Sydafrika – Inrikespolitik och författning

Sydafrika är en republik med ett i grunden parlamentariskt styrelseskick där presidenten är både stats- och regeringschef. Sedan demokrati infördes 1994 har den tidigare befrielserörelsen ANC dominerat politiken. Stödet för partiet har minskat gradvis och efter valet 2024 tvingades ANC blida en samlingsregering för att kunna regera vidare. Korruption, kriminalitet, hög arbetslöshet och stora ekonomiska skillnader är viktiga politiska frågor.

Under apartheidtiden som varade från 1948 fram till början av 1990-talet saknade svarta sydafrikaner helt politiska rättigheter (se Modern historia). Numera är Sydafrika en fullvärdig demokrati med en grundlag som garanterar mänskliga rättigheter och allas likhet inför lagen.

ANC har ensamt kunna regera sedan demokrati infördes 1994 men i parlamentsvalet 2024, förlorade partiet sin majoritet i parlamentet (se Kalendarium).

För att kunna fortsätta regera tvingades ANC att söka stöd bland andra partier. När parlamentet samlades för att svära in de nya ledamöterna röstade det med god marginal fram ANC:s Cyril Ramaphosa för en andra presidentperiod. I slutet av juni presenterade han sin nya regering. Det tidigare oppositionspartiet DA fick sammanlagt sex ministerposter, bland annat med ansvar för den viktiga jordbrukssektorn och inrikesfrågor. Ytterligare fem mindre partier belönades med ministerposter, och två med viceministerposter.

President Cyril Ramaphosa svärs in för en andra mandatperiod i juni 2024. För första gången på 30 år måste ANC söka stöd hos andra partier för att kunna bilda regering. Foto: AP Photo/Shiraaz Mohamed

Partierna i samlingsregeringen sträcker sig ideologiskt från vänsterkanten till den konservativa högerkanten. Några av de tidigare ANC-ministrarna som stod den skandalomsusade expresidenten Jacob Zuma (se Modern historia) nära, har rensats ut.

Det vänsterradikala partiet EFF och MK, vars frontfigur är Zuma, utgör landets nya opposition. Zuma fick dock ingen plats i parlamentet eftersom han tidigare dömts till 15 månaders fängelse för domstolstrots.

Besvikna ANC-väljare

Cyril Ramaphosa har varit landets president sedan 2018 då han tog över efter Jacob Zuma som tvingades lämna presidentposten efter ett antal korruptionsskandaler (se Modern historia). En rättegång inleddes mot honom 2021 men sedan dess har Zuma och hans advokater lyckats förhala förhandlingarna.

Många sydafrikaner hoppades att Ramaphosas presidentskap skulle innebära en politisk helomvändning. Men förändringstakten gick långsamt och Ramaphosa försökte samtidigt hålla ihop ett djupt splittrat ANC. Trots korruptionsanklagelserna åtnjöt Zuma stöd hos delar av partiet. I parlamentsvalet 2019 straffade väljarna ANC som gjorde sitt sämsta val dittills. Även i lokalvalet 2021 gick regeringspartiet bakåt. När expresident Zuma valde att gå över till det nybildade partiet MK (se nedan) följde flera av hans lojala politiska vänner med honom. I juli uteslöt ANC officiellt Zuma ur partiet, han hade då varit avstängd sedan i början av året på grund av kopplingarna till MK.

Viktiga frågor

Samlingsregeringen som bildades efter valet 2024 har en lång rad svåra frågor att ta itu med. Sydafrika är ett av de länder i världen där det råder störst ekonomiska skillnader mellan olika befolkningsgrupper. ANC har misslyckats med att få ner den skyhöga arbetslösheten, fattigdomen är fortfarande utbredd bland svarta och landet har under många år lidit av elbrist.

Under 2024 pendlade arbetslösheten mellan 32–34 procent generellt och upp till 62 procent bland yngre, då räknas bara de som fortfarande söker arbete. Om man lägger till alla som gett upp jakten på ett jobb stiger siffrorna. Arbetslösheten är flera gånger högre hos den svarta befolkningen jämfört med den vita, vilket bidrar till landets djupa ekonomiska klyftor. Till detta kommer en utbredd kriminalitet (se Sociala förhållanden) och ett bristfälligt vårdsystem. På den överfulla listan med akuta samhällsproblem finns också det eftersatta och ojämlika utbildningsväsendet (se Utbildning).

