämnade kolonierna Hongkong och Macao, vilka båda kallas Särskild administrativ region (SAR). Författningen slår fast att även Taiwan är en del av folkrepubliken och att de två Kina ska återförenas. Kina räknar därför Taiwan som landets 23:e provins.  
 
Läs om Kinas rättsväsen i Demokrati och rättigheter. 

Om våra källor

LÄSTIPS - läs mer om Kina i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Styrd forskning i Kina hotar akademisk forskning globalt (2021-02-15)
Corona hotar Xi – attackerna på Sverige del av försvaret (2020-03-18)
Människorättsjurister i Kina grips om de utövar sitt yrke (2018-12-09)
Xi Jinpings Kina vill inta huvudscenen i världen (2017-11-07)