Under coronapandemin, som drabbade Sydafrika hårdare än alla andra länder på kontinenten, tvingades många företag att stänga eller avskeda personal. Arbetslösheten ökade, främst bland unga, och fattigdomen spreds till nya grupper. Enligt beräkningar hamnade mer än en tredjedel av alla medelinkomstfamiljer i fattigdom under pandemin. Enligt landets statistiska centralbyrå minskade den förväntade livslängden med 3,5 år i snitt från 2020 till 2021.

Många års misskötsel av det statliga elbolaget Eskom, har orsakat regeringen mycket huvudbry. Schemalagda elavbrott beräknades 2022 ha kostat motsvarande en fjärdedel av landets BNP. Sydafrikanska centralbanken uppskattar att strömavbrotten minskat tillväxten med 1,8 procent, andra finansinstitut anser att skadan på ekonomin varit ännu större. Flera organisationer och partier har dragit regeringen och Eskom inför domstol eftersom de anser bristen på el är ett brott mot de medborgerliga rättigheter som garanteras i landets grundlag.

I mars 2023 tillsattes en särskild minister för elektricitet, Kgosientsho Ramokgopa, som fick förnyat förtroende vid regeringsbildningen 2024. Tillförlitlig el är en nyckelfråga för Sydafrikas utveckling och under Ramokgopa har tydliga förbättringar skett. I oktober 2024 noterade landet 200 dagar utan schemalagda strömavbrott.

Samlingsregeringens utmaningar

Strax före valet undertecknade president Ramaphosa en ny lag gällande ett nationellt sjukförsäkringssystem som DA motsatte sig. Orsaken till kritiken var bland annat att landets finanser var för dåliga och att upplägget bäddade för korruption (se Sociala förhållanden). Sjukförsäkringen, jämte en ny skollag som ger staten mer makt över intagningskrav och undervisningsspråk i landets skolor, är två frågor som kommer sätta den nya regeringen på prov.

Ramaphosa har lovat att den här presidentperioden sjösätta stora infrastrukturprojekt, blåsa nytt liv i landets industrier och öka ett exporten av förädlade råvaror. Parallellt ska stimulanspaket som ska skapa fler jobb, och därmed minska fattigdomen, prioriteras.  

Följ den löpande utvecklingen i  Kalendarium.

FÖRFATTNING

Sydafrika har sedan början av 1990-talet gått från ett system där landets svarta majoritetsbefolkning saknade rösträtt, till att vara en fullvärdig demokrati med en grundlag som garanterar mänskliga rättigheter och framhåller allas likhet inför lagen.

Under apartheidtiden från 1948 fram till början av 1990-talet saknade icke-vita sydafrikaner helt politisk representation. 1984 infördes ett trekammarparlament för vita, färgade och indier, men de svarta stod fortsatt utanför. Sedan apartheid avskaffats infördes en tillfällig författning som gav alla vuxna rösträtt vilket banade väg för val till Sydafrikas första demokratiska parlament 1994. Den nuvarande författningen antogs 1996 och landet har ett parlamentariskt statsskick.

Parlamentet utser presidenten för en femårsperiod. Han eller hon kan väljas om högst en gång. Presidenten utser ministrarna, leder regeringens arbete och är överbefälhavare. Han eller hon kan avsättas genom misstroendevotum eller riksrättsförfarande.

Den lagstiftande makten innehas av parlamentets två kamrar – nationalförsamlingen och nationella provinsrådet. Nationalförsamlingens 400 ledamöter utses i allmänna val vart femte år enligt ett proportionellt valsystem. Provinsrådets 90 medlemmar utses av provinsernas lagstiftande församlingar (se nedan). Provinsrådet har som uppgift att ta ställning till de lagar som antas i nationalförsamlingen.

För att få rösta krävs att man har fyllt 18 år och registrerar sig i röstlängden. Valdeltagandet har gått ned betydligt sedan det första demokratiska valet 1994 då 85 procent av den vuxna befolkningen gick till valurnorna. Det officiella valdeltagandet vid parlamentsvalet 2024 var 58,6 procent, att jämföra med 66 procent 2019. Även andelen sydafrikaner som inte ens registrerade sig för att kunna rösta, minskade.

Den minskade benägenheten att rösta kan tolkas som besvikelse över utvecklingen (se Modern historia). Opinionsundersökningar visar på en stor partilojalitet och att det i synnerhet bland den svarta befolkningen är ett stort steg att rösta på något annat parti än ANC. Trots att de är missnöjda med partiet väljer många därför att röstskolka hellre än att byta parti. 

Författningsändringar fordrar två tredjedelars majoritet i nationalförsamlingen. För att ändra författningens deklaration om mänskliga rättigheter krävs tre fjärdedelars majoritet.

Sydafrika är indelat i nio provinser. Varje provins har en lagstiftande församling med 30–100 ledamöter beroende på befolkningens storlek. Provinsval hålls vart femte år samtidigt med parlamentsvalet. På kommunal nivå finns 231 fullmäktigeförsamlingar – åtta storstadsområden och 205 kommuner. Ledamöterna tillsätts i allmänna val vart femte år, ungefär mitt emellan de nationella valen. I samband med lokalvalen utses också representanter till de 44 distrikten som utgör en administrativ mellannivå mellan provinser och kommuner. 

Läs mer om Sydafrikas rättsväsen i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER 

Det finns ingen fast nedre spärr för att komma in i parlamentet, det räcker att få ihop tillräckligt med röster för minst ett mandat. Vid valet 2024 lyckades 18 politiska partier med detta. De flesta har bara ett eller två mandat och är helt överskuggade av de fåtaliga större partierna.

Sydafrikas dominerande politiska parti är Afrikanska nationalkongressen (African National Congress, ANC), som haft regeringsmakten sedan 1994. Partiet stod på topp i valet 2004 då nästan 70 procent av rösterna tillföll ANC. Sedan dess har valresultaten blivit allt sämre. 2024 gjorde partiet sitt sämsta val någonsin och fick endast 40 procent av rösterna. ANC valde då att bilda en samlingsregering med åtta andra partier.

Partiet bildades 1912, fick namnet ANC 1923 och drev krav på rösträtt och andra politiska rättigheter för landets svarta och färgade befolkning. På 1950-talet ledde ANC massprotester mot apartheidsystemet. 1960 förbjöds ANC och efter en polismassaker på demonstranter samma år övergavs ickevåldsprincipen (se Modern historia). 1964 dömdes Nelson Mandela och andra ledande ANC-medlemmar till livstids fängelse. På 1960-talet vidgade ANC sitt samarbete med Sydafrikanska kommunistpartiet (South African Communist Party, SACP), som hade vita medlemmar. Därefter kunde även de som inte var svarta bli medlemmar i ANC. Förbudet mot ANC hävdes 1990, Mandela frigavs och partiet vann överlägset landets första demokratiska val 1994. Mandela valdes av parlamentet till landets president.

ANC bildade vid början av 1990-talet en allians med kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen Cosatu (Congress of South African Trade Unions). Därmed fick kommunisterna och Cosatu representation och inflytande i regeringen vilket också ledde till spänningar. ANC:s mer marknadsekonomiska inriktning har kritiserats av de övriga i alliansen.

Den första utbrytningen ur ANC sedan partiet fick makten blev partiet Folkets kongress (Congress of the People, Cope) som grundades 2008 av två förgrundsfigurer inom ANC. Cope fick drygt sju procent i valet 2009 men föll sedan sönder i interna maktstrider. I valet 2024 fick partiet noll mandat.

Demokratiska alliansen (Democratic Alliance, DA), har varit största oppositionsparti sedan 1999 och har makten i Västra Kapprovinsen. Efter valet 2024 är partiet en del av landets stora samlingsregering och innehar sex ministerposter. Partiet hette tidigare Demokratiska partiet (Democratic Party, DP) och samlade den liberala oppositionen mot apartheid bland engelsk­talande vita. Kapstadens borgmästare Helen Zille valdes 2007 till partiledare för DA. Hon avgick i maj 2015 då partiet fick sin första svarta ledare, Mmusi Maimane. Förhoppningarna på honom var stora men valet 2019 blev en besvikelse. Efter interna stridigheter avgick Maimane i slutet av 2019. Den vita partiveteranen John Steenhuisen hoppade in som tillförordnad ersättare och valdes ett år senare till ny partiledare. I juni 2024 utsågs han till landets jordbruksminister.

DA anklagas ofta för att vara ett parti för vita trots att de vita väljarna numera är i minoritet och dess största väljargrupp består av färgade. Partiet har vuxit stadigt genom alla val fram till valet 2019 då det tappade en handfull mandat, dessa återvanns 2024 då DA åter fick 22 procent av rösterna, precis som i valet 2014.

Inför valet 2024 gick ANC-veteranen och expresidenten Jacob Zuma över till det nystartade partiet MK. Beteckningen står för uMkhonto We Sizwe (vilket betyder Nationens spjut och var namnet på ANC:s väpnade gren under apartheidtiden). ANC:s försök att på juridisk väg stoppa partiet från att använda namnet misslyckades. En vecka före valdagen förklarade däremot författningsdomstolen att Zuma inte var valbar med hänvisning till att han 2021 dömdes till 15 månaders fängelse. Först fem år efter avtjänat straff får en person som är dömd till mer än 12 månaders fängelse ställa upp i ett val.

Trots alla kontroverser kring partiet och Zuma blev MK tredje största parti, främst tack vare zulufolkets röster (Jacob Zuma är zulu). Partiet bestred valresultatet och bojkottade först parlamentsinvigningen, men tio dagar senare svors de nya parlamentsledamöterna in och bildar opposition med EFF (se nedan). MK har bland annat på sin agenda att skrota landets grundlag som partiet anser vara kolonial.

Vänsterradikala Ekonomiska frihetskämpar (Economic Freedom Fighters, EFF) fick se sig omsprunget av MK i valet 2024 då partiet förlorade sin plats som landets tredje största politiska kraft. EFF leds av Julius Malema som tidigare var ordförande i ANC:s ungdomsförbund men som sparkades ut efter rasistiska uttalanden och hård kritik mot den dåvarande partiledningen under Jacob Zuma. EFF vill bland annat förstatliga gruvor och jordbruks­mark, samt bedriva en tuffare politik mot landets vita befolkning. Partiet gjorde sitt bästa val 2019 då det nästan fördubblade sitt antal mandat i parlamentet. Partiets företrädare är stridbara och utmärker sig i parlamentet genom att bära röda overaller och gruvarbetarhjälmar. De har vid flera tillfällen orsakat tumult i parlamentet genom att störa ordningen. 

Inkatha – frihetspartiet (Inkatha Freedom Party, IFP) var ursprungligen en kulturrörelse för zuluer bildad 1922. Rörelsen registrerades som en politisk organisation 1975 under ledning av Mangosuthu Buthelezi, regeringschef i det så kallade hemlandet KwaZulu (se Modern historia). En våldsam och dödlig politisk kamp utkämpades under början av 1990-talet mellan Inkatha och ANC, som ansåg att Buthelezi svek kampen mot apartheid. I hemlighet stödde apartheidregimen Inkatha i kampen mot ANC. Minst 15 000 människor miste livet i sammandrabbningar mellan de båda organisationerna. Inkatha försvagades successivt och fick i valet 2014 bara tio mandat men stärkte sin ställning såväl 2019 som 2024 då partiet kom fyra. Buthelezi ersattes som partiordförande 2019 av Velenkosini Hlabisa. I den nya samlingsregeringen utsågs Hlabisa till minister för lokala och traditionella frågor.

Parlamentets femte största parti är Patriotiska alliansen (Patriotic Alliance, PA) som är ett konservativt, kristet och främlingsfientligt parti. Partiet grundades 2013 men kom in i parlamentet först i valet 2024. Ledaren Gayton McKenzie, dömdes till flerårigt fängelsestraff som gängkriminell på 90-talet, men omvändes i fängelset. Eftersom det gått mer än fem år sedan han avtjänat sitt straff är han åter valbar, till skillnad mot Jacob Zuma (se ovan).

Genom PA:s inträde i parlamentet halkade Frihetsfront Plus (Vryheidsfront Plus, VF+) ned till en sjundeplats. VF+ grundades 1994 och attraherar huvudsakligen vita väljare. Partiet vill ha ökat provinsiellt självstyre och dess politik värnar främst om vita afrikaanstalandes intressen. Partiet motsätter sig den positiva särbehandlingspolitik för svarta som ANC drivit (se Ekonomisk översikt) och motsätter sig en jordreform när mark skulle gå från vita markägare till svarta utan kompensation.

ANC, DA, IFP, PA och VF+ utgör, tillsammans med några mindre partier, landets samlingsregering. Partiet Good leds av turistministern Patricia de Lille, som är en av landets politiska veteraner från Västra Kapprovinsen. Panafrikanska kongressen (Pan Africanist Congress, PAC) bröt med ANC 1959 då PAC inte kunde förlikas med ANC:s ideologi att ”landet tillhör alla, både svarta och vita”. I den nya regeringen fick PAC ta hand om ministerposten för landsbygdsutveckling och jordreform. Två mindre partier, UDM och Al Jama-ah, fick representation bland de många vice minister-poster som Ramaphosa delade ut. Även partiet Rise Mzansi utgör en del av samlingsregeringen men tilldelades ingen ministerpost.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Sydafrika i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Sydafrika: ANC kan tappa greppet (2024-05-23)
ANC – från hopp till förfall (2022-12-08)
Elkrisen som bromsar Södra Afrikas ekonomiska motor (2022-10-27)
Rättegång mot ex-president ger fingervisning om Sydafrikas framtid (2021-06-11)
Partisplittring hämmar utvecklingen i Sydafrika (2019-12-12)